Vi sa alltid “Sista april” hemma i byn. “Valborg” sa högereståndspersoner. Dom med konstiga urblekta, en gång vita, mössor på huvudet den där dan. Jodå, dom kallade elden “Majkase” också men för oss andra hette den bara “Kasen”. Den stod där bredvid ån, Voxnan, växte under januari,februari,mars och de tre första veckorna av april mest genom att jag ensam, varje dag efter skolan, drog ihop sly nedsågat efter ån och släpade dit. Det gällde såklart att få till den största kasen. Borgen, Barnängen och de andra delarna av byn var konkurrenter. Vann gjorde oftast de som hade en farsa som kunde köra dit ett eller flera lass skräp med lastbil från sin fabrik. Vi höll noga koll på de andra kasarna, cyklade runt och spionerade.

Den sista veckan före sista april brukade det vara full aktivitet. Det fanns många barn i området, Edsbyhem, Gådstjärn, och nu deltog varenda kotte. Jims Möbler, en möbelfabrik i närområdet, brukade låna ut en postkärra och med den kunde vi frakta det mesta som var mer eller mindre eldningsbart och som vi åkte runt och tiggde ihop hos folk. Kasen växte. Några år gick jag runt och samlade pengar till fyrverkeri också. Men et var nog bara sista åren. Minns att folk var ganska givmilda i alla fall.

Det fanns alltid en oro i luften fram mot dagen D. Eldningsförbuden hängde alltid där som ett ont moln över oss. Skulle vi få tända kassen eller inte? Jag tror vi fick göra det ändå varje år. Något år var brandkåren dit och vattenbegöt marken runt omkring men annars var det aldrig några problem med tändandet till slut vad jag minns. Jodå, jag skulle ha kommit ihåg ett år när kasen inte fick tändas. En sådan grym besvikelse det hade varit.

Belöningen på kvällen efter att man smält upp sin påse smällare och det gemensamma fyrverkeriet var några grillade korvar. En tradition som hänger med här i huset än idag.

Någonstans där under de där åren så växte man upp och förbi intresset för kasar och fyrverkerier. Samla till kasen blev inte så intressant. Det fanns så mycket annat spännande i världen. Jag tror hela kasprojektet avstannade där och då också. Blev till sådant “dom” gjorde förr. Om någon ens nu minns att det tändes en kase där vid ån mitt emot skolan då och där för länge sedan.

Sen hamnade man då i Uppsala. Sillfrukost, dricka, festligheter. En stor dag där i stan. “Valborg” blev det då också för mig. Ett klassförräderi kanske. Nåja, så farligt var det nog inte. Någon studentmössa inhandlades aldrig och hamnade därför inte heller på ett Hedmanskt huvud som ett försök att utmärka sig som en som är lite finare. Har aldrig riktigt trott på det där högfärdigheterna. Har och kommer alltid att vara den här o-coole gubben jag är och varit sedan födseln. Fast tillhörighet, viktigt såklart, man måste förstå också, inte bara avfärda. Till och med de högfärdiga är bara små barn där inne som vill höra till.

Jag blev Vegetarian 1978 och korvtraditionen fick stryka på foten under en hel del år därefter. Det som fanns att tillgå i vegetarisk korvväg var någon svindyr Tysk korv, typ Bullens, på burk som gick att köpa i en del Hälsokostbutiker. Utbudet på vegetarisk korv har blivit bättre med åren och när det fungerat så har det blivit grillad korv med bröd och Fanta under den sista april här i huset varje år. Så blir det såklart ikväll också. Självklart. Vi pratar fyrtioårig tradition nu. Viktiga grejer att hålla sig fast i. Helt i nivå med Julmat och midsommarstång.

Så mycket festligheter utöver det blir det inte numera. Det får räcka med en film och en lugn kväll. Elden finns där inom en numera. Man hoppas att den brinner på där och behåller sin intensitet. Ja och gör den det blir det Fanta och grillad korv med bröd den här dan också i fortsättningen. I alla fall så länge man får bestämma själv. Förhoppningsvis får man göra det resten av livet. Men om sådant vet man lite. Bäst så. Såklart.

