Category: Betraktelser & Berättelse

Alltså flyttvål. Hur öppnar man de där flaskorna egentligen? Det är liksom omöjligt att försöka få upp dem med hjälp av någon slags logik. Man liksom vrider lite fram och tillbaks i ökande grad av frustration och så plötsligt är de öppna utan att man har en aning om hur det egentligen gick till. Efter att ha gjort det där säkert +200 ggr vid det här laget så borde man ju ha fattat hur det går till liksom, men ännu har jag fortfarande ingen susning om det.

Ja, jag kan tänka mig flera sätt det fungera på. Jag är ju tekniker liksom, intresserad av sådant. En låsning där i korken som man vriden pipen ut ur tills den lossnar, men försöker man tillämpa dessa nyvunna insikter och sen försöker öppna den förbannade flaskan med den kunskapen så kan man ge sig fan på att den definitivt inte låter sig öppnas, låter sig definitivt inte öppnas efter något slags eller ens något som liknar deterministiskt metoder. Man får återgå till det där mer slumpvisa vridande tryckande och rätt vad det är kan man ge sig tusan på att den ploppar ut den där pipen utan att man, åter igen, har en aning om hur det gick till. Man får acceptera och får fortsätta med samma metod på de följande +200. Eller också lämnar man dem där på tvättstället så att nästa som kommer där efter en kan öppna den åt en.

Ja nu kan det vara så att det bara jag som har det här problemet. Jag har nämligen samma problem med alla plastpåsar. Jag kan stå i fem minuter vid fruktdisken och försöka få upp en enda påse och efter hand som nya påsar skall fås upp och också de fyllas så ökar såklart frustrationen, man vill ju därifrån. Jag halkar helt enkelt omkring där på påsen som en Bambi på is utan att det händer ett minsta dugg liksom. Jag vet att jag inte är ensam om det här i alla fall och vi som är utsatta brukar småle lite åt varandra och kollegialt sucka när vi står där och gnussar på de där platspåsarna som om de var andeflaskor som skulle öppna sig så att vi får fylla dem med vad vi nu vill fylla dem med. Det är ett helvete. Men glädjen och flinet så mycket större när vi lyckas. Min fru har såklart inte det där problemet. Tjopp säger det så öppnar de sig magiskt. Hemma försöker jag inte ens, går bara fram till frun, tittar ner i golvet, och låter henne öppna. Ge upp skulle det kunna kallas men handlar också om att inse sina begränsningar.

Så var det de där plastpåsarna i kassorna. Problemet har varit detsamma under alla år. Jag står där och smeker de där påsarna med fingrarna, minuterna går och min frustration ökar, man börjar mumlande småsvära där för sig själv där i änden på bandet och till slut tittar kassörskan/kassören på en lite medlidsamt och frågan om han/hon skall hjälpa till. Betraktar en lite som varandes efterbliven, ej tillräknerlig, som en som borde skickas på kurs eller i alla fall ha någon med sig när han är ute och handlar. Så efter det väljer man pappkassar. Tack gode han/hon/det/gud för pappkassar. Men så en dag när det inte finns pappkassar och jag står där och gnussar så flinar kassörskan lite extra och säger

“Lite svårt?”

“Jaaaaa”, säger jag skrattande och samtidigt suckande och då tar hon min påse och visar och berättar pedagogiskt och förståeligt hur man öppnar dem. Tar tag där bakom handtagen vid vecket och öppnar och vips så är det liksom ingen konst längre. Jag häpnar och det enda jag undrar över i det läget är varför ingen kunnat visa mig det där för sisådär trettio år sedan. Det hade besparat mig år av frustration. Varför finns det liksom inte instruktionsfilmer på YouTube som visar detta viktiga trick. Finns det likande trick för påsarna vid fruktdisken? För flytande tvålbehållare? Jag häpnar!

