Så sent igår kväll när månen var fullt uppe. När den stod där på himlen och lyste klart som en strålkastare. En sisådär 363 tusen kilometer bort men tydlig och verklig där ute. Hårt hållen av osynliga, oförenade grundkrafter. Återkastat ljus på “mitt” alldeles eget berg i världen. Upplyst som om det vore dag. Men blått ljus, inte vitt och skuggor långa mellan träden som forna kvinnors svarta sorgsläp. Blått ljus som iscensatts för den sogsnaste bluesen på en sliten olaglig bar i Mississippideltat och för de alltid förlorades oändliga vemod där vid de slitna borden. Skuggor som svarta speglar av själens mörkaste vrår där de olyssnade munspelens molltoner föddes men aldrig släpptes ut.
Jag tar av mig alla kläder. Rusar upp där på berget. Höjer mina händer mot vår syster, forntida barn av Theia och Jorden. Låter själen lugna sig och vattenmolekylerna i min kropp känna kraften från månen. Låter solens reflekterade fotoner absorberas i min nakna kropp. Värma mig med kyla. Lyssnar på vargarna som gör detsamma på berget längre bort. Deras ylande fyller de skogsklädda dalarna med sorgen. Så jag följer med, släpper ut mitt innersta. Skriker ut mina vånda med full hals över att livet håller på att ta slut. Allt det oälskade. Arbetslösheten. De gråa hårstrån som finns där i mitt hår. Den medelålderns oformliga feta kropp som inte borde vara min. Glömskan. De krumma benen. Otillräckligheten. Kärlekslösheten. Fantasins förbleknande. Saknaden efter dom döda. Morsan och farsan, mormor och morfar och en farmor och en farfar jag inte kände. Ingrid, Hasse, Lilly, Anna, Gösta, Rut… Vänner som inte finns längre. En bror som alltid var så långt borta. Konkursen som tog allt. Sveken. Pyramiderna jag inte sett. Allt det förlorade och allt det aldrig funna. I skriket finns allt med. Skriket som förenar sig med vargarnas ylande i de månbelysta dalarna.
Och månen håller om mig som den ende som vill trösta. Hårt och fast. Låter mig gråta ut. Hulkande gråta i en stark och trygg famn. Och jag ylar och gråter därför att jag för en gångs skull är tillåten att vara den svage och inte den starke. Och jag känner tillförsikten fylla mig från foten och uppåt. Det ordnar sig. Det sorgsna inom mig lättar lite. Bara lite men tillräckligt för att lämna plats för glädje och kärlek. Så när solen till slut går upp är jag helad. Kall, tom, naken och pånyttfödd där i gryningen. Det är dags att gå hem.
En solstråle på en istapp, den som hungrigt tar till sig ljuset. Vattendroppar som stannade upp här i kristallina strukturer när minusgrader fångade dem. Nu finns hopp om att flöda fritt igen. Vidare neråt, tillsammans med andra vattendroppar. Bilda rännilar, porlande bäckar, mäktiga floder. Girigt söka sig till och fylla oändliga hav. Eller innan dess kanske låta sig bli bli infångad av kapillärkrafterna hos den som växer där vid väggen. Låta molekylerna styckas upp i syre och väte och som knallgas få explodera livets knopp som tåligt väntade under mörkret för att nu få brista ut i snödroppens vita försiktiga lite blyga prakt. Här i årets första värmande sol mot en husvägg åt söder som den förste och som budbäraren för den så oändligt efterlängtade våren.
Jag växte upp femtio meter från Voxnan, i Edsbyn strax innan bron. Älven har format mycket av mitt liv. Vatten var och är viktigt för mig. Jag saknar det varje dag. Ån levde liksom och vi runt den formades och påverkades av den. Isflaken som försvann med våren och flottningen som försvann med åren. Översvämningarna som återkom varje år. Det var bara mängden mark som skulle stå under vatten och hur länge den gjorde det som varierande. Tid när man fick en genväg över isen till skolan där på andra sidan och tid när man fick gå omvägen runt över bron. Samma mål, bara olika vägar. Alltid över ån.
