Category: Betraktelser & Berättelse

Det är bara en grad varmt utanför fönstren när jag kliver upp här på morgonen. Man får liksom föraningar om vad som ligger framför en. Måste väl slå på värmen snart. Men vill inte, inte än. När den väl är på så är det liksom kört på riktigt. Då är det pelletsbubbartider här och Jag kan lova att det stora gula huset på en kulle i Lo[o]s kan käka pellets. Tjugo ton får man släpa in under vintern för att få ha det varmt och gosigt här inne. En gammal kåk såklart. Massor av värmen går till kråkorna. Men så är det många kvadrat också. En 450-500 beroende på hur man räknar. Kostsamt men å andra sidan den kostnad vi har. Huset är sedan länge betalt.

Jag har sagt upp bekantskapen med arbetsförmedlingen nu. Är snart en fri man igen. Om ett par veckor kan jag stolt övergå från låtsasjobb till riktigt jobb. Ja, det finns inte många Lo[o]sbor eller landshövdingar eller politiker i kommunen som ser det så såklart. “Man sitter ju bara hemma hela dagarna.” Tänker lite och knappar lite (och skriver en massa = “hinner han annat?”). Tänkande har aldrig legat högt i kurs i dessa trakter. Så när landshövdingen tittar upp till Lo[o]s om några veckor så är det politiskt korrekt med kvinnliga företagare och mat som gäller.

Samma sak år efter år. Grodans Paradis får hon sannerligen inte ens veta att det finns. Om det nu finns!? Ibland undrar jag själv. Men hon är såklart en bättre landshövding än vad länet förtjänar egentligen. Fick en lång pratstund med henne på Gävle slott för ett antal år sedan, men vi pratade såklart mest om mat och kvinnligt företagande då med, det som är politiskt gångbart som verksam företagare i Gävleborg idag. Är man bara inne i “tycka om” smeten så kan man jobba svart och utnyttja allt i samhället bäst man vill sen.De kommer att skaffa bidrag och skryta om en i alla fall. Gillar inte sånt. Jag betalar min skatt. Är stolt för det. Mina företag har aldrig fått ett bidrag fast det borde de kanske ha fått. Men jag slickar inga rumpor och är stolt för det.

Men man får inte bry sig om sådant där som företagare. Det är så mycket svågerpolitik och ryggdunkningar så gick man och retade upp sig så skulle man inte få göra något annat. Det är bara att jobba på. Rättvisa finns inte och det är bara att leva med det. Så har det alltid varit och det är samma sak oberoende av politiskt klimat.

VSCP & Friends 0.4.0 Fluorine är ute. Kallare mottagande kan väl kanske inget få. I alla fall är det tystare den här gången än det någonsin tidigare varit. Men det är samma sak där också. Man jobbar på med det man tror på, Sen kommer det en intressent här och en intressent där hela tiden och innan man vet ordet av så är de där människorna en hel hög och en kritisk massa. Man får vara envis också inne på sitt trettonde år. De som far förbi en kan ändå åka vilse.  Men fokus är ändrat. Jag bygger mer för mig själv nu, mindre för andra, mindre för succé’. Det gör det lättare att inte bli helt galen. Eller vem vet kanske hjälper inte ens det!? Kanske är jag redan där. Den galne märker det kanske bara inte själv där han sitter och vänder på korten i en oändligt vändande utan slut.

Fredag betyder städdag. Så fort tekoppen bredvid mig här på låtsaskontoret är tom skall jag axla den rollen. Dricker sakta för jag känner inte det riktiga suget idag, men vet ju att när lurarna kommer på över öronen och musiken strömmar i dem och jag bara börjar så går ju det där som en dans. Sen när det är klart så blir det liksom helg. Eftermiddagen går då på lite lägre varv och jag kan plocka lite med sådant som jag tycker det är skoj att plocka med. Här nere på låtsaskontoret slarvar jag alltid oerhört med städningen. Här borde jag skärpa mig. Men låtsaschefen här skäller aldrig på mig så jag tar aldrig tag i det. Det borde han. Men jag borde offra några låtsaskodrader då och då  för dammfria golv . Eller bygga en robot som gjorde det åt mig. Borde jag ha tänkt på för ett år sedan. Nu har jag inte tid. Attans!

Bäst att köra igång den här dagen helt enkelt.

Sitter och inmundigar en kopp cappuccino efter att ätit nudlar och en macka. Japp frugan är ute och firar kamrat. Det gastronomiska får anstå. Ja inte för henne antagligen men för mig.  Mina bravader i köket resulterar oftast i just nudlar, korv och mos, varma mackor och nyponsoppa. Vita bönor med ägg och bröd på Engelskt vis kan det också bli ibland. Jag är helt enkelt inte så intresserad av matlagning. Hade jag bott själv så var det väl ovanstående meny som skulle varvas på mitt bord. Möjligen då med en vegetarisk hamburgare då och då och pasta och någonting man kunde köpa färdigt.

Nu gillar tack och lov Karin det där mer. Ja kanske inte det där dagliga (vem gör egentligen det ), men helgmaten.  Det är helt hennes fel att jag väger alla dessa kilo för mycket. Bara hennes. För många mackor, godis och chips och orörlighet har inget med det där att göra.

Vi är vegetarianer båda två.  Med ett uppehåll medans barnen var små så har jag varit det sedan 1977. Har aldrig ångrat det. Med små barn tyckte vi att vi skulle äta kött så att de fick välja själva vilken väg de vill gå. Resultat en blev vegetarian och en köttätare.  Helt OK.

Saknar du inte kött frågar många. Nej är svaret!

