Det regnar idag över Hälsingska skogskädda berg på +400 meter. Också över stora gula hus på kullar i Lo[o]s. Det gör mig inget. Det vankas sol till helgen igen sägs det. Vi funderar på havet frun och jag. Eller packet kanske på Bollnäs fest. Men man vet inte under instabila väderlägen. Det kan bli hur som helst trotts prognosernas megadatorframräknade statistik. Men grått och vattendroppar från himlen nu alltså. Man slipper vattna. Kan sitta inne med fönstren stängda och med ett gott samvete i mössan. Låtsasjobbar man inte kan man kura ihop sig med en av de nyinköpta sommarböckerna och sträckläsa, slumra, sträckläsa, bara med avbrott för sommarprogrammet. Båda en del av samma längtan. Att lära känna dom andra.
För visst är det så med böckerna, Man kan gå in och bli en annan människa några timmar. Resa dit man inte varit. Leva i tider man inte lever i. Känna, gråta eller skratta, i det man aldrig gråtit eller skrattat i. För att gilla det måste man ha den där speciella nyfikenheten. Den som gör att man på bussen eller tåget inte kan låta bli att fantisera om medresenärernas liv. Det där som tär en längtan inom en att bara för en kort stund få tjuvlyssna på de andras tankar. Tankar i varje huvud där på sittplatserna lika fulla av funderingar, oro, längtan och eget “jag” som dom som finns i mitt huvud. Men det är förborgat för en det där. För att komma i närheten av det ett enda litet uns måste man leva med en människa i tjugo år eller mer. Då anar man i alla fall. Men bara anar, inte mer. Så nära som i böckerna kommer man aldrig en levande.
Ändå kan det vara så att man när man första gången möter en människa med visshet kan säga om man kommer att trivas med den här människan eller inte. Det finns något inom oss som talar till oss vid varje möte om man nu lyssnar inåt och orkar höra. Det stämmer varje gång. Den rationelle har naturligtvis rationella förklaringar till det här. Men vi som vill ha lite magi i livet låter det vara som det är. Njuter av det oförklarliga och det oberäkneliga. Det gudomliga inom oss som med en tunn vägg fjärmar oss från det gemensamma världsmedvetandet. Gaja kanske, eller Gud eller vetenskapligt undermedvetande Han/hon/det. Alltid inom oss och därför inte så märkvärdigt. Som synen, hörseln, känseln, förmågan att lukta sig till skräcken eller smaka glädje och fruktan.
Somlig måste förstärka för att känna på riktigt. Drogerna hjälper. För mig har dom alltid hindrat, irriterande fördunklat sinnet. Antagligen för att jag redan sitter där på randen till galenskapen. För nära de bråddjupa stupet som slukar allt. Dom gör liksom inte till eller från i sin litenhet dom kemiska preparaten när verkligheten redan fyller en med litet som är så smått att man inte kan låta bli att se det som majestätiskt och stort. Skall man vara glad för den förmågan? Kanske är det en gåva. Kanske är det en helvetessänd nådastöt som framtvingar evigt utanförskap. Man vet inte. Man har det bara precis som alla andra. Lever med det under goda dagar och under onda dagar.
Dom dagar som vandrar på. Foten är nedsatt i backen med full kraft efter svåra beslut, men oron gnager i alla fall inom en av osäkerhet inför en dunkel höst som ingen o-cool gubbe kan veta något om men hoppas så mycket på. Men ibland är det just hoppa man måste. Ta satts med full kraft utan skyddsnät och säkerhetslinor och fara ut i det okända för att åter vakna och komma till liv på riktigt. Piskan och moroten fungerar inte bara på åsnor eller också är det just på åsnor de fungerar. De som lever på scenerna känner igen det där. Spyorna och “Varför i helvete gav jag mig in på det här för” förbyts till eufori någonstans där i tid som tycks stå stilla. Då när man har glömt hur svårt hoppet var och man har hamnat rakt in i nuet och bara finns där, ett med energin som kommer från alla dom andra. Den som nyss var fördolda men nu är en del av samma han/hon/det. Gud för den som vill kalla han/hon/det för det. Känslor och segrar man inte kan känna om man inte vågar det till synes omöjliga. Man kommer liksom inte till månen om man inte först vågar sätta sig i toppen på en cigarrformad bomb med tusentals ton explosivt raketbränsle under sig, om man inte vågar ta steget och tända på den där bomben. Så är det bara.