Börjar dagen med att, först lyfta ut en död näbbmus och sedan jaga en levande i trappen. Dom är snabba dom där rackarna men ingen konst för katterna att ta såklart, o-coola gubbar får dock kämpa lite mer om dom vill få fatt i en. Men jag får tag på den till slut och kan lyfta ut den i en vinterhandske som den biter sig hårt fast i vilket gör en o-cool gubbe glad att han har den där vinterhandsken. Också en i grunden snäll vegetarian som jag ter sig kantänka hotfull för en näbbmus.

Vackra varelser är det definitivt. Finns tydligen massor i år. Huggormen här på tomten och den ständiga strömmen av dem som katterna hämtar in, tyder på det. Men katter äter inte näbbmöss. Leker bara med dem, plågar verkligen och dödar dem till slut. Det känns ganska ovärdigt faktiskt, men dom tänker väl inte så katter. Tänker träning och liv är inte heligt på något sätt i naturen. Det är bara något som vi människor har hittat på. Liv finns det mängder av. Man får glädjas med rävar skator, ugglor och alla andra där ute i skogen som måste ha ett riktigt delikatessår i år. Men bävar lite för vintern då de här rackarna ju brukar leta sig in i husen och om alla skall in i år så lär det bli trångbott i väggarna här i kåken. Men det finns plats såklart. Jag bjuder gärna på det.

För några veckor sedan började lukta väldigt illa i studion. Just under studion har vi torpargrund så jag förväntade mig minst en död skabbräv eller något ännu värre under kåken. Har hänt förr. Men frugan nosade fram en ruttnande näbbmus som låg i ett hörn. Riktigt äckligt. Någon katt har tydligen haft för avsikt att också förära låtsasarbetare på låtsaskontor med studio med delikatessen.

Men annars är det städning som gäller idag. Det är liksom min uppgift, framförallt nu eftersom jag går här hemma och dräller. Gör det gärna dessutom. Bara jag får igång lite musik i öronen så funkar allt sådant där. Jag kan vandra runt där med dammvippa, dammsugare och skurattiraljer med huvudet fullt av funderingar. Tänker som bäst när jag handdiskar faktiskt, stående där med huvudet lutat mot skåpluckorna och i en annan värld. Men nu för tiden har man ju diskmaskin så man står ju inte där så ofta. Det smådiskas bara och då hinner man inte tänka så långt. Månne kommer det här från jobb på fabrik. Hörlurarna fanns där redan då men musikmaskinen var en kassettbandspelare som man kunde ha i en rem över axeln. Sög batterier såklart. Oftast med Black Sabbath i lurarna, och så funderande i huvudet såklart. Alla gjorde nog det där med de monotona jobben som de flesta hade där på fabriken. Det behövdes inte tänkas på så mycket praktiskt oftast. Alla längtade till helgen när de riktiga livet väntade, ja 75’an också såklart, den som hämtades ut på torsdagen efter jobbet eller före beroende på skift. Men det var inte bara supande på helgerna för att orka leva. För de flesta var det då det riktiga livet levdes också. Man byggde saker, gjorde storverk där på helgerna innan man gick tillbaks till fabriken och behöverintetänkajobbet. Percy Barnevik har en bra saying om det här i ett sommarprogram för några år sedan. Just om det där att använda människor på rätt sätt.

“Här sitter människor och vänder papper hela dagarna och sen så går dom hem och bygger en båt”

