Category: Betraktelser & Berättelse

Jag tänder grillen. Man måste det. Tjugofyra varma sköna grader ute. Man får unna sig det en sådan här dag. Fredag och sommar också för låtsasarbetande o-coola gubbar i Lo[o]s. Man får faktiskt skita i buggen man precis hittade där i låtsasjobbet. Istället får man hälla upp slutskvätten av den där billiga whiskyn för fattiga, den som står och skäms i hyllan, och gå ut. Man vet att den där buggen kommer att gnaga och gnaga i huvudet hela helgen tills på söndagkväll när man sitter där igen och måste hitta den. Men var sak har sin tid. Jag litar på hjärnans bakgrundsprocesser numera. Jag vilar och de jobbar på i anletes svett tills våra bådas fromma. Vill inte sluta. Älskar att snurra på. Vill inte sitta där och bara finnas som jag vill ibland. Fel som jag behöver ibland. Annars är vi är i full harmoni med varandra min hjärnas bakgrundsprocesser och jag. Nästan alltid. Jag lovar att ta upp meditationen igen. Måste hålla det. De gillar den bakgrundsprocesserna.

Kåltrasten sjunger sådär så att man nästan går sönder igen. Ja ni vet han som växte upp på Pavarottis gård. Söderut. Att just han valt just vår kulle som sitt sommarresidens är en ynnest jag inte nog kan tacka nog för. Vem som skall tackas är däremot osäkert. Gud, hon/han/det, eller den lilla humlan som lyfte för fem månader sedan utanför Rio och skapade det vädersystem som just nu rullar fram över mig. Gåvor, som bara finns där. Jag tacksam och ödmjuk över att vara mottagare av stort. Hälsing.

Jag kommer säkert bli mätt idag också. Andra kommer inte att bli det. Tacksam också för det. Ville dela med mig av mitt lilla men det skulle hjälpa så lite. Får hoppas på kompanjon Gates istället. Han har blivit god, eller är det bara dåligt samvete? Men han gör bra saker med sina pengar. Han skall ha heder för det. Jag är utan dom men får försöka hitta en väg ändå. Nä nu skall jag grilla.

Trevlig helg camerados!

Hon skriver att hon plockat in sina utemöbler. Strax före hade mannen stannat sin bil. Klivit ur. Tittat sig runt. Besökt henne i butiken. Talat Engelska. Inte gjort affärer. Det räcker, hon stuvar undan sina utemöbler i låsta rum den natten för att de inte skall bli stulna. Hon varnar alla sina vänner på facebook för detta hemska. Hon får trettio gånger mer shares och sexhundra gånger fler likes för sitt inlägg än vad det här jag just skriver kommer att få.

Jag läser det där. Det träffar mig hårt. Jag blir ledsen. Jag som vill ha en statschef som ryter “jävla mördarpack” mot övermakten när några okända människor jag aldrig träffat eller aldrig kommer att träffa dödas långt borta någonstans på en plats jag knappt kan peka ut på kartan. De som inte ens kan Engelska utan pratar ett annat konstigt tungomål jag inte har en chans att förstå ett ord av. Men det finns ingen statschef eller statschef wannabe som ryter ifrån till någon starkare idag. Allt rytande sker neråt mot svagare nu för tiden, aldrig uppåt mot makten. Alla är så rädda. Så förbannat jävla rädda.

Men kvinnan ställer alltså in sina utemöbler. Jag har sett det förr. En bil med två svarthåriga män som åker för långsamt utanför ett dagis. En bil med en man som fotograferar ett hus. Registreringsnummer som noteras och skickas in till polisen. Elektroniska meddelandekedjor som aktiveras. Rädda människor.

En gång en eftermiddag här upp stannade det tre bussar i vårt närliggande före detta ålderdomshem. En timme senare hade vi gårdsplanen och trädgården fulla med siker. Mängder av dem. Överraskande såklart. Men vi lämnade våra utemöbler kvar ute. Siker satt bra i dom liksom vi. Vi hade körsbär i trädet också som fåglar. vi och siker delade på. Vi har fortfarande utemöblerna kvar. Vi får körsbär i år också. Känner några Siker.