När jag läser igenom det jag skrivit ovan så märker jag att jag låter som en gammal man. Man ser ju de där texterna ibland om hur det var förr. De flesta på samma låga nivå som den här vänsterhandsknappade. Jodå, på senare tid har jag sett nya linjer kring ögonen som inte har funnits där förut. Gammeln finns där och syns mer och mer för varje år. Vill komma fram. Vill ta över. Inuti är jag ändå fortfarande tjugotvå. En konstig paradox. Men de extra linjerna i ansiktet gillar jag. Äntligen lite karaktär och spänning där i mitt ansikte också. Något sådant har det aldrig funnits förut. Jag har varit avundsjuk på alla med spännande ansikten. En rejäl Arabisk näsa t.ex. Karaktär. Noterat i min egen bok att inte skriv så många återblickar, det blir så patetiskt alltsammans. Jag inser ju det såklart som jag alltid gjort det. Vår bästa tid är ändå nu. Det finns inga tvivel om den saken. Man får leva sitt liv utifrån det inte från det gamla. Ändå minns man. Får hålla igen.

Påsken har passerat och därmed kan väl ingen tveka på vårens – och i de södra delarna av landet, sommarens – ankomst. Det är majbrasa och alla de där småhelgerna föröver och sen semester i någon form för de flesta inte långt efter det.

Här har vi sovit för öppet fönster i helgen. Att det sker i april är såklart ett rekord. Skönt för en vänsterhandsknappare som jag som som är tvungen att sova i varm t-shirt och kliande stickande och värmande axellås.

Det har varit en synnerligen skön påsk här på kullen. Både smörgåstårta och Sachertårta har stått här på borden. Sachertårtan är något som kom med påskpaketet från K’s föräldrar varje år när de levde. Nu fortsätter vi traditionen själva. Trossar bakåt mot det kända för att gå tryggt in i framtiden. Smörgåstårtan har kommit senare. Vi har satsat mer på det än på traditionellt påskbord i några år nu. Ja påskmusten skall ju inte förglömmas heller såklart. Men godis då? Jodå, det har tuggats på allt möjligt, godare i år än någonsin tidigare tror jag. Suget har funnits där. Men stillat nu tror jag.

Sen har det planerats gurkor, krasse, tomater och allt möjligt annat. Härligheter. Däremellan har vi vandrat runt där ute. Snön har precis gett oss tillgång till större delen av trädgården. Det skall snart grävas och hållas på. Undertecknad hjälper till så gott det går men tittar på för det mesta som en annan latoxe.

Näsan rinner, ögonen med. Tungandat. Jag tror det är Al jag är känslig för. Möjligen Sälg. Överlevnadsbart eftersom glädjen över vårens ankomst överskuggar de där “krämporna”. Det är liksom min tid härifrån. Mitt sinne lyfter med fågelsången och ljuset.

Hulken mumsar i sig de sista pelletssäckarna just nu. Efter den här veckan får det där monstret i källaren vila. Vi stödvärmer med el och brasor vid behov härifrån. I år är det K och N som pustar ut när den där säsongen är över. Inget fyllande. Inget pelletssäcksinbärande. Ingen oro för att grejer skall gå sönder. Vila. Härliga tider. Ljuvliga tider.

Själv gör jag mycket lite, även om jag försöker så gott det går för att inte bli fullkomligt galen. Tillbaks till sjukvården nästa vecka sen får vi se om det kan hända saker efter det. Ordentligt trött på att gå såhär nu. Lovar.

Idag måndag då fast det är tisdag. Det är bra det också. Man får vänsaterhandsknappapå efter förmåga. Snyta sig däremellan. Le för att det är gott att leva.

Påskhandlar. Det måste göras. Ljusdal. Lågbudget. Men det både kunde och har varit värre. Mycket värre. Nu blir det både påskmust och påskgodis. Go-ost. Det finns inget att klaga på alls. Som det nästan alltid är alltså. Det är sällan berättigat att klaga. Ändå gör man det. Sänker sig till den erbarmligt låga nivån där man inte till fullo uppskattar det man har.

Den där vägen vi åker kan man ju. Los -> Ljusdal. Ljusdal -> Los. Det är sex mil åt båda hållen. Men för de flesta är det tre gånger så långt till Los som ifrån. Man kan bara testa att få upp en politiker från centralorten. Fysiska avstånd och känslomässiga avstånd sammanfaller sällan. Men bra egentligen kan man tycka, vi får sköta oss själva här uppe för det mesta.