Det finns så mycket i dom orden. Om alla gjorde det dom egentligen vill, vågade göra det, så skulle vi få en helt fantastisk värld. Men man gör ju inte det och vandrapåmentalitet har det ju varit på alla arbetsplatser man varit på. Folk har enorma talanger inom olika områden men går ändå zombiefierade vidare som handläggare, lärare, sjuksköterskor eller vad det nu är. Men det finns såklart en del som träffat rätt också. Då mullrar det liksom om människorna. Man brukar höra det långt innan man ser dom själva. Dom där som är där dom skall och gör det dom är avsedda för att göra är som egna energiverk som får energi av att göra det där dom tycker är roligast i hela världen. Man hör ibland folk säga att “jag gick in i väggen men jag jobbade ju med det roligaste jag visste” men det tror jag inte ett dugg på. Det är självförnekelsen som tar dom över stupet inte jobbandet. Det är den vi ibland måste försöka genomskåda. “Jag älskar det här” eller “jag älskar dig” med för den delen. De där sakerna man upprepar som ett mantra så ofta att man liksom tror på dem. Man måste pröva dom där starka övertygelserna och känslorna ibland. Sätt dom på prov. Ett utmärkt tillfälle är under städningen, diskningen eller gräsklippningen när det ju inte finns annat man kan göra. Kommer man fram till att, nja, just det där var nog något som någon annan ville eller tyckte så får man allt trycka hårt på knappen för katapultstol och fara ut mot ett bättre liv men en jävla smäll. Annars blir man sjuk och mår skit.

Men nu skall dammsugaren fram här i huset. Åker den fram så åker katterna ut. Dom har ingen som helst förståelse för varför man skall hålla på att väsnas sådär när man i lugn och ro kan ligga och vila i en soffa och drömma om världar som katter har för vana att drömma om. Till viss del måste man ju ge dom rätt såklart.

Telefonjäveln ringer. Jag hatar telefonjävlar och rösterna i dom när jag låtsasjobbar det vet väl varenda förbannande pratkvarn och telefonsäljare vid det här laget. Så jag svarar lite bryskt

“Hallå, vad i helvete är det om?”

och får till svar

“Det är döden, jag kan inte vara på plats personligen precis nu, men det är dags.”

sagt med den allvarligaste rösten jag hört på länge och med katedralreverbet påslaget så det riktigt rungar där över linjen.

Och det där har man ju varit med om förut. Det har varit både älgar i vägen, blodförgiftning, yrsel och hjärtan som tickat konstigt, så man lägger bara på, skiter i det där och hoppas på det bästa också för den här dagen och när det ringer igen låter man röstbrevlådan ta samtalet. Man får väl lyssna av när man har tid.

Råkar du befinna dig nära Örnsköldsvik imorgon så rekommenderas ett besök på Götheborg, ja du har faktiskt hela helgen på dig. Ett vacker skepp men framförallt en vacker dröm och något man kan lära sig av. Har man en dröm så kan man faktiskt realisera den om man verkligen vill det och i och med det skapa drömmar för en hel massa andra människor.

För mig är det just det Götheborg är i första hand och därför blir jag varm inombords bara jag tänker på den där båten.

Kall tidningshämtning. Citronträdet skriker åt mig att “nu jävlar var det allt nära” men jag är för trött för att lyssna för noga på frusna citronträd som inte riktigt kan tänkas sig att stå ute när temperaturen kryper ner mot noll. Men min termometer säger sex grader när jag kommer in igen med tidningen under armen, så det var mest sydländskt temperament det där skrikandet i alla fall.

Ja nog fan går vi mot höst och vinterhelvete igen. Fast hösten har jag alltså inget emot egentligen. Och inte den första vintervägen fram till jul heller, då trivs jag som en liten krumelur. Det är sen, där efter nyår som hatet mot kyla, is och snö växer. Eller hat är väl att ta i, mer uppgivenhet. Men det är då man skulle vilja dra iväg till solen och havet och värmen och svettiga nätter i sängar där man inte kan sova och därför snurrar som en propeller, men där det inte gör något därför att man kommer sova siesta nästa dag när det sannerligen är för varmt för att jobba eller göra annat. Alltså bo tillfälligt någonstans där ölen är kall och havet luktar sådär ruttet härligt som hav med ruttnande tång luktar, men där vindarna, de ljumma, och bruset av vågor mot land lyfter sinnen till nya höjder. Jodå, jag vet att jag kommer att sitta här på kullen med det gula huset i alla fall men lite måste man väl tillstå sig att drömma ändå idag den femtonde augusti. En ny dag. Tror den blir bra!