Category: Betraktelser & Berättelse

Jag funderar på att lägga mig. Upplösningen i bra bok väntar och jag kan liksom inte riktigt få fram det där kreativa ikväll vad jag nu skall med det till över huvud taget här på låtsasjobbet. Fick huvudet fullt av längtan. Havet nämndes i en diskussion på fejjan och det satte sig liksom i huvudet. Man måste väl helt enkelt åka ut och lukta på det för att mildra den där längtan som liksom drar och sliter i en.

Hur i helvete hamnade man egentligen här i skogen från början. I den här bubblan jag lever i, där i bubblan där jag iof trivs förbaskat bra, men allt utanför det här gula huset och kullen, vad skall jag med det till, och vad skall de som finns där utanför med mig till? Fast det är komplicerat såklart. Jag älskar ju det här också. Så in i helvete ibland, nästan som i början. De dagar när jag inte hatar det. Eller kanske är det timmar det svänger på det där älska, hata, älska, hata, tick, tack, tick, tack. Men ganska säkert handlar det bara om mig själv egentligen såklart. Att inte riktigt kunna älska sig själv. Har alltså inte ett dugg med var man befinner sig, var hatten ligger, utan det tillstånd man befinner sig i som en simpel liten rädd en som försöker allt han kan för att vara människa och inte clown.

Helvete vad svårt det där blev då! Det finns liksom inget annat avslut på detta än att lägga sig. Annars vet man inte alls vilka mer slutsatser som kan ploppa fram här på nattkröken.

Ny dag och alltså nya möjligheter. Tidningen är där i lådan när jag halvt sovande hämtar den. Trött fast jag igår la mig tidigare än jag alltid annars gör. Den handlar mest om mobbing och skolstart och om Tyskt lärlingssystem. Mobbad ja. Jag har aldrig blivit det. Aldrig mobbat någon heller. Jag var ju en tjockis innan puberteten men mobbad blev jag aldrig. Bet väl inte på mig, jag befann mig för det mesta i en parallell värld i alla fall. Men hindrade mobbing av ekonomichefens son gjorde jag i alla fall fast han nog aldrig fattade det själv.

Gjorde min första radiointervju förresten i samband med mobbing. Höll ju på med film i skolan. Det var filmare eller fotograf jag ville bli. Men samtidigt rusade hormonerna runt i den där kroppen och målet blev henne med det långa ljusa håret. För vacker och för ljuvlig såklart för att närma sig för en sådan som mig, så det fick bli kärlek på avstånd. Men bild på henne ville man ju ha, så när eleverna skulle ha skolleg så såg jag min chans. Fotade helt enkelt alla elever för att få den där bilden som man skulle kunna sitta och titta på och tråna till i sitt pojkrum. Smart va? Sen om man ville ha rörliga bilder så var man ju tvungen att göra en film med henne med. Och det gjorde man ju. Det blev en om mobbing. Media hängde såklart på eftersom det var ett toppenmediaämne redan då, och det var då den första radiointervjun kom. Tidningar var jag redan vana eftersom jag plåtade bandy och annat åt dem allesammans i mitt “företag” Edsbyns Naturfoto. Ett företag som fanns ovetandes om att man måste vara myndig för att ha ett och att bokföring behövdes. Men ingen frågade någonsin vad jag vet.

Senare tog jag mod till mig och vågade ta fler bilder. En skickade jag in till Hälsinge Kurierens “Mulleflicka” (ja det är sant, det hette så!) där tidningen visade en bild på en tjej varje vecka. Men när flickan med det långa ljusa håret fick reda på det här så vill hon inte alls bli någon “mulleflicka” och hennes mamma ringde till tidningen för att stoppa publiceringen och dom hade såklart för en stund sedan redan kört igång tryckpressarna och fick stoppa dem och göra om. Jag lärde mig vad ångest var när min kompis som körde ut tidningar kom in på lektionen och berättade. Ursäktade tror jag. Hoppas det.

Tror det var samma flicka som fick mig att börja spela i band också förresten. Hon umgicks med dem som ordnade diskoteken på Folkets Hem och när jag såg henne gå upp på scen och sen bakom den när Rolands Löfte spelade bestämde jag mig direkt sittandes där ensam i mitt hörn med T-Rex dundrande i lokalerna och hade snart inhandlat min begagnade Gretch köpt för bildhonorar och sen blev det ju som det blev med allt det där. Men det kommer nya flickor och man glömmer söta femtonåriga flickor med långt ljust hår och låter livet rulla vidare. Allt det där kan ju låta patetiskt nu när man ser det genom en vuxens ögon men det var ren kärlek då och den tänker jag aldrig någonsin be om ursäkt för att jag kände.

