Category: Betraktelser & Berättelse

www.tomtensdagbok.se

Min tappra fru har stått nästan sexton timmar framför mikrofon den här helgen. Utan att klaga och utan att bli märkvärt hes, dessutom, märk väl. Gjort det med den äran.  Själv brukar jag klara två timmar sen är rösten hes och trasig. Min högerarm värker och skakar efter att ha legat på mixerbordet hela dagen och nu vill jag bara höra musik, ja, jaga bort musikabstinensen, efter två dagars koncentration framför ett mixerbord. Ja ni fattar vem som är den tuffe i det här huset. Inte är det jag.

Femton timmar skall nu bli fyra timmar ljudbok. Mitt jobb. Just ljudbok låter pretentiöst men det är väl ändå det, det är. Man kan inte komma ifrån den detaljen. Tänker man sig att den här ljudboken – som mitt övriga material – får sisådär fem lyssnare, så har vi alltså lagt några timmars jobb på varje lyssnare den här helgen. Det utan tanke på en enda krona i inkomster eller applåder, priser eller ovationer. För somliga är det ju inte på riktigt då men för mig är det precis tvärt om. Jag skiter i just det där. Det här kommer från mitt hjärta och numer också min frus hjärta och finns där fritt tillgängligt utan tanke åt något som helst spekulativt. Det borde vara den bästa formen av konst men världen är blind. Det får man leva med. Själv är jag nöjd med att vara en av de levandes som kan göra det där. Som fått den ynnesten.

Men arbetsveckan väntar. Skall bara backa upp det vi gjort nu i helgen och lunka upp för trapporna upp till en bok och en varm säng. Ute har vintern tagit det låsande greppet om hösten nu. Det finns ingen återvändo. Det är bara mer snö och mer kyla som väntar under en lång tid. Jag borde vara i Kalifornien eller Provence. Borde, men är inte. Ibland får drömmarna räcka. Jag har inga problem med det. Jag kan flytta bubblan jag lever i till valfri plats på jorden när jag vill. Att ha för mycket fantasi är en ynnest just där. Jag har fått verktygen för att orka överleva. Tacksam för det. Tacksam också för de goda människor jag känner. Utan dem hade jag gett upp hoppet för länge sedan.

Med den tanken kan jag gå till vila denna söndag.

Jag kämpar inte ens. Sjunker ner med bestämdhet med huvudet mot armstödet. Det är inget fel på filmen. The flowers of war. Jag vill bara vila ögonen, en liten stund. Men jag reser till New York en timme. Julhandlar som en professionell NewYorkhandlande Östermalmstant. Presenter till barn och fru. Skickar hem med UPS. Vill inte släpa ut till JFK och flighten som gå hem över London på måndag som om jag var vilken som helst från Kungsholmen. Dom som också börjat åka hit. Jag äger den där stan samma natt. Den är min. Ingen annans, bara min. Gud är jag där i natten… Men vaknar där på kudden såklart innan jag kan utforska det där att äga New York som sitt eget en natt.  Det mesta av filmen har varit. Upplösningen kvar. Krigets fasor på säkert avstånd tre meter från mig i soffan, bakom glas, håller sig nog där. Det gör ändå alltid ont i mig att se ondskan. Också på film. Jag vet att jag har den runt mig nu idag också. Dess utövar vilar bara på försäkringskassan, kronofogden, polisen och alla andra viloplatser för maktens människor tills de får släppa loss allt det uppdämda inom sig. Då när de inte behöver hålla igen utan har fria tyglar och kan rida onskans svarta hästar i full galopp.

Nu sitter jag här nere på kontoret. Har fyllt lite pellets så vi klarar en kall natt. Åtta minus. Vintern är där ute. Pellets och väggar håller den stången här inne. Hur oändligt tacksam är jag inte för det. Vi har frusit nog! Snälla han/gud/hon/det säg att vi har frusit nog! Att vi aldrig mer behöver handla en helg för en tia när kylskåp och skafferi gapar tomma. Jag lovar att vara nöjd över det som andra kallar lite om bara jag slipper frysa som vi alla har frusit här i ett stort gult hus på en kulle i Los. Jag orkar nästan allt men inte det igen.

