Ute har blivit inne nu. Petite och jag sitter på kontoret. Hon sover på den gamla mattan placerad på en hurts som är hennes plats just här på kontoret och jag har satt mig framför datorn med en cappuccino. Strax skall jag börja jobba och leta buggar i där jag lämnade i fredags. Skriver det här för att liksom komma in i programmerarpersonen, en transmission från den där personen som nyss var ute och grejade i trädgård och källare. Jag är en “slow starter” har alltid varit det men kommer igång efter ett tag och då när lokomotivet rullar kommer också jag till min rätt.
När man är yngre får man lätt intrycket att man måst vara på ett speciellt sätt och gud förbjude man måste följa reglerna. Men när man är äldre och behärskar ett område är det såklart inte så längre. Man vet vad som fungera och vad som inte fungerar men också hur man får resultat. Är man programmerare så gäller det att få till program som fungerar bra och går att använda för en slutanvändare. Punkt! I princip spelar det ingen roll hur man åstadkommer detta, men man bör i alla fall kommentera sin kod och dela upp olika funktioner i delar så att de blir förståeliga även för andra som kommer efter och skall läsa koden. Att läsa någons kod är lite som att läsa en annan persons handstil. Det tar liksom en stund att greppa hur den här andra personen tänker, men när man väl gjort det så är det oftast inga problem. Man läser och förstår obehindrat, förutsatt de två sakerna ovan då är på plats. Två enkla regler.
Trotts detta kommer man att hitta en hel uppsjö människor som skriver metoder för hur koden skrivs, hur variabler skall namnges, hur kommenteringen skall se ut osv osv. De till och med detaljstyr hur dokumentationen skall se ut ner till minsta pil som pekar på en låda som har väggar med en tjocklek på så och så många pixels. De människor som sysslar med det här är de människor som inte kan koda. De brukar bli projektledare och liknande och för att berättiga sin existens så hittar de på sådana här saker. Massor av sånt där så att programmerare sitter på kurser hälften av sin tid och sen sitter och funderar ut hur de skall få till den där pilen på rätt sätt 40% av sin tid och i bästa fall faktiskt hinner koda 10% av sin tid och som slutresultat ger fler anställda programmerare projektledare som har fler under sig.
Jag har varit professionell programmerare nu i snart trettio år. Under de här åren har programmeringsmetodiken ändrats kanske tio gånger. Varje gång har metoden varit en religion och de som tillämpat den det hyllade prästerskapet. Under dessa år har jag aldrig, ja du läser ALDRIG, mött en enda programmerare som varit riktigt duktig och varit en av dessa metodfreaks. En empirisk iakttagelse javisst men jag har sett och mött några programmerare genom åren liksom projektledare och beställare. De har aldrig levererat och har de det så har det på sin höjd varit godkänt inte underverk. Det som programmerare liksom alla andra som gör saker har som uppgift att leverera. Bara underverk eller att du och ditt team tycker det är nämligen godkänt. Med bööösen fattar aldrig det. Aldrig någonsin. Nu skall i alla fall jag fortsätta med mina. Dags att koda alltså.
