Jag funderar på att lägga mig. Upplösningen i bra bok väntar och jag kan liksom inte riktigt få fram det där kreativa ikväll vad jag nu skall med det till över huvud taget här på låtsasjobbet. Fick huvudet fullt av längtan. Havet nämndes i en diskussion på fejjan och det satte sig liksom i huvudet. Man måste väl helt enkelt åka ut och lukta på det för att mildra den där längtan som liksom drar och sliter i en.
Hur i helvete hamnade man egentligen här i skogen från början. I den här bubblan jag lever i, där i bubblan där jag iof trivs förbaskat bra, men allt utanför det här gula huset och kullen, vad skall jag med det till, och vad skall de som finns där utanför med mig till? Fast det är komplicerat såklart. Jag älskar ju det här också. Så in i helvete ibland, nästan som i början. De dagar när jag inte hatar det. Eller kanske är det timmar det svänger på det där älska, hata, älska, hata, tick, tack, tick, tack. Men ganska säkert handlar det bara om mig själv egentligen såklart. Att inte riktigt kunna älska sig själv. Har alltså inte ett dugg med var man befinner sig, var hatten ligger, utan det tillstånd man befinner sig i som en simpel liten rädd en som försöker allt han kan för att vara människa och inte clown.
Helvete vad svårt det där blev då! Det finns liksom inget annat avslut på detta än att lägga sig. Annars vet man inte alls vilka mer slutsatser som kan ploppa fram här på nattkröken.