Naturligtvis lekte vi här. I början bortskrämda av näcken och andra historier som föräldrar hittat på för att hålla oss borta från den, och senare när vi genomskådat historierna, lek nära och ibland (o)frivilligt i älven, ofta i farliga och livsutmanande lekar. Jumpa på is eller på flottningsstockar, mandomsprov för dem som vågade. Bada gick det inte utanför där vi bodde. Det var för strömt. Då fick man vandra iväg upp efter ån. Förbi ladorna och upp efter Hans Lidmans gärdesgård. Det var något mystiskt med Hans. Han var lite som ett ont troll som bodde där inne på sin stora tomt skymd av de stora asparna. De som prasslade så försiktigt i vinden där på kullen men var så många att dom ändå dränkte alla andra ljud. Det gula tegelhuset syntes inte från det hållet. Ingen vågade sig in där. Över gärdesgården klev aldrig någon vad jag minns. Respekt också kanske. Längre upp gränsade hans tomt ut mot Gårdtjärn. Sjön. Eller tjärn. Igenvuxen och vassig. En rud och mörtsjö full med sjöfågel. Lidmans hade en lång brygga där och en massa knipholkar på torrakar alldeles i vattenbrynet. Här såg man Hans ganska ofta med sin Hasselbladare. Alltid med slokhatten på och en vit linneskjorta. Irriterad på oss ungar som skrämde fåglar som han smög på och ville plåta. I alla fall sas det så. Vi höll oss undan, respekterade. Gränsen gick också här, även om det nu inte fanns någon gärdesgård den sista biten. Bara sank och gyttjig strand. En vallgrav.
Lite längre upp fanns en flottningsränna byggd av trä som förband Gårdtjärn med Voxnan. Över den en skraltig halvt nedfallen bro. Gick man över den och följde flottningsrännan trettio meter ut mot Voxnan så var man i Noret. Badstället. Här fanns en planka ut i vattnet som man kunde dyka ifrån och ett perfekt badställe eller fiskeställe om man ville det. Platsen var såklart tillräckligt avlägset också för att ta med flickorna hit och såklart kassarna med mellanöl i bruna plastburkar. Många av mina polare liksom jag har druckit vår första öl, vinare (oftast Diamant, som var billigast) eller brännande men snabbverkande Explorer, här eller vid något annat av ställena efter Voxnan. Fått den första kyssen, trevat med en hand under en tröja för att till slut i förundran hitta ett varmt lent bröst för första gången eller hostande rökt den första cigaretten. Vi prövade vuxenlivet här. Vi som bodde här i krokarna, de finare ungarna i villorna efter Gårdtjärn (de med sjöutsikt – de allra finaste – och de utan) och vi arbetarungar i Edsbyhem. Andra som bodde på andra ställen hade egna platser. Men Voxnan var central för oss alla.
När flottningen pågick så flöt stockarna här förbi i en strid ström. Man kunde åka på dem och hoppa från stock till stock om man var modig. Men dom försvann såklart i och med att lastbilarna tog över och förändrade som det alltid förändras i det som lever.
Hans Lidman var någon som man såg jämt. Han med sin slokhatt var ett känt original. Jag tror han tog sig en daglig tur till Elvens Foto. Fram efter Gårdtjärnsvägen, förbi Ages livs, Södra torget, Huberts, Konsum, in på fotoaffären och sedan tillbaks igen. Ett spännande mysterium. Ingen som var som andra. Skrev böcker sa man. Böcker som ingen jag kände läst. Eller ingen läste alls egentligen. Serier bara. Författare hette det väl?. Kan man leva på det? Clare, hans fru hade vi ju som lärare på skolan. Hon var mycket sträng så vi förväntade oss att Hans också var lika sträng. Han såg sådan ut. Bister liksom. Sammanbiten. Hård. Ett troll. Så vi höll oss undan. Respekt, fast vi inte respekterade många andra.
