Gifter ihop VSCP med node-red. Det är på tiden. Även en trekvartsblind som undertecknad får ihop ett UI på några minuter. Skall på med lite larm och sånt på det, men sen så…
Imorgon ögonklinik. Förundersökning och med lite tur – operation. Håll gärna en tumme för det senare. Vi får se om jag hittar hem därifrån. Hamnar kanske i Alfta, eller på en ännu värre plats. Ja inget fel med Alfta egentligen såklart.
Koltrasten sjunger underbart vackert när jag hämtar posten. Eller det jag tror är “posten”. Postlådan är nämligen tom. Men jag stannar upp där ute. Lyssnar en stund. Njuter. Men har inte tid med mer än en “stund”. Finns att göra idag. Hoppas jag får tid att lyssna mer sen. Ja det tror jag. Just det där är prioriterat.
Försten ser till och med jag att den gröna explosionen har startat. Kan dock inte riktigt njuta av den. Gråfilter över världen. Men inuti mig kurrar något glatt över det där. Bra det. Liksom.
Söndag. Eftermiddag. Man kan sova eller låtsasjobba. Själv gör jag både och. Sover av förmiddagen. Låtsasjobbar eftermiddagen. Varför inte. liksom. När man kan.
Norges nationaldag också såklart. Lite skulle man väl fira det Norska inom sig. Hans’en Törn, anfader, som kom över gränsen under ett sista Napolionkrig. Stannade i Sverige. Hälsinge regemente. Är en del av mig också såklart. Den som gjorde mig till pacifist utan att jag ens vetat om att han funnits. Men jag har ingen Norsk flagga att vifta med. Gör en mental viftning istället. Det få duga.
HEJA.
Fast nationalism… gillar inte. Ur den föds på tok för mycket ondska. Det är i blandningen som nytt föds. Inte ur likformigheten. Den vattnar bara ur. Försvagar. Jag tror att Sverige går som vinnare ur det som många kallar flyktingkris.
Den värsta kylan har flyktats. Nu skall det väl gå att leva utan allt för många lager tröjor framöver också utan i raseri glödgande Hulk. Men snö föll i natt också. Såg några gamla bilder och då låg det två decimeter tung snö just den här dan. Det kan alltid vara värre. Man får ta det som det kommer. Fortfarande går de som tror (och jobbar för) undergången bort i min värld.
Icke eldningssäsong betyder lite mer pengar att röra sig med här i huset, Men naturligtvis staplas det som försakats under vintern upp sig och måste betas av nu. Det tar någon månad att lämna bakom sig. Men det är ändå så att det härifrån och fram mot oktober flyter en enkel tid fram över kullen. Förra året borträknat då såklart med all sjukhusvistelse och skit. Ett år kvar. Man tror inte att det är sant. Fast påminner mig sjkälv om att inte leva i framtiden. Det är NU som gäller. Att göra det bästa av den sekund man är i. Man vet inget om framtiden.
Går nästan och hämtar gitarren tidigare idag. Den står där ute i studion fortfarande fast det mesta av det som var “studio” är flyttat in hit till låtsaskontor. Har inte rört den på mer än ett år tror jag. Axeln har såklart en hel del med det att göra. Fast en ursäkten håller inte riktigt längre. Men är för besatt av det jag håller på med. Går in i det igen. Kan inte släppa. Det finns något som driver mig framåt i det där. Galenskapen kanske.
Fast galet eller inte. Jag har nog alltid varit en särling. Lite utanför. Ensam. Vissa perioder i livet har jag nog trott mig höra till något större. Men såhär i retrospektiv inser jag nog att jag aldrig riktigt var med då heller. Känner en stor tyngd i bröstet när jag inser det. Men man är ändå den man är. Man går den väg man måste vandra. Jag har ändå känt mer tillfredsställelse i mitt liv än vad jag känt motsatsen. Kanske finns det ett värde i det. Kanske är det inte bara priser ur andras händer som avgör om man “lyckats” eller inte.
Turligt nog är ju alla vi idioter lyckliga.
Vet inte bättre.
