Det är något konstigt med läsk i den nya tiden. När jag var barn så kom drickabilen varannan vecka och ibland köptes det faktiskt en back dricka. Det mesta blev nog öl och så några drickor då. Var det 24 flaskor i en back om 33 centiliter? I så fall alltså ungefär åtta liter totalt eller fyra lite läsk (om man inte räknar ölen) då. Som hela familjen delade på under två veckor.
Inte konstigt det var gott med läsk liksom!
När man inte längre orkar stå rakt upp och ner som förut. Det är då det börjar bli jobbigt. Att vara en i grunden positiv kämpande, en “inte ge sig” människa, och inse att man egentligen bara är en kalkstensklippa som sakta låter sig urholkas av havets eviga rörelser. Bit för bit faller bort där nere vid basen och man känner att snart tippar allt detta och det finns inget man kan göra åt den saken. Det är då det värker till där i bröstet och man funderar på att bara stilla ge upp. Skita i det där “inte ge sig” och bara falla med ett brak, falla mot och till en evig vila.
Sjukgymnast idag. Plågat axeln och axelprotesen lite. Känns väldigt bra att ha någon kunnig som grejar med den. Litar till fullo på min sjukgymnast. Axeln eller hela högerarmen är rätt oanvändbar för övrigt. Börjar fatta och acceptera att det är såhär det kommer att fortsätta livet ut. Min högerarm kommer aldrig att bli bra någonsin igen. Jonna, sjukgymnasten, trodde på en sena eller muskel som är av. Något jag får leva med. Men det är som det är. Hursomhelst tänker jag inte BLI min axelskada. Hatar människor som blir sina sjukdomar. Jag tänker fortsätta att vara en o-cool gubbe från Los så det så.
En talgoxe sjunger om våren för mig nu på morgonen när jag hämtar svenskan. Det finns ingen vår att sjunga om noterar jag när jag frysande, nyvaken och tämligen trött hasar fram där i storstövlar a’la 695 pix från Granngården. Kanske är det alla hjärtans dag som fått blodet att värmas upp hos min tappre vän. Att inte kunna hålla sig och att det måste ut nu genast har vi hur som helst gemensamt. Så jag lyssnar och mår gott av det jag hör. Lovar mig att köpa en sån där stor talgboll med snöre senare i Ljusdal idag och bjuda på den som om den var blommor och uppskattning till en världsberömd mezzosopran.
Han låser dörren. Två varv som vanligt. Det är sista gången. Han hakar av nyckeln från nyckelknippan. Den han använt i mer än trettio år. Lägger den tillsammans med reservnyckeln, den som hans fru brukade använda, under urnan. Som man kommit överens om. Blir stående där. Utsikten. Den kommer han kanske se igen. Men aldrig mer från den här trappen. Sjön där nere som fortfarande har ett blött och sprött lager av is på sig skall snart ömsa skinn och förvandlas till en blå sommardröm. Kyrkan vid dess kant. Begravningar och skolavslutningar. Minnen. Någon julotta hade han aldrig orkat gå på. För trött om morgonen då i överäten juletid eller kanske snarare ointresserad av det kristna tramset. Kärleken kunde man tro på utan maskeradklätt prästerskap med en vilja vara herrar. Dyra byggnader som slukade pengarna som kunde använts bättre. Men visst hade klockklangen varit vacker där på Lördagseftermiddagarna när helgen ringts in i en kristen värld. Den som spreds över sjön och studsade mellan bergen, för evigt nästan om man hade skarp hörsel.
Han stod där länge och bara såg. Hus där kamrater bodde med sina familjer. Spelemän dom flesta. Man var det här. Han skulle sakna många av dom också. Det hade ofta varit så lätt. Någon lyfte ett instrument och dom andra följde med. Överallt. På festerna. På mötena. Bara hemma en vanlig tisdagseftermiddag. Men igår hade han lagt fiolen i den öppna spisen bland björklabbarna. Fars fiol. Den hade flammat upp. Gett ifrån sig några plågade ljud när strängarna brast och sen försvunnit ut genom skorstenen som koldioxid och andra flyktiga gaser. Kvar morgonen efter fanns bara kolrester och några sotiga beslag. Det han sopat ihop och lagt i soptunnan nu innan det var dags att ge sig iväg.
Han satte sig i sin gamla Volvo. Den hade sett sina bästa år. Men den startade den här gången också. Han tvekande en stund. Backade sedan med bestämdhet ut. Körde bort ner för backarna. Rakt in i förändringens tid.
Det snöar fortfarande utanför fönstret här. Mer skall det tydligen komma. Det är Februari, man väntar sig inte annat. En skitmånad med ett undantag.
Hur det än är med allt detta så är det så att några dagar efter nyårsafton och fram till Vasaloppsöndagen skulle man kunna plocka bort ur kalendern. Bara lämna ett stort svart hål – en singularitet – kvar. Eller ännu hellre skulle man ju vilja kunna packa den lilla väskan och dra iväg med lätt bagage ut i världen på upptäcktsfärd just den här tiden. Låta någon annan boka biljetten. Inte ställa frågan, vart? Bara kliva på ett tåg som stannar där vid Arlanda, checka in på ett flyg som tar en med till en plats man ännu inte känner. Utforska och upptäcka den för första gången, när svårmodet, isen, kylan och snön regerar här hemma. Komma hem lagom till Vasaloppet med frukost, täcke, slöande och gott kaffe där i soffan första Söndagen i Mars. Sen promenera i dagsmejan och hoppets land med Talgoxar sjungandes vackert om bättre tider. Då när det går att leva här i skogen igen. När det blir lätt att finnas till.
Men man blir kvar såklart. Gamla o-coola gubbar kan möjligen drömma om resorna som tar en bort. Men tur har man. Fantasin man föddes med gör helvetet på skogen – som man älskar trotts allt – uthärdligt lik förbaskat. Det är under vintern man kan skapa, bygga och se det man inte ser när intrycken är större. Man måste kreera för att överleva. Det är bara snön som stör. Som man måste flytta med jämna mellanrum. I November älskar man den. Stora sakta dalande flingor som ger ljus. I December accepterad för att man vill ha en vit stämningsfull jul. Nu är det bara ett vitt helvete. Ja, vackert såklart. Tänk att helvetet kan vara det? Vissa dagar helt magiskt ändå. Dagar man inte skulle vilja byta. Vattenmolekylens kristalliserade under. Så man trampar på. År efter år efter år. Man har inte något val och kanske vill man inte ha det heller. Kanske är det just svårmodet i Januari och Februari som jämnar ut och bereder mark för euforisk glädje under Maj och Juni tillsammans med sädesärlor och svalor. Jag vill tänka så. Jag vill nog leva så i den nya tiden.
Undantaget då. Det är semeldagen idag. En dag i paritet med julafton. Ät semlor och njut gott folk! Helst tre sp att ni känner mättnad. För freden!