Lite extra kolhydrater till lunch idag. Det gäller att klara en hel natt naken ute i skogen uppe på berget ylandes upp mot fullmånen. Örnberget här ovanför, vid det värsta stupet, i mitt fall. Där, där man ser både den gigantiska månen som bäst och där Hälsingebergen rullar ut mot kusten och ut i havet.

Ensam i natten och sen ge full hals. Ta i nerifrån den onda stortån. Först det egna ylandet, sen ekot av av det mot bergen. En stund senare  hör man dom alla. Andra o-coola gubbar som står där runt om i Hälsingland, nakna och ensamma  på sina berg och ylar av hela sin kraft. Där uppe ler månen mot oss. Lite överseende så där för inte är vi väl en vacker syn med våra magar, rynkor och fettvalkar. Ja en del av oss är ju tunna och knarriga som vidjor också såklart. Egentligen är det väl just olikheterna som förenar oss. Så olika man kan bli. Det är bara ylandet naken på berget vid fullmåne som  för oss samman.

Men det är när vargarna, rävarna och hundarna också stämmer in i kören som det underbara, det man längtat efter sedan den förra nymånen sker. Vi blir alla ett där ute i skogen och natten. Ett väsen som häver ur sig frustration över de som hatar och dödar och försöker äga det som inte går att äga. Ylanden för freden, för lika värde, för kärleken och det heliga livet, det som inte står någon gudstjänst efter. Inte ens en i Folkets Hem i Edsbyn med de besatta i bänkar och på scen.

I gryningen går vi hem och sover, varje o-cool gubbe till sitt. Omtöcknade men nöjda. Imorgon släpper månen lite på vattnet och går till 90%. Då börjar var och en av oss längta igen.

Som o-cool gubbe blir man ofta ignorerad på facebook eller när man försöker säga något i ett annat riktigare sammanhang. Man hörs liksom inte eller syns inte eller gör man det så har det i alla fall lite mindre värde det där man gör eller säger eller ger uttryck för. Somliga av oss är ju som luft för andra, vi finns inte förrän man upptäcker att vi inte är där längre. Först då liksom, när det blir svårt att andas får vi värde. Värde utifrån betraktaren, inte för de vi är. Det ingår naturligtvis i själva definitionen av o-cool gubbe det där antar jag. Beige och osynlig hela vägen. Man får finna sig i sånt.

Ibland tittar jag lite avundsjukt på “poeten”, “dragspelaren” eller kamrat “Charlie-rocker”. De behöver bara ge uttryck för banaliteter som att “bilen startade idag” för att alla rusar till och upphöjer dem till genier. Möjligen är det något jag inte har fattat. Jag tycker iof också att de där tre är genier men kanske inte just då, just där i det ögonblicket. Vet gör jag ju också att nästan alla de där som ger uttryck för sin kärlek och sin beundran egentligen bara älskar sig själva och egentligen bara vill stå nära det där stora. Jag menar befinner man sig i närheten av en kändis så är man ju nästan en själv.

Trams såklart. Synd bara att både “poeten”, “dragspelaren” och “Charlie-rocker” själva lever av det där i varje fiber. Inte kan leva utan det som ändå är falskt och helt saknar värde. Men de lever såklart sina liv precis som en o-cool gubbe försöker leva sitt liter mer osedda. Undrar vilket av de där liven som är värst att leva? Det skall jag ägna dagen till att fundera över.

Det är bara fem grader ute. Svart. Desperat blommande citronträd måste räddas snart. Själv sitter jag inne och skickar stora filer till USA. Därifrån får de gå ut till de andra. Vänner och sådana jag inte känner, de flesta på platser jag inte heller känner och inte kommer att besöka.

Ljuset har brunnit här på skrivbordet hela dan. Eller ljusen i plural. Jag har klarat av ett gäng. Som jag skrivit förr så hjälper de mig. Lugnar ner och ger koncentration. Förr var det cigaretter i massor som gjorde det. Det underbara nikotinet som gjorde att man kunde behålla koncentrationen en hel dag bara man matade på med cigarett efter cigarett utan avbrott. Ljusen kanske är bättre. Eller också är de inte det.

Firat har jag gjort idag. Ensam såklart, för vem skulle fatta? Alldeles för många bullar med kaffe och Jag borde inte äta bullar alls. Men tyckte jag var värd det idag. Har jobbat som fan för att få ut det här till ett slags “klart” läge. Men mest trött nu bara, har kört ända dit fram jag orkar. Mer skulle inte gå utan åverkan på systemet det som är en själv, fast kanske ändå. Man går och lägger sig och sen snurrar allt igång igen. Vi är underliga maskiner vi människor.

Men man drabbas av en tomhet liksom när man släpper något och säger att det är “klart”. I alla fall jag. En tomhet som jag möter med mollstämning. Inte så att jag sitter här och gråter, men lite deppigt blir det liksom. Samma sak med en klar skiva. Man jobbar som ett svin och sen är man färdig och liksom måste använda allt man har för bromsläget. Det är kanske därifrån mollstämningen kommer. Men det är väl i det här läget man skall vara ett gäng gubbar som går ut på krogen efter väl förrättat värv och lämnar kortet i kassan för dryckesslag. Men som o-cool gubbe för sig själv i Lo[o]s så får det alltså bli en påse bullar. Ja inte är det ju som att slå klackarna i taket, men ändå, alltid något.

Imorgon är allt som vanligt igen och låtsasjobbet på ett låtsaskontor vid ett riktigt skrivbord fortgår som om inget har hänt. Det är så det fungerar. Det är som den där Konsumåttan. Det finns inga mål.