Ja och sen var det läringlingssystemet alltså. Vi går ju åt motsatt håll i Sverige. Men jag tror vi tar det någon annan gång.

Bara framåt, aldrig bakåt. Lärde mig det en gång efter ett riktigt skitår och försöker minnas och leva efter det varje dag.

Visa dagar blir liksom inget att ha. Inte ens låtsasjobbet blir det något av och man får helt enkelt vara glad att det bara är ett låtsasjobb som inte betyder något för en endaste en annan eller Sverige eller Världen. Någon samhällsinsats är det alltså inte frågan om. Idag ville det liksom inte ens regna, vattnet bara hängde där på himlen och hotade liksom med Söderhamnsflöden utan att något hände.

Det har och är en sådan dag när ingenting eller ingen vill något här på kullen. Katterna stannade i sängen respektive soffan. Dom som brukar släpa in minst två, tre näbbmöss per dag detta näbbmusår. Men inget idag alltså. Inte ens skatorna som smaskar körsbär såg man något av. Tidningen låg i alla fall i lådan i morse och blev faktiskt läst, men den dragspelande grannen sov, och när posten kom på eftermiddagen var det mest skräp. Ja Thomann katalogen låg där bland skräpet, och den hade väl ett visst värde, den innehåller ju rätt mycket musikporr, men nu är jag inte en sådan där som går igång på det där med att ha mest grejer, det är det där skapandet som jag tycker är skoj. Men en sådan här dag är det naturligtvis ingen större ide’ att sätta sig i studion. Det blir liksom inget gjort ens där, och det är ju särskilt synd eftersom höstens album borde börja tillverkas snart. Varför man nu skall göra det. Men det är ju tradition nu såklart, så man gör det för den sakens skull och för att jävlas med snorkfröknarna. Sen ger det ju en hiskelig massa stålar också, och det är ju ett plus.

Tror tamefan jag går och lägger mig, ställer mitt hopp till morgondagen, och riktar en välriktad bajskorv mot den här dagen i mitt liv, den som enda förtjänst i alla fall lät mitt hjärta ticka vidare, vad det nu kan sägas ha för värde efter införandet av hjärndödsbegreppet.

Jag har alltid bedömt människor efter vad de gör och presterar inte efter deras vältalighet eller vad de säger att de skall göra. Tro mig, det blir inte så jäkla många kvar att beundra efter tillämpandet av den regeln. Men en hel rörelse av samarbetande människor i världen existerar faktiskt just kring denna princip. Inom Open Source/Open Hardware kan du prata om saker du tänker göra tills du glöder och luktar bränt utan att en endaste enda kommer att bry sig ett minsta lilla dugg. Om du däremot visar (nästan) fungerande prylar och kod, även prototyper, så kommer människor att visa dig respekt och ta dig på allvar. Gillar det där sättet att tänka, det är skönt och makerrörelsen är ett föredöme för annat tänk här i världen. Kanske inte så konstigt att jag tycker det såklart, eftersom jag själv är just en sådan där open source varelse och har varit det i många år vid det här laget. Men visst är det fint att folk samarbetar med varandra över gränser, tid, kulturer och allt annat man kan tänka sig och ofta gör det utan tanke på vinning för egen del utom då möjligen för att få cred. för det man gör.

Tänk om vi hade politiker som resonerade sådär. Jävlar vad det skulle röra på sig. Eller skolledare. Chefer inom privat sektor och offentlig förvaltning. Tänk om de som gör något i den världen fick kontrollen istället för alla “pratare”, det skulle bli en “maker-revolution”. Vad skulle hända inom musik eller litteratur. Den största musiken och litteraturen “skrivs” ju ändå tydligen av dem som säger att “de skall göra den”. När de får tid, finner lugnet, finner inspirationen eller när planeterna står i rätt konstellation. Vi vet så väl att “pratarna” nästan alltid menar att det är vi andra som skall göra de där grejerna åt dem medan de håvar in berömmet. Men tänk om de som verkligen gör sakerna också blev det som mottagarna plockade in…

Men vänta nu… Hmm… Vi är ju där redan. Titta på den egenutgivna musiken. De egenutgivna böckerna. De egenutgivna dataprogrammen/apparna. 3D skrivar utvecklingen. Det är en maker-revolution vi lever i. H Ä R L I G T ! ! ! Det finns alltså hopp för världen. Flytta på er alla “pratare” för här kommer vi. Er tid är liksom ute!