Author: Åke Hedman

Jag tänder det där allhelgonaljuset. Hemma det här året. Ser på den fladdrande lågan efter att den blivit tänd och tänker på alla som inte är med längre. Kära vänner. Föräldrar. Saknade släktingar. Listan blir längre för varje år. Det är nästan omöjligt att komma ihåg alla numera. Förr eller senare är man själv med på listan. Då är det andra som förhoppningsvis minns ens namn och gärningar när ett ljus tänks i novembermörkret.

Lägger till morsan till listan det här året. Känns extra såklart. Men minns också att det här är naturligt. Vi levande skall stå här och tänka på dom döda. Det är så dom lever vidare. Inom oss i våra tankar. I bästa fall rundas kanter av med åren och bara det goda sidorna finns kvar av dessa människor som under sin livstid också bara var människor. Som vi. Med fel och brister och goda sidor. Dom allra flesta förtjänar ändå det till slut. Att bli ihågkomna med värme. Som goda.

I värsta fall finns det saker som vi inte kan glömma. Personer som sårat oss. Som gått vägar som vi inte tycker om. Ibland finns hatet kvar inom oss. Som sår som äter och aldrig läker under ett helt liv. Sår som vi håller öppna och därmed låter det onda, det oönskade segra. Men vi vet sällan hur vi själva skulle gjort om vi gått i deras skor. Kanske skulle vi gjort samma saker. Vi kan aldrig veta. Får aldrig veta det. Bäst att förlåta. Låta såret läka och på så sätt gå vidare. Leta efter det goda där i det onda. Det som alltid finns där. Hålla fast vid det istället för det dåliga.

För så är världen beskaffad. Det finns ingenting som är bara ett. Allt är mer än så. Sammansatt. Gråtonerna och hela färgspektrat finns i allt. Sökande efter en jämnvikt som de flesta av oss bara kommer att närmar oss. Det är bara på film och i böcker som världen har tydliga motpoler bestående av goda och onda. I verkligheten är det bara vi. Människor som lever och försöker leva. Varelser med begränsningar och svagheter lika väl som med potential och styrkor.

Vi minns den här helgen. Det är bra. För det är på dom minnena, på giganters axlar, som vi bygger våra liv. Vår värld. Som andra senare skall bygga sina liv, långt, långt in i en framtid som vi inte vet ett endaste litet dugg om.

Turen till postlådan är liksom mitt första möte med den nya dagen. Idag tomhänt tillbaks precis som min fru sa. Man skall lyssna på sin fru. Men den här morgonturen får igång k(r/n)oppen lite. Man känner liksom om den fungerar. Dåliga dagar är ett jobbigt att masa sig iväg dom där 100 metrarna. Dom flest dagar går det ändå riktigt bra att både gå till lådan och tillbaks. Vissa dagar är det halt. Då är det det kanske det mest spännande som händer den dan. Visa dagar sjunger fåglarna vårsånger. Då blir man upplyft över en tid som kommer. Andra dagar viner snöstormen i ögonen på en och man får stanna en stund för att skotta fram postlådan som vanligtvis då inte innehåller någon tidning. Ja då är det liksom skönt att komma in i stugvärmen efteråt. Åter andra ser man flygande tefat, nja, men man skulle kunna ha gjort i alla fall, men skator ser man i alla fall. Vi är vänner. Ovanliga dagar möter man grannen, dragspelaren, så tidigt, och får sig en upplyftande historia att ta till tekoppen. Så finns det dagar när det är så kallt att man nästan förfryser alla kroppens utstickande delar. Då är det också sällan verkligen nån tidning i lådan. Då får man vara glad att det ändå inte är kallare. Vissa dagar går man inte alls. För man vet att det inte är någon tidning där. Eller också är man sjuk och orkar inte men det händer mer sällan än ofta. Varje morgon är den där korta promenaden lite unik och fylld av förväntningar på en bra dag. Hittills i alla fall…

Så sitter man då här och har födelsedag igen. Femtiosex… En jävla massa år har gått för en o-cool gubbe i Los Trodde nog aldrig att jag skulle komma hit. Men nu är jag här. Det känns i kroppen. Född i en årstid när andra tänker på döden. Samma tid som genom åren har varit sugen på fest och skratt. Ni fattar. Sätter sina spår. Skapar en deppig en. 😉

När jag var liten fick jag alltid en silversked den här dagen av min kusin. En fin present med goda tankar bakom. Men kanske inte det en fyraåring, femåring, sexåring… ville ha. Om det så än var fastigheter värda miljoner i lådan så skulle ändå en Dinky Toys bil slå högre. Försöker leva så idag också. Värdesätter s.k. mjuka värden. Är naiv fortfarande men är det med högburet huvud. Skedarna ligger i någon låda i något skåp någonstans. Kanske kommer barnen använda dom i en framtid eller sälja och köpa ost för pengarna. Jag minns både min kusin och hans föräldrar – med värme – utan dom. Skedarna saknar fortfarande värd för mig men inte människorna som gav mig dom.

Det här traditionella överlämnandet formade mig ändå. Jag har aldrig tyckt det varit roligt att ta emot och öppna presenter sedan den här tiden. Jag var ju tvungen att visa uppskattning för den där silverskeden. Tacka och bocka och bli glad. Fast den inte betydde ett dugg för mig. Ljuga alla rätt upp i ansiktet. Kände att det syntes på mig. Tycker inte om att vara eller verka otacksam. Ville och vill fortfarande vara ärlig.

Som alla andra så har jag haft min beskärda del av skit liksom glädje i livet. Alltså finns glädje på kontot som har betalats tillbaks med tårar och vise versa. Som i vilket annat liv som helst. Som det skall vara. Jag bestämde mig en gång för att leva det här livet hur det än blev och tänker fortsätta med det. Ta det hela vägen och är jäkligt nyfiken också på fortsättningen. Hoppas framförallt på att det finns fler spännande människor att lära känna också framåt på vägen. Just det att lära känna människor, stora som små, har varit ett sant nöje genom hela livet. Jag ensamvargen älskar ändå just den där social interaktionen. En motsägelse där. Jag känner mig ensam och utanför i alla sociala sammanhang. Det är min natur. Men älskar människorna och vill förstå människorna. Alltså er mina vänner. Ni som finns där runtomkring mig. Men som inte släpps in hela vägen.

Och så var det döden. Allhelgonahelg. Tända ljus för dom som gått bort. En fin tradition. Dom döda är många nu. Den förste kompisen tog cancern i tonåringen och sen har det bara fortsatt. Generationerna lämnar och plötsligt sitter man själv där på första bänk. Det blir bråttom med vissa saker. Har man levt det liv man velat? Skulle man gjort något annorlunda. Nej. Jag har gått MIN väg. Det har inte funnits någon annan väg att gå. Så ikväll tänder vi ljus här hemma för alla vi saknar och vill minnas. Med en trasig bil får man hoppas på andra tänder minnesljusen på gravar där vi normalt skulle tyst kontemplerat en stund innan vi tänt vårt ljus till åminnelse. Jag tror inte de döda tar illa upp om ljusen brinner här hemma i år istället.

Trevlig Helg!