I september 2016 köpte Nikolai och Sanne sitt drömhus i Tärnsjö, ett ödehus som de bestämde sig för att återställa till sin forna glans från 1905 då huset byggdes. Vi passar nu på att njuta av deras före- och efterbilder och berättar varför de nu bestämt sig för att sälja.
Så många som har gjort värre operationer, eller har anhöriga som har gjort det, än vad jag har gjort, som jag har fått berättat för mig av otaliga personer under de senaste veckorna, går inte att räkna till. Jag vill bara skrika rakt ut att jag är inte med i den där tävlingen, jag vill inte vara med i en enda skittävling, det enda jag vill är att slippa ha ont i höger axel. Går inte det så räcker mindre ont. Stå gärna där och lys på förstaplatsen. Jag bryr mig inte ett skit om den.
Faktiskt
Ja sen alla som tycker att ledighet under några månader låter kanon. Proppa i er 3 x 3 antibiotika under den där tiden och lås fast höger arm och önska igen säger jag. Det är inte såååå jävla roligt. Det är inte som semester.
Liksom.
Sover och läser. Lever som en bäbis ungefär. Alltså sover några timmar sen upp, fördriver lite tid, sover igen. Så snurrar livet på. Dygnet runt. Dag efter dag i likformighet. En månad till innan ens väntan på nästa op. börjar.
Längtar ut på promenader i sol och vind men is skrämmer mig. Klädproblem också. Hur klär man sig varmt med axellås på plats. Man bli inne alltså. Tittar ut genom fönster och suckar och trängtar.
Fast ont, det har jag inte. Inte ens lite. “Vi fick spräcka och bryta upp benet ned till armbågen” sa han. Man tycker att det borde kännas ett tag. Men icke. En joyride liksom.
Tröttheten gör att suget efter att koda inte överväldigar mig. Jag sitter här ett tag på låtsaskontoret lyckas kanske svara på några mail sen orkar jag inte mer. Tack och lov för det. Hade inte det varit så hade jag nog blivit galen av att-komma-igång-och-koda-längtan.
Liv går alltså vidare. Man åker med som man alltid gjort. Man kan liksom inte annat. Bergochdalbanan. Den man skall vara glad för. Var livsresan mer svenskt järnvägslik skulle man inte orka. Man behöver det ljusa och det mörka. Ytterligheterna. För att verkligen förstå vad som är viktigt i livet.
Jag skall ge mig upp till den gröna IKEA-soffan igen. Det är inte med normal fredagsutmattning efter en veckas låtsasjobb jag gör det. Det är mer av en malande trötthet som ligger över mig under dygnets alla timmar. En som saknar tillfredsställelseinsikten över att ha gjort något. Men jag vet att det finns en chipspåse där uppe någonstans och en fredagspaj att inta innan den öppnas. Inte så illa alltså. Inte så illa alls.
Ung man med allt emot sig lyckas äntligen till slut eftersom han är den genomgode, hederlige och arbetsamme. Man har läst boken förut och dessutom sett filmen några gånger också. De onda är där de är och de goda finns på sina givna och förutbestämda platser. Trygg läsning. Man får det man förväntar sig.
Ken Follet är en favoritförfattare såklart. Allt är utomordentligt bra skrivet och är man sjukskriven i +2 månader som jag fungerar det här alldeles utmärkt.
Jag strävar på och svarar på en eller två eller tre frågor från användare ibland. En kamp i sig det där också. Men något måste jag nu ändå göra. Det är i det som det smärtsammaste finns, att stillasittande bara se på hur tiden rullar på utan att kunna vara en deltagare i det som sker.
Gårdagen, mest sovande. Orkar inte annat. Nära att svimma i duschen. Man lyssnar på kroppen för att man måste och anpassar dagarna efter det man hör därifrån. Men något piggare idag. Alltid något tycker man. Vad man nu skall med den lilla pigghetsökningen till. Jag vet inte. Hur skall jag kunna veta det?
Men jag läser och läser och läser. Somnar däremellan. Eftersom man blir så uttråkad till slut. Kroppen skriker efter aktivitet. Jag tänker på alla dem som alltid har det såhär. Stackars! Själv har jag sannerligen inget att klaga på.
Jag lyckas alltså inte så bra med att inte skriva om sjukdomar här. Allt det där blir för centralt i ens vardag i ett sådant här läge, främst för att inte mycket annat händer. Skäms för det. Hatar när folk bara pratar sjukdomar. Väldigt vanligt annars här i min ålder vill jag lova. Så är man där själv. Hatar sig själv som konsekvens.
Ute är det sju grader varmt. Helt otroligt i februari. Längtar man efter vår är det såklart helt fantastiskt. Det gör jag så jag hurrar. Smälte all snö bort under mars så sjunger jag nog en stump av pur glädje också. Jodå. Men just det är väl en önskan som ligger långt ifrån det ouppnåeliga.
Nu får det räcka. Mitt vänstra pekfinger värker. Pekfingervals. Det kommer förhoppningsvis fler dagar…
