Author: Åke Hedman

Det där huset. Jag har funderat över det ofta.  Det står där bara. Man kan inte säga att det förfaller. Så rimligtvis måste någon ändå se efter det. Men under mina trettio år här har jag aldrig sett en människa där. Aldrig rök ur skorstenen. Aldrig en blomma eller ett ansikte i ett fönster.

Det är väl bara ett av många ödehus här i trakten. Räknar man de hus som har ett eller två besök per år är det bara ett i mängden. Det underhållvärms stora ytor här uppe utan att en enda människa, möjligen möss, får nytta av den där värmen. Men de flesta skogsfastigheter såklart. Man drar av sådant där mot avverkningsvinster.

Fast det här huset ropar på en. “Kom hit”. “Välkommen”. Vill att man skall flytta in i det. I alla fall någon skall göra det. För det ligger fint där det ligger. Det behöver bara lite tid och kärleksfulla och ompysslande händer. Då skulle det leva upp igen. Få liv igen.

För visst kan också hus också bli ledsna?

Är man intresserad av skidåkning, utför eller på längd, och är gammal och dement så är Furugården, äldreboendet här, den perfekta platsen. Man tar bara rullatorn (eller skotern) till backen, åker ner (helst med sång) med ett jehuuuuuuuu… (och helst med skidor på i alla fall under vintertid) och sen kan man ta färdtjänst upp igen.  Upprepas efter önskemål. Kan det bli bättre? Knappast.

Anar att det kommer att bli brist på pellets den här månaden. Det är inte bra. Inte bra alls. Men det finns några gitarrer man kan elda iof.

Plogbilsförarna har möte vid sina jättebilar och jag går förbi dem på min promenad. Jag ser ju hur de skrattar efter att den ene av dem berättar något för de andre. Jag kan inte låta bli att tänka på den där mjölkpallen och plogbilen, alltså Lars Molins Vinterduell. Finns inte så många mjölkpallar kvar nu för tiden att ta sats med plogbilen mot men väl en och annan postlåda. Så jag bestämmer mig snabbat att det som sas var

– “Du vet den där postlådan som hon Agda uppe i Hamra har.

-“Den där tunna sura kärringen som alltid går med käpp och krökt rygg menar du?”

-“Ja precis hon. Hon har ju en röd postlåda som står där utanför stugan. Ja i morse när jag plogad så tog jag den med vänsterbladet. Tjoff. Landade på hennes skorsten.Jag skrattade så jag grät i flera mil höll på att ploga en fyraåring på spark ut i skogen….”

-“JA jävlar, jag gjorde något liknade för han Lundqvists son u det bajsbruna huset för några veckor sedan. Han hade precis varit ut med slungan och jag kom där och plogade. Vinklade upp bladet såklart och fyllde hela gården åt han med tung blötsnö. Han fick nog ut med slungan igen… Ha ha”

Ja sådär tror jag att de står där och pratar.  Snälla innerst inne men så fort de sätter sig i de där stora bilarna kryper de fram de där smådjävlarna.