Kaffet jag häller upp är skrämmande svart. Jag är kaffesugen. Klockan är tio minuter över fyra på eftermiddagen och jag har använt hela dan för att uppsöka ett växlingskontor, det närmaste, i Gävle och växla pengar så att jag kan få in dem på ett konto så att de sen kan användas för att betala räkningar. Japp, som tidigare påtalat har open source projekt sådana också. Näpp annars vore det inga problem.
Min fråga til Swedbank tar två dagar att få svar på. Ja och de svarar att jag skall uppsöka närmaste växlingskontor, som alltså ligger i Gävle, och sen sätta in pengarna på kontot på en bank som tar emot kontanter, någon sådan bank finns dock inte i Ljusdal under Swedbanks paraply.
Ja nu hade jag ju räknat ut det där. Hade utfört hela operationen innan jag lyckas få ett svar på hur jag skall göra ens, ja faktum är att jag kunnat utföra operationen två dagar i rad innan jag får ett svar. Svår fråga. Tydligen!
Men banker skiter i kunderna. Vi vet alla vad ett sådant beteende resulterar i på sikt. Det finns alltid någon med en affäside att inte göra det nämligen.
Upp sex idag alltså. En timme tidigare än vanligt. Men det är OK. Det är själva sittandet under resan som tröttar, ja och väntan på ett tåg hem i Gävle, när bankärendena som tog exakt en kvart, är avklarade. Men jag vandrar runt mina två timmar i Gävle. Kollar in lite affärer och smiter in på ett fik och tar en kaffe med semla. Det går alltså ingen nöd på mig. Jo jag sitter såklart där och studerar människorna. Tänk så olika vi är. Så vackra de flesta är. Nej inte alltid estetiskt, men mänskligt vackra. Man vill kunna skissa ned i ett block. Fast egentligen är jag nog mer intresserad av deras inuti-huvud-värld. Deras inre universa alltså. Det är svårt att ta till sig att alla de där människorna man ser på ett torg när man sitter där och dricker en kopp kaffe, har samma aktiva tankevärld som man själv har. Ja att de skall iväg till ett jobb, eller hem till någon från ett jobb. Att de planerar semester och är missnöjd med en julklapp som de fick från någon de inte längre älskar. Wow liksom är det där. Många tankar blir det.
Jo när jag tittar på film så fastnar ofta min blick på en bil långt bak i bakgrunden, en som råkade bli med i filmen. I den där bilen sitter nämligen en människa med en historia, ja en människa som just i det där ögonblicket när den där filmscenen spelas in tänker på något, kommer ifrån någonstans, är på väg någonstans och har planer för sitt liv. Ja och jag sitter där och undrar vilka de är. Kan inte hjälpa det liksom.
Så tråkigt har jag egentligen aldrig inuti huvudet sådana här dagar. Jag lägger gärna till, fantiserar ihop heter det väl, min egen historia kring de personer jag möter. Fyller i deras liv efter vilka de ser ut att vara. Garanterat blir det rätt fel såklart men skoj är det.
Som om inte det här med att fylla förbigående människors gestalter med liv hade räckt så gäller det hus också. Vad har hänt genom åren inne i det där huset? Ja, och det är speciellt ett rappat vitt hus som står nära järnvägsspåren, som nu är tomt och slitet som den där frågan liksom hänger över. Folk har älskat i det där huset antar jag. Fått barn. Barn har växt upp och lekt där. Man har firat högtider. Man har sörjt människor som gått bort. Kanske har till och med människor tagit sina sista andetag i det där huset. Ja det fyller mina tankar ända bort till Ockelbo på hemvägen den där kåken. Jag kan höra ljuden som förekom i huset och sluter jag ögonen så ser jag till och med människorna.