Året efter var det Indonesier där på ålderdomshemmet. Vi rensade ut lite skrot. Ett gammalt skåp, en gammal säng och sånt där. Kastade ut från balkongen. När vi senare bar sakerna till höstbrasan dök fyra män upp från skogen. Indonesier. Utan ett ord började alla hjälpa till att bära skräpet till högen som skulle bli brasa. Efter avklarat värv satt vi där en stund i trädgårdsmöblerna. Nickade och log mot varandra utan att förstå ett ord av varandras språk men ändå kännandes samhörighet. Sen gav dom sig iväg igen. Vi såg dom aldrig igen. Men hade vi låst in trädgårdsmöblerna hade vi inte kunnat sitta där i samförstånd över språk och nationella särarter.

Rädsla. Den är sällan rationell. Jag har tränat bussåkning med människor som tror att de kommer att dö när de är där på bussen. Sett deras skräck. Svetten som tränger fram i pannan och vilda ögonen. Handen som håller krampaktigt hårt i min. Jag vet att det är på riktigt. Tar det på allvar såklart. Men blir ändå inte själv rädd för att åka buss. Dom har sökt hjälp för att komma till rätta med sina problem. Kämpar för att träna bort rädslan. Jag kan bara hoppas att kvinnor som ställer in sina utemöbler också får hjälp att bearbeta sina irrationella rädslor en dag. Liksom mannen som jag hör om på radion som sitter vaktandes i ladugården varje natt när bärplockarna är här. Han måste ha för mycket saker är min spontana tanke. Sälj, befria dig vill jag säga till honom. Kanske finns den person som skulle bli den bäste vän någonsin bland dem du är så rädd för. Möjligheten till det borde vara mer värt än en åkgräsklippare eller en verktygslåda.

Låt aldrig rädslan för det okända ta över och förminska dig. Låt utemöblerna stå kvar även om det dyker upp människor du inte känner. Kanske är dom bara där för att testa om du verkligen är en medmänniska.

Jag vet inte om jag också föddes som ful men mycket talar för det. Hur det än är minns man inte så mycket från sina första år. En mor älskar sitt barn hur det än ser ut och mycket talar för att det gällde min mor också. Hur som helst så har jag i alla fall framlevt större delen av mina år som en fuling både i framgång och motgång.

Nu kan man ju också vara så ful att man kan framleva sitt liv just på de exceptionella delarna av fulheten. En jättenäsa, två dumboöron eller på att ens ena öga är dubbelt så stort som det andra. Att fulheten liksom vänds till framgång. Att man syns på grund av att man är så där förbaskat ful. Men i mitt fall lyckades jag inte ens med det. Jag blev helt enkelt standardful, lika vanliga som miljontals andra fula som vandrar omkring på jorden i djupt svårmod över sitt alldagliga fula utseende.

Just det här gjorde såklart att hon med det gyllene håret inte såg åt mig där på högstadiet. Hon var ju en av dom vackra. Å andra sidan hade det kanske inte förändrat något. Vi fula hade ju inte fått träna så mycket med flickorna som små, Så om hon med det gyllende håret velat ha mig så hade jag väl inte vetat vad jag skulle ta mig till med vackra flickor som hade gyllende hår i alla fall. Vi fula lärde oss sånt senare. Hon var en bra dröm i alla fall och tog den fule genom högstadiet som en som fått känna att det finns något starkt i världen som kunde fylla upp sinnet mer än något annat och som är detsamma för alla som kan känna.För både fula och vackra minsann.