Men nu med krigets bittra eftersmak i munnen, det som får mig att minnas ett eget krig som inte har nått fred ännu, kan jag ändå krypa ner i en varm säng. Läsa lite längre än jag brukar. Vänta in katter som positionerar sig för natten och sen släcka, somna i sinom tid efter att ha funderat över sakernas tillstånd lite lätt sådär och sen göra en ny resa ut i världen. Ett nytt ställe. Ett bra och varmt ställe hoppas jag. Men då är det inte jag som bestämmer. Drömmarnas reseledare för mig dit han/hon/det vill. Imorgon drar vi oss lite längre där i sängen frun, katterna och jag. Sträcker på oss under täckena för att det är skönt att sträcka på sig under varma täcken.  Kanske kan man läsa lite då också innan man går upp för långfrukost. Helgpresenten och glädjen. Varje vecka nu för tiden. Bara vanligt för somliga. Kunglig lyx som aldrig kommer bli annat för mig. Jag glömde iof att köpa apelsinjuice men det mina vänner, det tar jag med ro.

Elva och en halv grad minus. Man får ta det och börja vänja sig. Läser ett kåseri i Ljusdalsnytt av Charlie Granberg på morgonen. Ja han är lite smartare än undertecknad. Skriver 2500 tecken en gång i månaden och får 2500 spänn för det (gissar betalningen). Vi har alla ett värde liknande aktiekursen på det som kommer ur vår mun och ut genom våra fingrar. Ja ni fattar, det finns alltså skillnader mellan Carlie och mig. Den ene är cool och den andre o-cool. Jag skall inte ens gå in på ämnet talang. För er som inte känner till honom så är han Ljusdals stora rockstjärna, låtskrivare och frontfigur i Hellsingland underground, ja faktiskt lite som jag var något ditåt i mitt band på sjuttiotalet i Edsbyn. Tveksamt iof om jag var cool då heller. Gubbe var jag i alla fall inte.

Charlie skriver i sitt kåseri om datorer. Hur han ser alla på kontoret sitta och titta in i sina skärmar, koncentrerade, ansikten blåa av skärmens ljus, lite matrixkänslor sådär och han får det där uppvaknandet. Drar iväg från Stockholm hem till byn igen och sätter sig vid en skärm där istället. Man skulle kunna tro att Charlie och jag är oense på det där området. Att en sådan som jag, som varit med om större delen av datorevolutionen och byggt några själv, skulle försvara användandet och ett liv i maskinerna. Men så är det ju inte. Jag ser samma sak. Visserligen sätter jag mig emot hans beskrivning av att hantverkare gör något riktigt medan vi som skapar virtuella saker inte gör det. Allt som kan tänkas är på riktigt. Det vet både han och jag. Ett hus ritat på datorn finns också på riktigt liksom de virtuella personerna i ett spel. Nej, nej säger du. Men vad är riktigt? Det du kan ta på, lukta, tala med, känna? Snart kommer du kunna göra det med dina spelfigurer och virtuella kompisar på datorn också. Det är inte långt borta. Vad är verkligt alltså?

För mig hjälper skogen utanför fönstret att hålla mig kvar i den andra världen. Det skulle varit svårare om det varit bara betong där ute. Då skulle jag evigt förlora mig i den virtuella verkligheten. Nu håller jag mig hjälpligt kvar i det andra. Där jag hör hemma på riktigt, tror jag. Det är därför jag ibland måste blicka ut från branten på Örnberget och se ut över böljande Hälsingeskogar eller stå på en klippa ute vid Hölick och räkna vågorna. Där har datorerna ingen chans. Konkurrensen är dem övermäktiga. En urcool Charlie Granberg i Ljusdal och en o-cool gubbe i ett stort gult hus på en kulle i Los är helt överens där. Det kan inte hjälpas.