Jag satt 1981 och drömde om att göra de grejer jag har gjort idag. Fyllde kollegieblock med tankarna och skisserna. Där har professor Björgvin rätt. Ja och nu finns dom på riktigt. Fler lär väl komma efter nästa år om liv fortsätter. En lång tid har gått sedan dess. “Ett livsverk” som någon skrev till mig en gång. Fast sandkonst kanske. En våg (eller en vindpust) och så är allt borta. Men grejen är att det varje sekund av den där vägen har skänkt mig glädje. Varje gång en tanke blivit till något verkligt har jag fyllts av “något” som gjort det värt (den ofta kämpiga) vägen dit. Konstigt. Men kanske just i det själva meningen med livet. Att hitta något som uppfyller hela ens sinne till fullo. Att följa den röst som kallar en att gå, följa den väg som läggs fram för en.
Fast galenskap såklart. Den måste till för att orka. Kanske borde världen helt enkelt skyddas från sådan som jag. En giftinjektion och så är vi borta.
Eller inte.
Jag är inte den som kan svara på den frågan. Såklart. Jag är för upptagen av mitt.
Det värsta med att använda sina egna grejer att det liksom inte finns någon att gnälla på. Alltså ingen att skrika “!jävla skitdjävul” till. Ja en som inte hör och alltså inte tar skada av kraftuttrycket men som har designat “skiten”. För att få ur sig alltså. MEN… Har man själv konstruerat grejerna ja då är det bara att stå sitt kast. Designa om. Rätta. Greja på tills man blir nöjd. Tills saker fungerar som de skall fungera. Ja och att känna lite ödmjukhet också i hela den där processen skadar inte. Det är svårt. Att tänka på nästa gång man svär över någon annans grejer.
Här började alltsammans för två veckor sedan när det var dags att stänga av Hulken. Då behövs ändå varmvatten. Jag har sedan länge bestämt att köra det med mina mina egna grejer. Javisst. Inga problem. En dag och sen snurrar det. Men när jag skall uppdatera firmware på en av noderna uppifrån kontoret så hittar jag en bug. Ja och sen när jag tittar på den så hittar jag en bug i en annan del och sådär fortsätter det. Till slut som värst tror jag att jag befinner mig tolv steg från själva uppgiften. Stor frustration.
Den här veckan har alltså inneburit att jag löst saker där borta från de där tolv stegen och vandrat steg för steg tillbaks. I förgår fungerade allt igen. Men då skall man fixa releaser på allt som är inblandat också. Det tar några dagar det med. Jodå. Så med lite tur är jag kanske tillbaks på spåret igen på måndag. Tur var det. Joho ja.
Tanken var annars att göra en demo. node-red + VSCP. Inget märkvärdigt. Kommer alltså vad det lider.
Annars längtas det efter värme här. Men nästa vecka ser bättre ut. Kanske kan man ta av sig ett lager kläder då. Ja och ändå gå omkring. Har varit omöjligt nu ett tag. Nära att trycka på pelletsbeställarknappen flera gånger. Men härdar ut. Som förväntat av en ocool gubbe.
K skall lämna covid19 prov till FH. Militären skall hämta. En hel procedur att följa med knackningar och annat. Själv hoppas jag att dom kommer med helikopter. Då skulle till och med jag som gift med provtagningsobjektet känna mig märkvärdig. Ja det gör jag såklart ändå. Gift med en av de av Folkhälsomyndigheten provtagna. WOW liksom. Sådana stålar satsar dom inte på ocoola gubbar inte.
Snart dags för grön IKEA-soffa. Brasan brinner redan. Jag menar kan det bli bättre än så. Hittar man en film som man inte ser så…
Dubbla glasögon är något man får ta till. För att kunna göra något alls. Allt är på gränsen här. Ögondroppar räddar lite dom med. Jodå, har förstoringsglas också. Men mest handlar det om tålamod och jävlaranamma.
Trist är ordet. Trött ett annat.
Ändå blir det en del. På låtsas såklart. Ur mina händer kommer inget som är på riktigt. Men själv är jag nöjd med det där. Det får duga. Åtminstone i brist på annat.
Fast ibland undrar jag såklart om jag ens existerar. Hur vet man det? Liksom. Tror kan man ju. En del kan till och med se sig levandes och glad på TV eller i tidningarna. Tar det som bevis på sin existens. Men vi andra. Kan man vara säker på att man finns? Icke är mitt svar. Man får tro det. Som i kyrkan. Tron på överhöghet. En herre. Eller gå på ändå. Inte fundera så mycket.
