Categories
Betraktelser & Berättelse

Sömndag

Söndag. Eftermiddag. Man kan sova eller låtsasjobba. Själv gör jag både och. Sover av förmiddagen. Låtsasjobbar eftermiddagen. Varför inte. liksom. När man kan.

Norges nationaldag också såklart. Lite skulle man väl fira det Norska inom sig. Hans’en Törn, anfader, som kom över gränsen under ett sista Napolionkrig. Stannade i Sverige. Hälsinge regemente. Är en del av mig också såklart. Den som gjorde mig till pacifist utan att jag ens vetat om att han funnits. Men jag har ingen Norsk flagga att vifta med. Gör en mental viftning istället. Det få duga.

HEJA.

Fast nationalism… gillar inte. Ur den föds på tok för mycket ondska. Det är i blandningen som nytt föds. Inte ur likformigheten. Den vattnar bara ur. Försvagar. Jag tror att Sverige går som vinnare ur det som många kallar flyktingkris.

Den värsta kylan har flyktats. Nu skall det väl gå att leva utan allt för många lager tröjor framöver också utan i raseri glödgande Hulk. Men snö föll i natt också. Såg några gamla bilder och då låg det två decimeter tung snö just den här dan. Det kan alltid vara värre. Man får ta det som det kommer. Fortfarande går de som tror (och jobbar för) undergången bort i min värld.

Icke eldningssäsong betyder lite mer pengar att röra sig med här i huset, Men naturligtvis staplas det som försakats under vintern upp sig och måste betas av nu. Det tar någon månad att lämna bakom sig. Men det är ändå så att det härifrån och fram mot oktober flyter en enkel tid fram över kullen. Förra året borträknat då såklart med all sjukhusvistelse och skit. Ett år kvar. Man tror inte att det är sant. Fast påminner mig sjkälv om att inte leva i framtiden. Det är NU som gäller. Att göra det bästa av den sekund man är i. Man vet inget om framtiden.

Går nästan och hämtar gitarren tidigare idag. Den står där ute i studion fortfarande fast det mesta av det som var “studio” är flyttat in hit till låtsaskontor. Har inte rört den på mer än ett år tror jag. Axeln har såklart en hel del med det att göra. Fast en ursäkten håller inte riktigt längre. Men är för besatt av det jag håller på med. Går in i det igen. Kan inte släppa. Det finns något som driver mig framåt i det där. Galenskapen kanske.

Fast galet eller inte. Jag har nog alltid varit en särling. Lite utanför. Ensam. Vissa perioder i livet har jag nog trott mig höra till något större. Men såhär i retrospektiv inser jag nog att jag aldrig riktigt var med då heller. Känner en stor tyngd i bröstet när jag inser det. Men man är ändå den man är. Man går den väg man måste vandra. Jag har ändå känt mer tillfredsställelse i mitt liv än vad jag känt motsatsen. Kanske finns det ett värde i det. Kanske är det inte bara priser ur andras händer som avgör om man “lyckats” eller inte.

Turligt nog är ju alla vi idioter lyckliga.

Vet inte bättre.

Jag satt 1981 och drömde om att göra de grejer jag har gjort idag. Fyllde kollegieblock med tankarna och skisserna. Där har professor Björgvin rätt. Ja och nu finns dom på riktigt. Fler lär väl komma efter nästa år om liv fortsätter. En lång tid har gått sedan dess. “Ett livsverk” som någon skrev till mig en gång. Fast sandkonst kanske. En våg (eller en vindpust) och så är allt borta. Men grejen är att det varje sekund av den där vägen har skänkt mig glädje. Varje gång en tanke blivit till något verkligt har jag fyllts av “något” som gjort det värt (den ofta kämpiga) vägen dit. Konstigt. Men kanske just i det själva meningen med livet. Att hitta något som uppfyller hela ens sinne till fullo. Att följa den röst som kallar en att gå, följa den väg som läggs fram för en.

Fast galenskap såklart. Den måste till för att orka. Kanske borde världen helt enkelt skyddas från sådan som jag. En giftinjektion och så är vi borta.

Eller inte.

Jag är inte den som kan svara på den frågan. Såklart. Jag är för upptagen av mitt.

Leave a Reply

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.