Categories
Betraktelser & Berättelse

Dubbelt

Dubbla glasögon är något man får ta till. För att kunna göra något alls. Allt är på gränsen här. Ögondroppar räddar lite dom med. Jodå, har förstoringsglas också. Men mest handlar det om tålamod och jävlaranamma.

Trist är ordet. Trött ett annat.

Ändå blir det en del. På låtsas såklart. Ur mina händer kommer inget som är på riktigt. Men själv är jag nöjd med det där. Det får duga. Åtminstone i brist på annat.

Fast ibland undrar jag såklart om jag ens existerar. Hur vet man det? Liksom. Tror kan man ju. En del kan till och med se sig levandes och glad på TV eller i tidningarna. Tar det som bevis på sin existens. Men vi andra. Kan man vara säker på att man finns? Icke är mitt svar. Man får tro det. Som i kyrkan. Tron på överhöghet. En herre. Eller gå på ändå. Inte fundera så mycket.

Att avsluta eldningsäsongen i och med maj har ett pris. Man får klä på sig. Hatar att frysa. En pall pellets är bara ett telefonsamtal bort. Men man får hålla ut. Familjen är överens där. Jag möjligen den som vacklar mest. Den svage. Som ger sig. Men anstränger sig lite, står ut. Ännu…

Brorsan måste ha varit strax över trettio när jag började läsa fysik i Uppsala. Jag kommer på det där en natt osökt när tankarna far omkring som galopperande hästar på en prärie. Han hade fru och tre barn. Jag tyckte han var gammal, erfaren och stadgad. Fast han var alltså inte äldre än vad min äldste son är nu. Perspektiven förändras. Gillar hur också minnena ändras med de där nya perspektiven och kunskapen som byggs på.

Tyckte nog själv att jag var rätt vis då och där i Uppsala. Men det avtog med åren. Precis som det skall göra under en universitetsutbildning. Fattar man inte att man vet jävligt lite om världen efter fyra år där så har man misslyckats Kunskap är väl inte det man har samlat på sig utan det man har framför sig att hämta in. Från den akademiska världen får man ryggsäcken som gör att man tror att man verkligen kan hämta in resten. Om man vill .Om man orkar. Kursen tar liksom aldrig slut. Jag hoppas i alla fall att det sista jag gör är att lära mig något nytt. Gärna något som får mig att utbrista “va fan!”, “det trodde man ju inte…”

Men buggar hittar sig inte själva. De måste sökas efter. Jag är spårhund. En evig sådan. Bäst att fortsätta med det då således. Livet är för kort för annat.

Liksom.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.