Sitter och leker gud. Skriver alltså. Det fina med det är att man kan låta människor leva och låta människor dö efter eget godtycke. Man kan göra dom här människorna lyckliga och man kan göra dom olyckliga. Placera dom där dom vill finnas och där dom inte vill finnas. Låta människorna uppleva djupaste kärlek och djupaste olycka.
Man kan knappast komma närmare att verkligen vara gud eller hur? Men det kräver naturligtvis ansvar också att sitta på den här positionen och ofta är det figurerna själva som bestämmer vilken väg dom skall gå. Dom som ingår i själva handlingen tar själva tag i sina liv och för det åt det håll som dom vill att det skall gå. Man kan inte undgå att tänka att kanske är det ändå verkligheten man dikterar där på det oskrivna arket. Kanske är det så att huvudpersonerna i en annan verklighet verkligen måste genomleva den berättelse man tycker sig skapa. Lite empati är alltså på sin plats när man sitter där och diktar ihop en verklighet och kontrollerar andra människors liv. Bara utifall.