Elva och en halv grad minus. Man får ta det och börja vänja sig. Läser ett kåseri i Ljusdalsnytt av Charlie Granberg på morgonen. Ja han är lite smartare än undertecknad. Skriver 2500 tecken en gång i månaden och får 2500 spänn för det (gissar betalningen). Vi har alla ett värde liknande aktiekursen på det som kommer ur vår mun och ut genom våra fingrar. Ja ni fattar, det finns alltså skillnader mellan Carlie och mig. Den ene är cool och den andre o-cool. Jag skall inte ens gå in på ämnet talang. För er som inte känner till honom så är han Ljusdals stora rockstjärna, låtskrivare och frontfigur i Hellsingland underground, ja faktiskt lite som jag var något ditåt i mitt band på sjuttiotalet i Edsbyn. Tveksamt iof om jag var cool då heller. Gubbe var jag i alla fall inte.
Charlie skriver i sitt kåseri om datorer. Hur han ser alla på kontoret sitta och titta in i sina skärmar, koncentrerade, ansikten blåa av skärmens ljus, lite matrixkänslor sådär och han får det där uppvaknandet. Drar iväg från Stockholm hem till byn igen och sätter sig vid en skärm där istället. Man skulle kunna tro att Charlie och jag är oense på det där området. Att en sådan som jag, som varit med om större delen av datorevolutionen och byggt några själv, skulle försvara användandet och ett liv i maskinerna. Men så är det ju inte. Jag ser samma sak. Visserligen sätter jag mig emot hans beskrivning av att hantverkare gör något riktigt medan vi som skapar virtuella saker inte gör det. Allt som kan tänkas är på riktigt. Det vet både han och jag. Ett hus ritat på datorn finns också på riktigt liksom de virtuella personerna i ett spel. Nej, nej säger du. Men vad är riktigt? Det du kan ta på, lukta, tala med, känna? Snart kommer du kunna göra det med dina spelfigurer och virtuella kompisar på datorn också. Det är inte långt borta. Vad är verkligt alltså?
För mig hjälper skogen utanför fönstret att hålla mig kvar i den andra världen. Det skulle varit svårare om det varit bara betong där ute. Då skulle jag evigt förlora mig i den virtuella verkligheten. Nu håller jag mig hjälpligt kvar i det andra. Där jag hör hemma på riktigt, tror jag. Det är därför jag ibland måste blicka ut från branten på Örnberget och se ut över böljande Hälsingeskogar eller stå på en klippa ute vid Hölick och räkna vågorna. Där har datorerna ingen chans. Konkurrensen är dem övermäktiga. En urcool Charlie Granberg i Ljusdal och en o-cool gubbe i ett stort gult hus på en kulle i Los är helt överens där. Det kan inte hjälpas.