I sexan/sjuan började jag fotografera. Det betydde att jag hängde på Elvens och dräglade över kamerorna och fotoutrustning ganska ofta, flera gånger i veckan säkert och ibland varje dag, och alltså stötte man ihop med Hans Lidman där också då och då. Stig Elven var den ende som han pratade med. Varje gång han kom dit så gick dom bakom disken in i lokalerna bakom. En timme. Sen gick Hans vägen tillbaks igen. Svart slokhat och en sliten portfölj. Som en ikon. Alltid allvarlig med ledsna ögon. Varje dag tror jag. Jag vet inte vad dom gjorde där. Gissar att dom diskuterade några bilder. Eller också träffades dom bara. Drack en kopp kaffe vänner emellan och skvallrade en timme. Jag hade fått en filmkamera när jag var 12 och längtade efter en systemkamera så jag kunde ta stillbilder. Ingen självklarhet i vårt hem, men jag fick den ändå till slut och det fanns såklart ingen gräns för min lycka. Allt fotograferades och alla pengar gick till film, papper och framkallningsvätskor. De mesta av pengarna kom från min “firma” Edsbyns Naturfoto, den jag startade då. Hade postbox och allt. Ja jag visste inte att man inte fick ha firma utan föräldrarnas tillåtelse och att man skulle deklarera inkomsterna. Men ingen klagade. Jag fick in helsidor och mindre artiklar i många tidningar och en gång ett helt uppslag i Året Runt. Plåtade bandy och skickade de pressade filmrullarna med bussen till Ljusnan. Ja jag plåtade allt. Men var naturfotograf i själen och vill bli som Lidman och Sven Gillsäter. Lidmans böcker slukade jag nu. Språket fångade mig på ett märkligt sätt. En fångenskap som alltid hållit mig fast.
Så i åttan var jag liksom riktig fotograf. I alla fall i mitt huvud. Hans Lidman var liksom en kollega alltså. Han plåtade ju också naturbilder. Så när jag ville plåta rävar i ett gryt så släpade jag med mig en kompis hem till Hans en sen eftermiddag efter skolan. Ringde på. Clare öppnade och undrade vad vi ville. Jag berättade, hon släppte in oss och där i ett mörkt rum satt han då “min kollega” Hans. Skrivmaskin och en bekväm knarrande stol. En pipa på bordet tror jag. Första gången jag hade sett honom utan hatt. Jag frågade om han hade några råd att ge om rävfotografering i gryt och till en början var han mycket reserverad för att sedan leva upp och komma med massor av idéer och tankar hur man skulle gå till väga. En timme blev vi kvar och jag fick ett signerat foto av honom med mig hem. Sven Gillsäter satt redan på väggen hemma och fick nu sällskap av Hans.
När det här hände hade jag alltså faktiskt läst hans böcker. Jag vidhåller än idag och gjorde det redan då att det har aldrig funnits någon som kan skriva text så följsamt och smekande som han kunde. Som varm följsam olja flödar texten fram över sidorna. Olja som dunstar bort eller sugs upp av själen utan att lämna annat än känslor och bilder efter sig. När han dog 1976 hade jag för länge sedan gett upp fotograferandet. Besviken eftersom min kamrat Esbjörn tog jobbet på Elvens, det som “jag skulle ha”. Nu skulle jag bli rockstjärna! Jag sörjde “min gamle kollega” och förstod att ensamheten och dom sorgsna ögonen vittnade om mer än bara sorg. Priset kanske för att kunna skriva så vackert som denne man nu gjorde.
Också då senare var Voxnan central. Jag satt många gånger vid Hylströmmen och funderat över livet i min ensamhet när kärleken inte ville det jag ville (så som det oftast var och är) eller när det var svårare att bli hårdrockande superhjäte än vad jag föreställt mig. Ofta fick jag tröst där i ensamheten. Man kunde vara tämligen säker på att få sitta där själv då. Inte många orkade ta sig dit.
Älven är central nu också på samma sätt och livet kretsar på många vis kring den och havet nu idag också fast vi bor alldeles för långt från dem båda. Om det gick så är det där jag skall strös som stoft en dag när jag är död. Låta askan tas sig ner genom Björnsjön. Förbi Rullbo och sen vidare ner för alla forsarna här. Ta adjö av de vilda skogarna, björnen, vargen, lodjuret, älgen, bävern, där jag tillbringade så stor del av mitt liv i. Kasta sig ut över det stora fallet i Hylströmmen. Forsa fram i Vinströmmen. Minnas, tälten, bilarna och festerna där. Smekas av sandstränderna vid Frostkilen efter att Loån, förenat sig med minnen av farsans Samuellsfall. Bli åksjuk vid dom snirkliga partierna vid Voxbo. Minnas fisket vid Vallhaga. Harren som jag tappade. Sakta rinna förbi Noret och Gårdtjärn. Förbi Edsbyhem och Edsbyn. Kasta sig förbi Ön, Alfta, Bollnäs. Ljusnan, genom turbinerna och ut i havet. Bli en del av detta älskade hav till slut. Det som både Voxnan och jag alltid längtar till. Alltid. Den resan skulle vara min gravsten så länge Voxnan finns.
