Author: Åke Hedman

Oj vad slött. Helgen alltså. Kommer inte ner hit förrän halv fyra eller något idag. Anglosaxisk vecka med sovmorgon. Men det är som det är. Man måste låta lite av tiden rinna av sig. Släppa ut lite spänningar. Än är det inte grejat och kirrat allt som man skulle vilja att det var kirrat och klart. Nio månader precis idag sedan vi lämnade in år ansökan om skuldsanering. Förväntar mig att få ett JA eller ett NEJ när som helst nu. Jag H A T  A R att vänta på livsavgörande saker. Jag är definitivt inte en sådan människa som drar täcket över huvudet när något hemskt sker. Jag vill höra vad som händer, helst kontrollera vad som händer. Därför har jag hatat varje dag av de här nio månaderna. Gjort det med axlarna högt uppdragna. Man befinner sig i händerna på andra och det finns inget sätt att säkert eller ens sannolikt veta vad utgången blir. Ändå är det ett livsavgörande beslut man väntar på. Liv eller inte liv.

Men kanske den här veckan då. Man hoppas. Kan inte annat. Det där handlar verkligen om liten mot stor med massor av resurser.

Som om inte allt annat gör det. Och alltid har gjort det. Det är bara de som roffar åt sig som varierar över åren.

Men allt man kan se från en sida kan man se från tusen andra sidor så lita inte på mig. Perspektiv. Det är viktigt. Yin & yan säger inte att allt är svart och vitt utan grått.

Men det är gott att leva. Vilka beslut som än kommer min väg så fortsätter ju det. I alla fall efter ett tag. Man får unna sig lite desperation inledningsvis över negativt. Ja lite depression också kanske. Men i slutänden handlar det där om “gott liv” mest om hur det ser ut inne i ens huvud. Man får bestämma sig hur man vill ha det helt enkelt. Det är därför Afrika skrattar.

Men en rätt så tom vecka framför mig. Får väl låtsasjobba. Förhoppningsvis i relativ lugn och ro. En tur till Ljusdal på onsdag, en till Bollnäs på fredag. Sen helg när K är borta och då kan man ge sig hän i kontorslåtsasjobb nästan på riktigt. För så blir det när jag är själv. “JOBB”. Utan K hade jag “(låtsas)jobbat” ihjäl mig redan. Nu med K, verkar det ta några år till.

Styrningen till Hulken, pannan, värmen i huset. Jodå det står 240 grader Celsius. Skall man ha det varmt så skall man ha det varmt. Men en bugg såklart. En gammal en. När panntemperaturen ramlar över ~80 grader någonting blir den 240 någonting. Räknar fel. Någonstans. Har aldrig brytt mig om att rätta till dock. Betyder “tillräckligt varmt” här i huset. Men dags att byta ut den där styrningen nu. Kanske det jag skall använda nästa helg till. Här ett NXP kort och lite grejer. I den nya mina moduler och en Raspberry Pi. Just for the fun of it. Dessutom som en vettigt VSCP demoprojekt. Ja tamefan om jag inte skall satsa på det till nästa helg.

Men nu på med lite musik. Det är det jag längta efter som mest när jag kommer ner hit efter ledighet. Musiken. Här har jag den nästan alltid på. Uppe och i ledigheten väldigt sällan. Vi ser iof på P3 Guld galan igår. Men det mesta där är bortom mig nu. Inte hemma där. Men det gör mig glad. Äntligen. Ungdomar och en gubbe på sextio skall såklart inte ha samma musiksmak. Japp, de kan behålla den där skitmusiken för sig själva. JA ja såklart fattar ju jag också att den i absolut mening inte är “skitmusik”. Det är med tycke och smak som med perspektiv. Man kan inte säga så jävla mycket med bestämdhet helt enkelt och definitivt inte tala för andra och deras upplevelser.

Nu så!

Så blev det fredag. Snart helg. En helg som behövs. Japp så känns det. Soffan liksom skriker efter mig och min trötta lekamen och jag efter den. Snart möts vi. Härligt!

Hemma idag. Den enda utegång jag tänker företa mig idag är att hämta posten och att bära in en pall pellets. De andra två pallarna får stå till sig till imorgon. Mogna. Men med sex grader varmt där ute är det ingen panik med det där heller. Fantastiskt. Vårkänslor i Januari. Nästan. Fast vi har februari och mars kvar. Månader som vanligtvis bjuder på massor med snö. Ja vanligtvis kallväder också, i alla fall under februari. Så vinter finns det kvar. Det gäller som vanligt att stå ut fram till Vasaloppssöndagen.

Förkyld. Men bara lite. Så jag hoppas fortfarande på mina tappra krigare där i immunförsvaret. Att de kan hålla de invaderande trupperna stången. Om några dagar får man se om den förhoppningen hade något värde eller inte. Virus är för övrigt en väldigt spännande form av “ickeliv”.

Jag läser platsjournal. Programmerare. Inser att även om jag varit trettio så hade det inte funnits några jobb för en sådan som mig. Ja definitivt inte här lokalt såklart men inte annorstädes heller. Det är .net, JavaScript och Java som efterfrågas. Löpande band programmering. Det sökes inte så många systemprogrammerare i plastjournalen, icke heller inbäddade typer som mig. Fast måhända att det beror på platsjournalen. Skitsamma såklart. Jag fortsätter att låtsasjobba och är faktiskt ganska nöjd med det konstigt nog.

Jag måste få till en kamera  till våren och björnens fågelautomatrunda. Den kan iof ha blivit skjuten under jakten. Men det vore såklart synd. En rätt placerad kamera borde kunna ge riktigt bra bilder på den när den river ner fröautomaten för tredje året i rad. Lutar åt en Pi med kameramodul. Kanske.

Jag önskar såklart att jag var tio stycken, ja varför inte hundra. Det är så mycket jag vill åstadkomma som en ensam gubbe inte mäktar med. Men det är väl så det är att vara en David mot Goliatarna. Man får helt enkelt låtsas-jobba-på. Det finns inget annat man kan göra, jo, ge upp såklart, men ännu känns inte det som ett alternativ. Fast det borde kanske vara. Jag är egentligen för gammal för det här nu. Borde ägna dagarna åt att läsa tidningen istället för sådana här visioner. Men man måste göra det man måste. Jag har alltid följt mitt hjärta. I allt. Gått åt motsatt håll så många gånger. Aldrig ångrat det. Inte en enda gång.

Windowsburken vill uppdateras. Har det som fredagsuppgift efter fem. Tror väl inte att en jävel sitter kvar ens på ett låtsasjobb en fredag efter fem. Men här såklart. Varesig det handlar om riktigt arbete eller låtsasarbete. Dagarna är för korta för att hinna bli långa ändå.

Fast jag skall återvända till slutföra några sista kodrader innan helg. Men sten på sten byggdes också pyramiderna.