Author: Åke Hedman

Ibland blir det inte mycket. Som idag. Låtsasjobb alltså. Jag sitter mest. Trött.  Läser allt som går att läsa. En bil brinner tydligen upp i Los på lördagen. Man undrar vems. Vattenläcka. Inget vatten igen förrän vid tolvtiden. Ja sådär. Det blir liksom inte så mycket ordentligt gjort. Mest ingenting faktiskt. Men ljuset är tänt och jag sitter vid låtsasskrivbordet.

Efter Rapport, när skift två börjar, är det lätt att känna efter lite extra där man sitter och konstatera att soffan är rätt skön ändå. Men man får stoppa sig där, hindra sig, resa sig, gå ner, ambitionerna är det i alla fall inget fel på i trappen ner.

Jag går in på en bank i Vingåker. Vill sätta in min donerade 200 Euro sedel på kontot så att den kan användas till att betala serverräkningar och annat. Sådant som kostar också i ett open source projekt.  Men det går inte. Man hanterar visserligen pengar på det här kontoret men inte “utländska konstiga pengar”.  Örebro eller Norrköping och Forex är det som gäller enligt henne i kassan. Förvånad och lite irriterad gå jag därifrån. Det finns ingen chans att jag hinner till någon av de platserna den här dan.

Hemma igen med sedeln i plånboken alltså. Närmaste Forexkontor ligger i Gävle. Tjugo mil bort. Måste jag alltså åka dit för att kunna växla en Eurosedel. Kan verkligen världen ha blivit så galen!? Den som numera är global. Eller sägs vara det. Visst är vi med i EU projektet vi med? Jag ställer en fråga på min Internetband om hur man gör om man är Swedbankkund och har en 200 Euro sedel som man vill få in på sitt konto. Vart man vänder sig? Efter att en dag har gått har jag inte fått något svar. Jag förväntar mig att Swedbanks skarpaste hjärnor just nu funderar ut en lösning på problemet som inte borde vara ett problem alls.

Mitt ljus är såklart tänt. Det har det varit hela dan. Lugnar. Ger mig tyvärr inte den kick i rumpan jag behöver för att göra lite nytta också. Men kanske kan man få ta det lite lugnt såhär dagen efter. Hämta sig lite.

Det är tisdag. Jag dygnvill. Det kunde vara vilken dag som helst. Men almanackan säger tisdag, Den brukar ha rätt. Man får ta det därifrån. Onsdag imorgon. Det finns ändå låtsasjobbardagar kvar den här veckan också. Även om de är få.

Fast nu ett litet pirr av inspiration. Kanske är det bara en importerad Stockholmsförkylning. Alla har den. Jag har hälsat på en hel församling bara igår. Men förhoppningsvis är det en rejäl låtsasarbetslust. En som jagar bort all trötthet och eventuella förkylningsvirus ur kroppen. Jag hoppas på det senare och kopplar ned bloggandet för idag.

En cellist som tar samma ton rejält falskt vid varje passage får de att skära sig i mig som om kockknivar strimlade huden på mina armar och gör det oändligt långsamt och jag förbannar ett absolut gehör. Det är inget litet felspel (eller är det en felstämd sträng?) och hon som spelar ser i det närmast gråtfärdig ut själv varje gång hon kommer fram till passagen. Men “the show must go on” och hon spelar sig igenom stycket men går antagligen inte hem nöjd över sin prestation den här dagen.

Det är begravning igen alltså. Katrineholm den 16/1 2017. Per Marner, min svärfar, begravs. Tydligen hör bristfällig musik till begravningar. Felspelningarna på orgel var många på den förra jag var på också, men de parerades åtminstone så att det inte blev så skärande falskt som här. Jag har ju själv sjungit på en begravning och det kanske säger allt om vilka mediokra förmågor som släpps fram i de här sammanhangen.

Fast det är klart. En missad ton (eller två). Vad spelar det för roll? De flesta hör inte det där. De tackar och uppskattar det som inte är värt ett tack. Att förklara hur en falsk ton skär i själen för någon som inte hör, är samma sak som att försöka beskriva gult för någon som är blind. Det går inte.

Kanske passar också den där falska tonen just den här församlingen, precis som den gjorde det på den förra. Han/hon/det/gud ger ibland världen och människorna sitt pekfinger när hästarna blir för höga, de man sitter på och ser ner på världen uppifrån. Han i kistan skulle ha kastat hörapparaten på cellisten om han kunnat. Ja det tror jag.

Men det här är den första borgerliga begravning jag varit på. Och JA det här fungerar mycket bättre. På alla de där kyrkliga sitter jag alltid och blir lite smått förbannad på präster som på fullt allvar står där och välsignar den döde och de församlade i han/hon/det/guds namn. Som om man på något vis fått världsalltets och allt som finns, tillåtelse att göra det. Ja det skär i mig det där också. Kanske för att min han/han/det/gud är en slags  naturvetenskaplig skapelse som består av allt som finns, ja och inget annat. En vars språk är matematiken, en vars existens vi anar i de fysikaliska lagarna, ett vi är en en del utav själva.

Men såhär utan präst, utan att han/hon/det/gud nämns, så fungerar det mycket bättre. Officianten är bra. Den inspelade musiken hänförande. Kistan står där. Blommorna är många och vackra. Vi som är där gråter på rätt ställe och det blir ett vacker farväl av en gammal man som fick vara pigg och klar in i det sista.

Det tar en dag att åka ner och en dag att åka hem. Jag hör inte hemma där. Det är inte konstigt. Jag känner mig stundtals som en liten flicka (japp en liten flicka)  som står rädd och frysande i ett hörn utan att någon ser eller hör henne eller frågar henne om hon vill sitta med. En som bara behöver en kram eller ett vänligt ord eller ett vänligt öga riktat mot sig så att hon syns och finns. Ingen ovan känsla det heller såklart. Ett känslornas absoluta gehör handlar det om. Jag kan och väljer bort de världar jag känner så i. Gör det.  Ett liv är alldeles för kort för att finnas i det där. Tyvärr är det inte bara mig det där drabbar. Massorna mot en, och med allierade hjälptrupper, med sina giriga käftar öppet dräglande, stormar demonerna fram. Ensam står min lilla K mitt i det där. Det finns inget jag kan göra för att hjälpa. Det här är hennes sista strid. Där människor tar av sig sina masker och verkligen visar vilka de är. Där i det finns själva vinsten. Insikten om att människorna sällan är de det utgör sig för att vara när masken är på.

Men vi har sagt adjö till Per. Jag gillade honom. Han var K’s far. Utan honom fanns inte hon som blev min livskamrat. Utan henne vettefan och jag orkat knalla på så här långt.