Det kom fram lite asfalt här i Los idag. Sånt glädjer den här tiden. Hörde att ungarna i skolskjutsen hade jublat när dom hörde ljudet av dubbdäck mot asfalt. Inte bara jag alltså som längtar och hoppas att vintern skall ta slut. Men det är Vasalopp nästa söndag. Mentalt vänder det då. Skidåkare i tusental. Dom inbitna vinterfiskarna ger sig ut på isarna. Jag ut på vägarna. Det ljusnar. Helvete vad det ljusnar och satan vad jag gillar att det ljusnar och gud vad gött det skall bli med en värld utan kyla och snö vad det lider.
Studiohelg. Japp! En sån när ev. besökare kastas ut. Men risken är liten för att det skulle behövas såklart. Dom potentiella besökarna är inte mätbara ändå. Så jag kan nog finnas där i min bubbla i lugn och ro. Det är låt fyra av fyra som skall fixas. Alla fyra skrikare än någonsin. Det var liksom meningen från början. En specialare skall det bli som man kanske skulle kunna kalla en EP som man gjorde i gamla tider. Ja, inget som går till historien. Så lugn. Inte ens jag tror det. Men jag har lite roligt. OK?
I studion skjuter blodet fart ibland. Jag lever. Annars är det inte så mycket bevänt med det nu för tiden. Det liksom hackar fram mest just nu. Men det ändras nog igen det där när man kan röra sig ute. När man ser dom första snödropparna där vid väggen. När påskliljorna dyker upp. Dom vi själva satt och dom som Nisse, grannen som är död sedan många år, kastade på sin komposthög och nu bildar en gul matta av påskliljor varje vår. Måste komma ihåg att ta en bukett till Nisses och Nannys grav i år. När väl påskliljorna har blommat över är det inte långt till första Sädesärlan. Hon som liksom hälsar genom att komma nära den första tiden. För att sedan försvinna tills det blir höst och dags för ungarna att leker chicken race framför bilen. Sen Svalorna. Dom som dyker ner mot en när dom kommer. Flyger runt huset. Hälsar. Verkar glada att vara här igen. Sen Midsommar. Ut och leta trollskatter… Hav… Ja, det blir nog bra vad det lider…
Jag bestämmer mig för att skippa låtsasjobbet för kvällen. Lungorna är fortfarande inte vad de brukar och ikväll är kroppen seg och huvudet snurrar. Det är förkylningen som inte riktigt vill ge sig. Nåja, ingen bryr sig om jag skippar en kvälls låtsasjobb. Så jag kokar lite te, hämtar täcket och kurar in mig i ett hörn där i soffan. Det dröjer inte förrän katten Petit också kryper ner under täcket. Hon är len, mjuk och varm och det blir rätt mysigt.
Rapport – som försöker allt man kan att få mig att glömma att det finns gott i världen – går och mitt te blir kallt och blir kvar där i koppen. Grammisgala. Så jag sjunker ner i ryggläge. Förväntningarna är inte stora, och det blir också precis just sådär kamratdunkande ointressant som svenskt musikliv där uppe på toppen (eller det är nog botten) är. Där, där klubbarna för inbördes beundran bara konkurrerar med antal självvalda medlemmar. Så någonstans där slumrar jag in. Snarkar utan att någon annan än katterna hör. Vaknar och galan är snart slut. Frugan kommer hem från Gävle. Fylld av sin dag. Debriefing. Hon jobbar på riktigt. Galan är slut. Jag stänger av TV’n.
Bestämmer mig för att gå och lägga mig och läsa fast klockan bara är tio. Det hör inte till vanligheterna. Dessutom läser jag en bok som inte direkt drar mig mot sig. Men det skall fyllas pellets också. Så jag stapplar ner. Lungor som inte vill hämta syre som dom som vanligt så gärna glupskt gör och en kropp som känns äldre än den egentligen är, tycker det är jobbigt när behållaren är tom och det behövs många vändor till förrådet för att fylla upp. Men det går det också. Man måste göra det man måste.
Tittar upp mot himlen när jag bär in sista hinken. Stjärnklart. Så jag går in och lastar ur den och går ut igen. Det är kallt. Jag ser upp mot ensamheten. Tillsammans med bara stjärnorna här ute kan ingen vara annat än oändligt ensam. Ja kanske möjligen själv i en kapsel flytande runt där uppe kan känslan bli starkare. Men nu när jag står här på jorden, i skogen, så är jag så liten, så liten. Är den där som jag alltid känner att jag innerst inne är fast jag försöker visa mig som både stark, vuxen och som en som borde ha rätt finnas till i vanliga fall. Här ute är ens litenhet så extra tydligt. Det här är min belöning. Att stå här en stund. Betrakta.