Så vad gör dom fula? Kompenserar. Startar band. För att förmildra. Men inte ens där lyser de med sin frånvaro de där vackra. Under några år som speleman var det flera i våra bandkonstellationer som var sådär snygga att dom bara behövde antyda ett leende för att flickorna skulle ta i dom och ta i dom och ta i dom och tas av dom. Vi fula fick jobba hårt för att nå dit till det där. Oftast hjälpte det inte ens hur mycket vi än jobbade. Vi satt där och lyssnade på ledsna flickor och gav råd till dem om hur dom skulle bli ihop med de där snygga killarna och ville egentligen bara ses själva. Bli älskade vi också. Trotts att vi var alldagliga och fula. Men så blev det såklart aldrig. Vi gick för det mesta hem själva och hoppades på nästa gång.

Men det är klart det fanns några år när man nästan trodde man inte var så ful. När flickorna ville ha en. När man trodde man blivit en svan. Men såhär i efterhand antar att det handlade mer om överskott av hormonerna hos det motsatta könet och att det faktiskt i princip bara finns en kille för var och en av världens alla sköna damer. De där snygga killarna blev liksom upptagna först medan vi fula liksom fortfarande fanns att tillgå och därför ökade i popularitet nu när det ändå kliade hos damerna som det gjorde. Nån måste ändå mildra det där kliandet och plötsligt fick vi en anledning till användning också vi fula.

Så gick åren och man blev en o-cool gubbe i Los[o]s. Snyggare har man ju inte blivit med åren. Det kan man konstatera när man tittar på sig själv där i spegeln. Men man är liksom nöjd ändå. Nöjd för att nu är alla dom där snygga inte så snygga heller längre. De flesta av dem har blivit skrynkliga, tunnhåriga och fula rent ut av. Ser lite ut som oss andra numera. Känns rättvist på något sätt. Ger mig tusan på att det har vänt nu och att vi som levt våra liv som fula till slut blir snyggare än som som levt sina liv som snygga. Jag menar ett fårigt leende ansikte utan tänder. Märkt och med spår av ett liv levt till fullo. Vem kan motstå det. Man får hoppas…

—
=====================================================================
Be Hungry – Stay Foolish!
Åke Hedman
Brattbergavägen 17, 82050 LOS, SWEDEN
Phone: 0730-533146 http://vscp.org
Spotify: http://open.spotify.com/track/6zvWRUyOanWeg3ATXbNiCn
Musique: http://www.soundcloud.com/hedman
Blogg: http://www.eurosource.se/akhe/wordpress/
=====================================================================

Tjena bruden. Det är jag som är apan. Ja jag kallas så. Har nästan alltid hettat apan. Med litet “a” inte stort. Litet “a” därför att jag faktiskt verkligen är så obetydlig som ett lite “a” tydligt utpekar. Sådana som jag blev sist valda till fotbollslaget. Men vi brydde oss självklart inte om sånt. Det fanns liksom en hel värld där ute som handlade om annat än om fotboll, hockey, brännboll och andra tävlingar. Du vet dom där som gick ut på att som småtjurar stångas för att visa att man var bäst. Som fick småflickorna att välja och kråma sig för vinnarna. Jag var väl inte heller en sådan som gillade att sitta och lukta på blommorna. Det där var bara de tävlandes bild av dem som inte behövde eller ville tävla. Vi gjorde bara annat. En del flickor växte till sig så pass att de till slut faktiskt också såg oss med namn bestående av bara små bokstäver. Med bara några stycken kom så långt såklart. Dom andra hamnade i kassan på ICA. Eller kanske var vi bara tröstpriser egentligen. Hur som helst blev vi vinnarna till slut i alla fall. Utan ansträngning kom vi fram på egna vägar där trängseln var mindre.

Det är alltid sådana som vi som går på de där nya vägarna för första gången. De som ingen har gått på förut. De som kommer efter tävlar om att hinna först men blir aldrig annat än tvåor. Fast det fattar de ju aldrig själva såklart. De tror i sin enfald att de alltid gått på de där vägarna efter att någon av oss visat att de finns. Men de enfaldiga orkar vi inte med. Vi riktar oss till dom som tänker själva och som väljer sin egen vandringsväg. Vi är de som tecknar, musicerar, målar, skriver, läser, forskar och konstruerar för att vi måste. Inte för att det är så jäkla häftigt. Vi gör istället för att prata.

