Svårmod i sommaren? Nej det går ju inte. Jag har öppna fönster här på låtsaskontoret. Låter vindarna och dofterna och fågelsången och längtan ut blåsa genom de gamla skollokalerna. För egentligen skall man ju inte sitta här när det underbara är där ute och det inte går att finna ens ett uns av något i närheten av det här inne. Men låtsasjobb har sin tid och verkligheten en annan och svårmodet får snällt vänta till vintern. Vänta tills där strax efter nyår någonstans då det alltid slår till med full kraft i en längtan efter just det här sommarljuvliga som finns här och nu. Så jag suger i mig. Laddar upp. Fyller på. Går ett varv med bara fötter runt det gula huset på kullen, ett varv runt den nyklippta gräsmattan. Ser att humlen växt två decimeter sedan den fick en ny pinne. Ser att pionen är på väg. Att vallmon blommar. Njuter av Tulpinerna som breder (och till synes bjuder) ut sig hämningslöst som de Nord Amerikaner de är och inte skäms för att göra det och jag vet att dom heter Lupiner men väljer det egna som alltid eftersom ingen någonsin lyckats hindra mig. Ser låglänt Hälsingland där i fjärran. Vi kan inte annat än se ner på Ovanåker, Färila och Ljusdal här i Lo[o]s på +400m. Vi här uppe närmare molnen och dom där nere i dalarna. Vi är liksom närmare Gud. Mer kompis med han/hon/det. Om det nu är där uppe han/hon/det är. Sånt vet man ju iof inget om. Eller bryr sig om heller för den delen.
Det är bara tolv mil ut till havet. Ingenting ens för vår Renault. Jag trösta mig med det när jag inser att det är tjugo mil skog i alla riktningar som låser in mig i mig här på kullen. Räddningen är en och en halv timma bort. Svärmor såg bara träd här uppe och vissa dagar gör jag det också. Håller med. Då är det bara havet som kan rädda mig. Öppna upp med de enkelt sinnesfyllande vidderna. Inte ens Voxnadalens åkrar mäktar med att ta mig vidare vid dom tillfällena. Dom som räddade mig förr. Bara öppet vatten och en obruten horisont. Man måste helt enkelt uppskatta det lilla för att klara av att bo här. Man måste ta in dom små dofterna, de små ljuden och det nästan övernaturliga för att få intryck som fyller alla sinnen. Gör man inte det blir man bara som viken storstadsbo som helst. Urbant blind för det som nästan inte syns men som finns där i lingonriset, bland träden och i mörkret.
Man älskar dom här dagarna och är glad att vara levandes. Det räcker egentligen långt när man tänker efter.