Det är egentligen bara Karlavagnen som jag känner igen bland stjärnbilderna. Namn har inte gett mig så mycket någonsin varesig när det gäller människor, blommor eller stjärnbilder. Linnéisk namngivnings och grupperingsiver är inte en del av min värld. Saker existerar och kan beundras fullt ut också utan namn. Stjärnorna är sådana. Månen är på väg mot full och vägbelysningen är fortfarande tänd så upplevelsen är inte optimal men jag står kvar där ändå en stund. Pelletsfyllarjackan går inte att stänga. Jag blir kall. Det är tyst.
Frasse, gammelkatten, kommer ut. Sitter där bredvid mig som den svartvita älskade katt han är och tittar lite som katter gör. Inte på himlen. Katter ser annat. Dom balanserar på gränsen mellan levande och dött. För kallt bestämmer han sig för och tassar in. Ser på mig innan han slinker in genom kattluckan och jag ser att han tycker jag skall göra det också. Så jag följer lydigt efter men väljer dörren. Låter den här dagen bli till igår.
Jag vaknar vid tre med Frasse tätt intill mig. Soffsovande och för tidigt sänggående har gjort mig klarvaken, tydligen utsövd. Går upp. Frasse tycker vi gott kan ligga kvar. Tar några kex. En dålig vana. Ställer mig utan att tända i österfönstret. Det mot skogen. Blåljus från månen och långskuggor. Ovanför syns den svarta natthimlen jag betraktade tidigare under kvällen. Inget hos mig skulle bli förvånat om jag såg en liten gråtomte där ute nu. Som Karins farmor. Hon såg dom. Det var inget konstigt med det. Gammelmormor såg annat. Klok gumma som hon var. Synd att man brände hennes grejer. Rädd för ohyra och det man inte kände. Det som kanske fanns kvar där bland sakerna. Men för mig är det bara blåljus och långskuggor där ute. Gåvor från solen på studs från månen ner på marken och skogen där en ensam fet gammal o-cool gubbe iklädd bara kalsonger står i ett fönster mot öster och uppskattar vad han ser.
Jag är inte rädd för natten längre. Inte som när jag var barn. När marorna red mig natt efter natt och jag vaknade genomsvettig. Vad såg jag då där i mörkret som skrämde så oerhört? Kanske samma som gammelmormor. Det som hon såg hela livet men som jag inte ser nu som vuxen men kanske såg då. Lika bra det. Jag är nog för feg för att se det som inte skall ses och det räcker med att ana. För det gör jag fortfarande. Så jag står där. Tar in det som finns i detta magiska ljus. Står där länge.
Jag har ett gäng människor runt omkring mig som inte ger ut musik på grund av att dom säger sig vara för självkritiska. Det finns två sätt att ställa sig till de där uttalandena. Antingen kan man ta det som kritik av det man själv gör, som då alltså inte når upp till deras standard eftersom det defakto verkligen ges ut. Det kan också vara så att dom verkligen är genier. Genier man tyvärr aldrig kommer att få höra eftersom dom aldrig kommer att bli nöjda med det dom gör. Dom kan inte möta en deadline. Finns det ett värde i det vi inte ser eller aldrig kommer att få se? Ja, för den som gör det.
I vilket fall som helst handlar det här om förlorare. Man utför inte konsten för andra. Man utför den för sig själv. Skapandet är själva kärnan. Så genier som Beethoven skapar sina mästerstycken. Jag vet att inte heller han (och inga andra genier heller för den delen) någonsin varit helt nöjd med det han åstadkommit. Jag är helt säker på det. Men han släpper det han gjort. Just det är en del av geniet. Att slutföra något inom någon slags deadline. Med oändlig tid i anspråk kan vem som helst skapa mästerverk. Då blir det liksom ingen kost.
Sen är det här med att människor skall tycka om det du gör. Ja, man får hoppas att några gör det. Men samtidigt måste man göra det klart för sig att i varje ögonblick så kommer antalet som inte gillar det man gör vara betydligt många gånger fler än dom som gör det.
Det är bara att gilla läget och köra på alltså eller hålla det för sig själv så att man helt säkert är ett stort men fegt navelskådande geni.