Jag bor i ett förbaskat stort gult hus på en kulle i Los. Ett hus som har sett sina bästa dagar kanske, ett hus som i princip saknar ekonomiskt värde. Det står där i en trakt där det är lika många björnar som det är människor, en plats som sällan nämns i nyheterna varesig det handlar om det som är bra eller det som är dåligt. Livet rullar på här också. Människor föds, gifter sig, får barn och dör också här. För de flesta handlar det om bra dagar och ett liv som rullar på. Visst klagas det men mest på slentrian precis som på alla andra ställen runt om i landet.

På övervåningen i det där stora gula huset på kullen bor vi. Jag, en fru, ett gäng katter och en son tillfälligt hemma för komvuxstudier. Två kolonier fladdermöss bor på vinden, bosatta vid varsin skorstensstock med hopp om värme men för blyga för kärlek och närhet. Säkert finns här oräkneliga skogsmöss i vägarna som liksom vi använder det stora huset på kullen för att överleva kalla Svenska vintrar. Det finns utrymme så dom stör ingen. Flugor, getingar och andra insekter sover sig igenom den här tiden på året, men som oss andra  kallar också de också det här huset för sitt hem.

Jag känner inte så många här i Los där huset ligger. Vi har bara bott här i tjugosju år än så länge och är fortfarande de nyinflyttade Stockholmarna. Det spelar ingen roll att vi bara bodde fyra år där. Nyinflyttade och utbölingar kommer vi alltid vara här. Men ändå går jag varje dag ner ner för trappen med ett leende på läpparna. Öppnar dörren in till kontoret. Ett kontor som består av två gamla skolsalar som nästan alla medelålders och äldre i byn har suttit i. Vissa blev kvar här i väggarna också för evigt. Man känner den stränge skollärarens blick i ryggen när man lämnar kontoret på nattkröken. Då när de eviga kvarsittarnas lektioner tar vid och man som levandes är oönskad i lokalerna.

I den ena skolsalen har jag en musikstudio. Den ler jag bara jag tänker på. Det var många år efter att jag sålde gitarren och Marshallstacken, slutade spela och flyttade från Edsbyn för att plugga – en tid som jag inte ens höll i en gitarr – tills det äntligen fanns en studio på plats. Det var ju ljudtekniker jag hade tänkte bli när jag drog iväg. Men livet ville annat. Fysiker blev jag, en underbar lärare förändrade livet – lärarens makt över eleverna. Datorerna i källaren på fysikum i Uppsala fick allt att gå i ännu en ny riktning. Dit åt det håll där jag blev kvar, som ännu en programmerare i världen. Inte mer. Den andra gamla skolsalen är därför elektronik och programmering från golv till tak. När jag en gång är borta finns det kvar i väggarna. Det är jag säker på. Här har jag gett allt. Kanske lite till ibland.

Så där i de två före detta skolsalarna sitter jag av mitt liv. Grodans Paradis AB heter företaget.  Lycklig som en tjuren Ferdinand bland kretskort, program och en och annan nyskriven låt är jag. Luktar på lödröken istället för blommorna. Frustar över glesbygdspolitiken. Men är alltså lycklig. Mina vänner finns runt om i världen. Det fungerar ju så idag. Huset, det stora gula, bubblan jag lever i, skulle lika gärna kunna stå på en helt annan plats i världen. Det skulle inte förändra ett dugg. Jag skulle säkert längta ifrån den platsen också varje dag och längta dit tillbaks varje dag som jag är borta därifrån. Jag skulle le för mig själv när jag tänkte på studion där likaväl som nu och längta efter alla mina projekt och uppfinningar som jag delar med andra i världen. Visst, jag är bara en gammal o-cool gubbe som ingen kommer att komma ihåg när jag är borta. Ingen kommer att komma ihåg det jag gör och ingen kommer att komma ihåg min musik, men jag gick i alla fall en helt egen väg och var förbannat lycklig under större delen av den vägen. Ville bara berätta det. Det goda och sköna behöver inte alltid vara så märkvärdigt och stort. Ibland är det så förbaskat litet och alldagligt så att det nästan inte syns

.

Jodå, katten och jag ramlade ner för trappor för en stund sedan. Ljuset är inte tänt. Brist på tändstickor. Tredje dan nu. Minnet räcker liksom inte till för att ta sig upp för alla trapporna och att där uppe komma ihåg att ta med sig en ask tändstickor på vägen ner. Men det är som det är. Man får ha det släckt.