Javisst rasar det in pengar också på våra konton och javisst har en och annan av oss köpt mer än en Lamborghini eller Porsche. Men de flesta av oss har skippat implantatbrudarna som följer med bilarna, yachterna och privatflygen. Vi vet bättre. Har alltid vetat bättre. Vi söker under ytan. Alltid. Vi vet att diamanterna inte föds slipade. De(t) obetydliga är det stora.

Och vi känner igen varandra när vi ser på människorna. Vi hör direkt om den som talar är en av oss eller bara en av pratarna. Vi filtrerar hårdhänt och osentimentalt bort pratarna och ytlighetsmänniskorna. Kastar iväg enmeningsmänniskorna till högen för återvinning av enmeningsmänniskor. Åtminstone deras skor kan ha ett återvinningsvärde. Vi undrar och diskuterar över existensen och livsrummet så att ytlighetsmänniskorna ger sig av och aldrig kommer tillbaks igen. Kvar är bara vi. Vi som inte vill vinna. Vi är nöjda med det. Mycket nöjda med det. Förlorarna.

Så tjejen häng med ut i universum en sväng. Kolla in det som dom ytliga inte ser. Släpp loss – det är skoj. Helggroggen eller tomteblossen är ingenting mot det här. Det här är huvudspräckande och dödligt i varje liten del. Uppfriskande om man överlever. Stimulerande och livsbejakande om man är bland de få promille som tar sig igenom. Så häng med tjejen. Bli en förlorare. Släpp loss förloraren inom dig och skapa din egen värld. Bara för att du kan. Bara för att du vill. Bara för att du måste. Skit i vinnarna och massvandringen mot vinnarnas andraplatser. Förlora fullständigt. Häng med apan på en tur i universum som du aldrig kommer att glömma. Se så hoppa på nu så drar vi.

Koltrasten sjunger så där intensivt och vackert varje dag nu när jag på morgonen går den traditionella turen till postlådan för att hämta tidningen. I år har vi en med Jussikvaliteter här, en riktig skönsångare. En som sjunger mycket, gärna och ofta. Det sjungs alltså vackert dagarna i ända här på kullen och det är himmelskt och gratis. Till och med ekot mot berget som sträcker sig ännu högre än vår kulle, Brattberget, österut, är helt perfekt inställt. Gud, han/hon/det har tydligen fixat mixen den här gången.

Koltrasten sjunger “Du skall vara förbannat glad för att du har vaknat idag igen och kan göra den här turen din o-coole gamle gubbe från Lo[o]s för här sjunger jag för dig och alla andra om liv som är bättre här i solen och om sommarvindarna som är de skönaste som finns i en underbar värld som du givits till och fått och där doften av söta sköna alldeles underbara blommor följsamt reser med dessa vindar och fram till dig, virvlande runt dig så du kan känna deras doft i din gamla slitna näsa. Det du ger och får. Ovärderliga gåvor båda två. Och man hör ju allt det där. Och man förstår. Om man vill höra. Förstår att man är privilegierad därför att man kan höra Koltrasten sjunga där i aspen eller vilken träd den nu har valt den här morgonen för sitt framträdande. Förstår därför att man kan njuta av dess sång, därför att man tar sig tiden att göra det. Har ett sinne i ro som möjliggör för dess sång att nå delar av hjärnan där njutning stimuleras. Det är bara kemi suckar vännen med för högt IQ trött. Det skiter jag i säger jag. En bok är bara en bok och en film är ändå bara en film. Njut fast det bara är kemi, ett ord, en sång, en molekyl, en sten. Se det för vad ämnat för och ta in det just för det. Ta en tripp av verkligheten min käre intelligente bror och bara åk med och se var den tar dig.