Att avsluta eldningsäsongen i och med maj har ett pris. Man får klä på sig. Hatar att frysa. En pall pellets är bara ett telefonsamtal bort. Men man får hålla ut. Familjen är överens där. Jag möjligen den som vacklar mest. Den svage. Som ger sig. Men anstränger sig lite, står ut. Ännu…
Brorsan måste ha varit strax över trettio när jag började läsa fysik i Uppsala. Jag kommer på det där en natt osökt när tankarna far omkring som galopperande hästar på en prärie. Han hade fru och tre barn. Jag tyckte han var gammal, erfaren och stadgad. Fast han var alltså inte äldre än vad min äldste son är nu. Perspektiven förändras. Gillar hur också minnena ändras med de där nya perspektiven och kunskapen som byggs på.
Tyckte nog själv att jag var rätt vis då och där i Uppsala. Men det avtog med åren. Precis som det skall göra under en universitetsutbildning. Fattar man inte att man vet jävligt lite om världen efter fyra år där så har man misslyckats Kunskap är väl inte det man har samlat på sig utan det man har framför sig att hämta in. Från den akademiska världen får man ryggsäcken som gör att man tror att man verkligen kan hämta in resten. Om man vill .Om man orkar. Kursen tar liksom aldrig slut. Jag hoppas i alla fall att det sista jag gör är att lära mig något nytt. Gärna något som får mig att utbrista “va fan!”, “det trodde man ju inte…”
Men buggar hittar sig inte själva. De måste sökas efter. Jag är spårhund. En evig sådan. Bäst att fortsätta med det då således. Livet är för kort för annat.
Nu undrar såklart. “Hostar han fortfarande?” Jo jag kan tänka mig det. Omtankarna haglar. Och ja, det gör han, fast mindre dag för dag tamefan. Det ni!
Söndag här på en kulle i Los. Julstämning eftersom det snöar ymnigt där ute. Stora före-jul-flingor. Man letar glögg och pepparkakor. Hittar bara glögg. Det få bli brasor en mass istället. Aldrig har vår spis haft fler tända brasor än under denna säsong. Njutning. Mästerligt. Hurra för oss. Man skall nämligen njuta av livet. Det är för kort för allt annat.
Låtsaskontoret är ouppvärmt och kallt. Startar motorvärmaren. Den sista utvägen för att kunna sitta här. Vägrar att köra igång Hulken igen. Är eldningssäsongen slut så är den. Oavsett snö och kyla och hårda vindar från helvetet.
En fjolårskalv hälsar på. Räv bredvid den när den ligger där i gläntan nedanför huset och tuggar. Sen en Spillkråka som ropar sig hes. Jag minns varför vi bor här. Varför jag måste bo så här. Varför landsbygden är bas och staden är utfärd och inte tvärt om. Det går att leva på båda sätten såklart. Det finns inga eller i alla fall väldigt få antingen eller. Fast inte för idioter såklart. Själva definitionen av en idiot är ju tvärsäkerheten.
Jag ser bara den där bilden som hastigast. Jag låtsasjobbar och har tankarna på andra ställen. Den där sidan där bilden finns med ligger liksom bara uppe. Så som sidor ofta gör. Men något äter sig in i mig. Tanken att Max von Sydow – han bak i mitten på bilden – allt ändå är bra lik min morbror Hasse. Ja Hasse är död sedan många år. En kär person. En av de snällaste i världen. En sådan där det inte finns så många av. Inte då. Inte nu. Japp, lika är de…
Tanken sitter kvar. Mal på. Jag måste titta på bilden. Den är inte från utvandrarna. Jamen, det ÄR ju Hasse. Med hela sin familj. Slotterfika kanske. Vilken jäkla kanonbild. Roligt eftersom jag inte har någon bild på Hasse. Laddar ner den. Fast sen läser jag texten. Kusin Lars är död. En namne. En ungdom från mitt perspektiv. Tråkigt. Väldigt tråkigt.
Vi har ingen kontakt i egentlig mening. Generationen före oss var väldigt nära varandra. Också bland kusiner. Nu i generationen efter hälsar vi som mest på varandra när vi råkar stöta på varandra. Inte mer. Fast Hasses barn är nog de som är närmast ändå. De som det gått så jäkla bra för. Som har sådan talang. De som morsan värnade om så.
Fast död. Den är en följeslagare i med i min ålder. Man vänjer sig såklart aldrig. Det vore simpelt och okänsligt. Men man blir inte heller förvånad längre. Ju längre man lever ju fler döda kretsar runt ens åldrande person. Det är inte så roligt. En väg som bara leder mot total ensamhet.
