Kall tidningshämtning. Citronträdet skriker åt mig att “nu jävlar var det allt nära” men jag är för trött för att lyssna för noga på frusna citronträd som inte riktigt kan tänkas sig att stå ute när temperaturen kryper ner mot noll. Men min termometer säger sex grader när jag kommer in igen med tidningen under armen, så det var mest sydländskt temperament det där skrikandet i alla fall.
Ja nog fan går vi mot höst och vinterhelvete igen. Fast hösten har jag alltså inget emot egentligen. Och inte den första vintervägen fram till jul heller, då trivs jag som en liten krumelur. Det är sen, där efter nyår som hatet mot kyla, is och snö växer. Eller hat är väl att ta i, mer uppgivenhet. Men det är då man skulle vilja dra iväg till solen och havet och värmen och svettiga nätter i sängar där man inte kan sova och därför snurrar som en propeller, men där det inte gör något därför att man kommer sova siesta nästa dag när det sannerligen är för varmt för att jobba eller göra annat. Alltså bo tillfälligt någonstans där ölen är kall och havet luktar sådär ruttet härligt som hav med ruttnande tång luktar, men där vindarna, de ljumma, och bruset av vågor mot land lyfter sinnen till nya höjder. Jodå, jag vet att jag kommer att sitta här på kullen med det gula huset i alla fall men lite måste man väl tillstå sig att drömma ändå idag den femtonde augusti. En ny dag. Tror den blir bra!