Karin och Niklas har gett sig iväg ut i arbetsliv respektive skola. Tyst i huset och det enda som egentligen hörs är bruset i elementen av govarmvatten som flödar där, uppvärmt av dyra pelletsbitar. Ute är det nämligen sju grader kallt. Iskallt som man säger. Liksom lite skönt att inte behöva sticka ut nosen ut i det där tycker både katten och jag och nöjer oss bara med att sätta respektive lägga oss tillrätta på ett uppvärmt kontor.

Katten gör morgontoalett. Hon har farit runt ett tag där uppe på morgonen och behöver bli snygg helt enkelt där hon ligger rakt framför mig på en hurts där jag lagt en matta för att hon skall välja den platsen istället för mitt tangentbord. Att vara snygg är en viktig del i katters agenda, och dom lyckas ju med det där. Själv skulle man behöva slicka päls bra länge för att åstadkomma någon märkbar effekt. Det är den dystra sanningen.

Men glad är jag. Optimistisk. Jag har svårt att tro att det går åt helvete. På sjuttiotalet sa klimatexperterna att vi gick mot istid. Nu säger dom att vi går mot global uppvärmning. Då som nu härleds allt som händer till det där. Sant var det nog båda gångerna. Som ozonhålet, eller den stigande fattigdomen i världen. Eländets ökande. Det som inte alls är sant. Vi får det bättre. Alla får det. Visst, det går skitsakta för vissa. Men vi får det bättre. Vi är mindre fattiga i världen nu är för tio år sedan. Det man måste förstå i allt det här är att en hjälparbetare också har en egen agenda, liksom en klimatforskare, klimatpolitiker och en tidning. Man kan vara rädd om miljön utan undergångsscenariot, dela med sig utan det svart målande, skita att läsa tidningar med lösnummersäljökande rubriker. Sanningen ligger inte bara där prydligt uppslagen på disken för att köpa och suga i sig. Den är oftast inte alls så där enkel och svartvit som vissa försöker få den att verka.

Apropå glad och optimistisk förresten. Minns ni den vetenskapliga undersökningen som kom fram till att optimistisk och glad är lika med sjuk eller snarare att man hade en skada. Tror det var en tre fyra år sedan.  Alltså ungefär som ADHD, ADDB, USHCL, KPPPU, KFLMR och allehanda alla diagnoser. Line’sjukan. Allt skall katalogiseras och sättas etikett på. Jag säger det här bara en gång men säger det tydligt och sakta.

MAN ÄR INTE SJUK FÖR ATT MAN INTE UPPFYLLER NORMEN AV HUR MAN SKALL VARA

Ingen uppfyller de där normerna. ALLA ÄR ANNORLUNDA. Verenda kotte. Det är bara att se sig omkring Känner du en enda normal människa!? Näpp tänkte väl det! Det är vara du själv som är normal, eller hur? Resten är bra konstiga. Sen att skola och arbetslivet sätter upp någon slags profil av hur vi ser ut fast vi nu inte gör det är ju deras problem. Bara korkat. Eftersom ingen av oss ser ut som den där profilen men där några är bättre på att låtsas göra det en stund tills de blir ensamma och sitter där och gråter i mörkret över ett misslyckat liv.

Så var som du är du. Ordblind, optimist, ADHD-person, psykopat, desperat-depressiv. Men var framförallt snäll för säkerhets skull och glad för att du ändå är lite annorlunda. Det är ett gott tecken.

Det absolut bästa med att bo i Los är att här är man ingenting. Bara en som sitter hemma hela dagarna. Gör inget. Har det bra. Skall man vara något här så måste nämligen ett åtminstone någon av nedanstående punkter vara uppfyllda.

1.) Man har nedlagt en älg och det är minst en tiotaggare.
2.) Man har fångat en gädda på mer än tio kilo (med händerna).
3.) Man har en förbannat häftig skoter.
4.) Man har en förbannat häftig fyrhjuling (eller möjligen motorcykel).
5.) Man har en förbannat häftig Amerikanare.
6.) Man halsar med lätthet vilken liter som helst av valfri sorts starksprit och står stadigt på benen efter det utan att rapa.