Jag vet det finns dom, dom andra, som inte kan ta in den där koltrastsången med glädje. Som inte har ett sinne i ro eller som helt enkelt inte gillar fågelsång. Vår koltrast hade dom gått ut och skjutit på stört det vet jag. Det är synd om dem men bara på samma sätt som de som inte hamnar i extas efter ett par Metallicalåtar eller varför inte till dragspelstoner ljudande ut i krusiduller ut över en Hälsingeälv i stilla flöde mot en mor, havet. Man tycker olika och segrarna är de urbant anpassningsbara till slut, ändå. Vännen med för högt IQ kommer att få rätt där borta till sist. Det kommer att finnas medicin för sådana som mig. Som plockar bort det där störande vackra. Som tystar också fågelsången som finns där inom en. Ersätter med gnisslande tågset och meningslösa enmeningar hela vägen in i det underbara, meningslösa, tomma, urbana himmelriket där ingen längre har tid, eller lust, att lyssna till något så enkelt och självklart som en koltrasts enkla sång där dom stirrar på sina skärmar på vilka den virtualiserade tillrättalagda verkligheten presenteras med öronen fullproppade med öronsnäckorna från helvetet. Uppkopplade men bortkopplade.

Gävle. Måndag. Sjukhus. Slangar, vätskor, elektroder och det gör ont. Men syftet är gott. Lär mig saker jag aldrig trott mig behöva veta. Tar mig igenom allt som om det var ett scenframträdande. På scen kan jag göra allt. Det är inte jag i det som lätt kunde vara förnedringen om inte personalen var så bra. Men operation troligen. Förändring kanske. Fira med en trettonpubars barrunda i London i så fall. Bara för att det i så fall vore möjligt.

Man kan välja att vara sin sjukdom eller sina sjukdomar. Till och med när det är riktigt illa välja att vara den döende. Leva som den sjuke eller den döende under den tid man har kvar i livet. Jag väljer bort det för att leva just livet. Tycker det vore tragiskt annars. O-coola gubbar vill vara riktigt jävla levande så länge dom är i livet. Det kan inte hjälpas men så är det.

Vi går på stamstället och äter Sushi efteråt. Eller i alla fall det som är mitt “efteråt”. Sakura. Ägarinnan känner igen oss som vanligt och hejar glatt fast det var ett år sedan vi sist var ner. Hon är alltid lika glad med sina “L” istället för “R”. De som man förväntar sig på ett bra Shushuställe. Det är nästan så man kan betala extra för just dem. Hon bjuder på drickan. Hit vill man komma igen och hit skickar man sina vänner. Oaserna i den större staden som är mer personliga än allt det som finns att uppbringa på den mindre orten. Närhet har med människor att göra inte platser.

Träffar några gamla elever under dan. Alltid lika roligt. Inte mellan barn och vuxenliv nu längre. Bara vuxna. Man kan inte låta bli att tycka om dom lite som sina egna ungar hur det än är. Sen hemåt över skogarna, förbi poetens koja. Men av poeter syns inga. Bara nedåtgående sol över Hälsingeberg.

I natten har katten lekt med näbbmusen. Plågat den enbart för sina egna syften. På morgonen ligger den död där i hallen och jag spolar ner den i toaletten innan jag hämtar tidningen. Katter tycker inte om smaken av näbbmöss. Dom är bara träningsredskap för inlärning av effektivt dödande. Kanske finns det ett katthelvete där alla katter plågas för dessa sina gärningar med näbbmöss som tortyrmästare. Men ännu troligare är att det inte finns något sådant. Naturen bryr sig inte om livet. Det finns så mycket liv och precis som energi kan livet bara omvandlas inte förgöras. Allt lever vidare i allt annat och det är bara livskraften som helhet som har ett verkligt värde. Vi individerna är bara bränsle för den elden.

Ändå blir det då svårt när katten är en människa och offret en annan levande varelse. Vi ställer högre krav på människorna. Men det är vi, inte naturen eller naturlagarna som gör det. Tvångsföreställning eller ett utslag för att vi står över naturen. Det är sånt man bör fundera över i vänners sällskap med gott om tid, vin och tankerum.