Jag tycker det är långt själv ibland. För långt bort från människorna. För långt bort från de öppna vyerna. Men när jag väl sitter här gör det såklart ingen skillnad om jag sitter i New York eller här. Inspirationen och viljan att låtsasarbeta kommer ändå inifrån. Det är inte ut i världen man skall ge sig för att hitta sitt sanna jag. Det är inne i sitt innersta man hittar sig själv och sin väg. Bara där. Hittar man sen saker man inte gillat har man såklart inget för att man flyr ut i världen heller. Sig själv lämnar man liksom aldrig bakom sig. Det är väl såklart ganska självklart, ändå försöker vi alla ta till flykten från oss själva som en utväg då och då i livet. Lönlöst såklart. Man får kompromissa med sin självbild. Vara ödmjuk. Hitta något som fungerar. Stilla sig och leva där som en som inte är perfekt men god nog.

Lillkatten och jag sitter på kontoret. Ja hon ligger och sover. Är dessutom ingen lillkatt längre. Åren går. Månen lyser in genom fönstret. Det är nästan sex grader varmt där ute. Ljuvliga plusgrader. Jublande vårvärme. Ja och det skall hålla i sig. Det har sannerligen vänt nu. Posten hämtade jag i kortärmad t-shirt idag utan att ens vara nära att frysa.

Björnarna har tydligen vaknat. I fjol räknade man till arton individer som rörde sig kring byn. Det är rätt trevligt på något vis ändå. Men naturligtvis inte helt bra om de blir helt orädda för människor. Men de flesta godtar och lever med det där. Känner kanske till och med lite stolthet över björntätheten skogarna här har.

Fast nu. Vänsterhandstrött. Fruktansvärt trött på axellås och overksam höger just nu. Vill komma igång. Fast vad är några månader? Speciellt om man skulle bli bättre än innan i axeln. Man får stilla sig, acceptera och åka med.

Lorthelgen kallade min mormor påsken. Folk drog in då mycket skit utifrån lervällingsvärlden. Efter försök till låtsasjobb imorgon så skall både jag och lillkatten, K och N ge oss hän i det där. Lorten. Det blir väl det vanliga slöandet helt enkelt. För att vi förtjänar det.

Liksom!

Jord mellan fingrarna. Man har längtat efter den känslan. Därför blir det nästan varje helg nu som fingrar lustfyllt får gräva sig ner i mulliga jordpåsar. Nåja, vänstern i mitt fall, men ändå. Det är nästan något erotiskt över det där. Små kvarglömda minnesfragment, gissar jag, trollas fram inom en från en tid när det var långt kvar till det vi nu kallar människa eller varför inte minnen från att vara en del av Gaia, allt levandes gemensamma moder/fader och jätteminne. Han/hon/det/gud om man så vill. Inte märkvärdigare än att vara allt som är och såklart som märkvärdigast just därför. Samma och lika som den där känslan av längtan till havet som bara finns där inom en och som vägrar att låta sig mättas på annat sätt än genom just ett möte med havet.

Ner med frön. Omplantering. Se liv vakna ur slummer och växa. Leva nära det som är närmare verkligheten än vad varje annan sekund i tillvaron är för någon som lever nära datorerna och den konstruerade känslolösa intelligensen. Gå ut en stund ur det som är konstruerat, framlyft och serverat, som nästan helt saknar en djupare mening. Leva på riktigt som generationer av bönder gjort före dig.

Man behöver bara se ett frö gro och sträcka sig upp mot ljuset för att förstå undret. Så mycket häftigare än nästa mobilversion som det är fast det bara upprepas, upprepas och upprepas om och om igen och gör det vart än vi tittar på i den levande värd vi har runt omkring oss. Hur kan man låta bli att häpna över detta?

Jo, så är helgen. Men soffa också såklart. Och javisst en hamburgare. Eller två om sanningen skall fram. Med pommes. Några filmer på det. Lite bok. Ganska mycket sömn. Men mest förundran över tillvarons mysterie. Den som behövs nu när det är söndagskväll och enhandslåtsasjobb skall utföras. Det som inte alls är på riktigt, men som också glädjer. Fast kanske bara mig. Så må det vara. För nog är det ändå ett slags liv man föder fram också när man tar en tanke från just det där imaginära och sen (låtsas)arbetar den fram till något verkligt. Man undrar var de där ideern kommer ifrån. varför de flödar fram. Varför just man själv får den stora äran att vara en av mottagarna av flödet. Glad att vara född till en som orkar lyssna efter dem. Precis som alla andra levande förstår man nät man försöker göra sig märkvärdig.

Trams såklart. Allt. Om man så vill. Men inte för mig. Jag häpnar över mysterierna. Kommer aldrig att sluta med det. Ett frö som blir en gurkplanta. Vafan!!! Liksom