Som vegetarian så faller jag pladask redan på de två första. Tvåan till femman är också körda pga av ointresse och sexan lär inte uppfyllas av mitt ynkliga whiskysippande. Så jag är alltså ingen. Men det är som sagt skönt. Ett nobelpris är liksom blahablaha här ute i skogen. Man måste vara karl. Inte sitta ner och pinka helt enkelt. Strålen skall gå att rita en seriestrip med i snön vid 34 minus. Minst. Ja, ni fattar.

Men skönt alltså. Man är liksom bara den man är här. Det är ju naturligtvis en hel hög andra som inte uppfyller de där kriterierna liksom mig. Som aldrig kommer att bli en riktig sådan där skogstamefanker. Vi kan morsa på varandra vi ovärdiga och försöka klara oss som andra, tredje eller femte klassens skogsbor. Hackordningen är liksom klar och det är ingen ide att ens försöka protestera och förändra något. Man kryper in i sitt bo och håller tyst och fortsätter med sitt.

Men jag är ju van. Från Edsbyn. Där fanns det en likande ordning.

Antingen var man religiös. De hade sin egen hackordning. Svårt och otidsenligt. Var man inte religiös förstod man inte något av det där. Man var satt att gå den breda vägen och det skulle så att säga per automatik gå åt helvete och om inte förr så senare.

Ett andra alternativ var att vara stjärna inom idrotten. Helst bandy. Då var man ?ber-cool och omöjlig att ifrågasätta och fick jobb som man borde behövt utbildning till men som man som varandes idrottsstjärna inte behövde någon utbildning för. Evighetstilldelning var det såklart. Det fungerade resten av livet.

Sen var det gruppen “Vald till Lucia”, “populäraste grabben/tjejen i skolan”, “affärsinnehavarens son/dotter”, “chefens son/dotter” Fint folk helt enkelt. En position som sitter i ett helt liv om man är Edsbybo.

Ja och sen var det vi andra. Musiker, a-lagare och annat patrask. Ungefär som i Los alltså. Men såklart inget att vara ledsen för det heller. Dom var där uppe och vi var där nere. Aldrig möttes de tu. Men det var först när man stack därifrån som man såg det där. Fick lite distans till det hela. Man var liksom beredd redan från början när man bytte Täby mot Los.  Men det är klart ?ber-folk finns det överallt. Storstäderna har sin beskärda del av den varan dom också liksom resten av byarna och städerna. Fint folk som inte släpper upp vem som helst.

Men visst är det synd. Tänk vad roligt det kunde vara utan alla dessa lager. Se bara på musiklivet. Högst upp de internationella stärnorna, sen de nationella, de som är på radio och tv, sen de semi-nationella de som har en lanskapsbehörighet och plockas fram när det länet/landskapet skall representeras i officiella sammanhang, sen byhärskarna. De som lagt under sig hela musikinfrastrukturen i en by/stad och därför alltid själva förekommer på varenda spelning som sker och längst ner de som sitter hemma och spelar och inte får vara med. Gissa vilken grupp jag tillhör? Japp!  Men en gång var jag nog en sådan där byhärskare men det skäms jag för idag. Alltså jag menar om vi inte dragit och insett att vi aldrig skulle blivit rockstjärnor hur vi än försökt hur skulle det då gått för Traste Linden och Persson’s Pack och alla dom där. Dom har fått suttit hemma och världen hade gått miste om dom allihop. Hemska tanke. Så egentligen är det vår förtjänst att dom finns. Vi borde får gratisbiljetter och gratis skivor tröjor och andra gåvor i mängder vi som stack och lämnade fältet fritt för de där uppkomlingarna. Det är bara det att ingen fattat det där ännu. Traste kanske. Han sitter där på Gotland och har fattat. Det är ju så dags nu liksom. Skärpning.

Men som sagt som o-cool gubbe i ett stort gult hus på en kulle i Los så skall jag inte klaga. Jag trivs ganska bra med min position i hackordningen. Just det vet jag retar en och annan också och det mina vänner är min livsbensin.