När vi kommer in i Hälsingland, förbi Bollnäs så blir det sådär Hälsingskt. Det finns en jäkla massa fina hus i vårt landskap och många av dem ligger också fint. Järnvägen följer ju Ljusnan och man blir lätt lite avundsjuk på de där sjönära lägena som många av husen har. Jag har ju själv växt upp vid en å. Man får fler årstider i sin arsenal när man växer upp så. Isläggning som händer mellan höst och vinter och islossning som händer mellan vår och sommar. Sen allt det lilla. Regnperioderna som ökar vattennivån. Torrtider som minskar den. Vattnet som har olika färg varje dag som om det hade olika temperament. En flod står bara efter havet i sina mångfaciterade uttryck. Här är det Ljusnan alltså. Bred och trög och kraftfull rinner den förbi husen. Från fjällen ut till Östersjön.
Bakom mig sitter en äldre man med Tourette. En mild form. Han maskerar med lite nynnande. Jag gillar. Han får plus. En bättre människa än han till höger som bara ser uttråkad ut och inte vet varför han sitter i den här vagnen. Snett framåt vänster sitter en ung mörkhårig flicka. Söt. Jag vågar inte titta för mycket. Gubbsjukevarning. Hon pratar hela tiden i sin telefon. När hon går av gör hon det med swung, som om hon var jagad av demoner eller längtade efter sin älskling som såklart är en annan tjej för att vi skall få lite variation och spänning i den här berättelsen. Jag hör henne säga att “då kan du hjälpa mig klippa” det är det enda jag hör av hennes telefonpratande, så jag antar att det är en blivande frisörska som sitter där. För ung för att vara utbildad till det redan. Ja det tror jag. Men vad vet jag? Alla verkar så unga nu för tiden utom jag…
Mannen till höger om mig tänker köpa en röd Porsche och åka ned med den till Rom till en fransk kvinna som flyttade dit för tio år sedan. Då hade de haft en stormig kärleksaffär i en förort till Paris, en som han fegade ur från. Han vet inte vad det blev av henne. Men han tänker åka ändå och söka upp henne. Han skall bara göra klart det här senaste jobbet. Rita elen för ett prefabricerat hus från Mockfjärd. På konsultbasis. När det är klart och betalt har han råd att åka. Och köpa bilen. Han har sparat. Ja, eller hur, klart han skall åka. Varför inte liksom. Hon kanske fortfarande sitter där i Rom och väntar. Så jag sänder det per telepati över till honom. “Åk du! Gör det! Absolut!” Han ser inte upp mot mig och ler som han borde. Sitter bara fortfarande där i vagnen med ett kroppsspråk som säger att han inte vill vara där.
Säkert undrar någon över mig också. Fast helt säkert är det inte. Inte ens de automatiska dörröppnarna på varuhusen ser mig alltid. En fördel såklart om man vill iaktta andra. En nackdel när man vill in i ett varuhus med en automatisk dörröppnare.
I Järvsö stiger några nysvenskar på. De har problem med att berätta att de skall till Ljusdal och sen tillbaks. Ja som man själv haft så många gånger på andra platser med andra konduktörer. Konstigt nog fattar jag. Men händer och gester är utmärkta redskap för samförstånd när ord inte räcker eller finns. Så också den här gången. Allt löser sig till det bästa.
Så jag kommer fram till Ljusdal. Mannen med Tourette och jag stiger av och ut i världen. Han med sitt och jag med mitt. Att åka tåg idag är härligt. Det är inte längre något kadooong, kadooooong, kadoooong, rassel, rasssssssel, kadooong, kadooooong, kadoooong. Allt sker numera mycket värdigare. Lite som en orm, graciöst, tar de här moderna tågseten sig fram genom landskapet . Mjukt och skönt, tyst och smidigt är det.
Nu skall jag knappa lite. Försöka hitta inspirationen från igår. Egentligen vill jag lägga mig och sova den med gott samvete sovandes goda sömn. Men jag vill mer än så. Det kan inte hjälpas. “Han ville men vad hjälpte det.” skulle det kunnat stå på min gravsten om jag nu skulle haft någon. En lysdiod som punkt såklart. En man kunde tända och släcka med sin mobiltelefon. MQTT och 6LOWPAN eller Thread och några alliansers strunt hela vägen över helvetet, himlen och tillbaks. Jävligt komplicerat såklart. Struntkomplicerat. Det är nästan synd att det inte blir någon av det där nu när jag tänker på det.
