Vindarna virvlar runt där ute. Jag själv är för trött just nu för att delta i just den dansen. Men snart skall jag ut och skotta lite snö. Just det är också en uppgift. Något för gamla ocoola gubbar att hålla fast vid. Som något verkligt, något riktigt. Här där det mesta är på låtsas.
Nedshuntat efter varma dagar. Alltså börjar man där. Pressar ut mer värme från hulkens ursinne i elementen för att få upp temperaturen. Mota vinden. Gamla trähus är känsliga för vindar. Välkomnar gärna kalla vindar att ta sig in i varma rum genom springor och hundraårig tidsförskjuten stomme. Vi här inne vill ha det varmt och skönt. Men det tar ett tag såklart också efter uppshuntning. Under tiden får man hitta på andra sätt att hålla värmen. Skotta snö och städa, två bra fungerande sätt. Torsdag är dagen då dammsugaren åker fram helt enkelt. Men först skyffeln.
Med lite tur är det bara en pelletsbeställning till under den här uppvärmningssäsongen. Det är liksom två olika ekonomiska zoner i vår ekonomi, den när Hulken jobbar och den när Hulken står där kall och vilande i källaren. En riktig trotjänare förresten. Pannan. Huken. Från sextiotalet. Gjord i gjutjärn. Håller väl hundra år till. Man gjorde grejer på ett annat sätt förr. Fast verkningsgraden är kanske inget att skryta med. Såklart. Men den får duga åt mig och de mina.
En brandvarnare börjar pipa i natt. Batterivarningspipa. Varför börjar de med sådant alltid på natten. K stapplar upp, kliver upp på stege och plockar ned den. Jag sover vidare men väcks av K så jag vet att hon gjort så. Jo jo. Bytte batteri i höstas. Niovoltare köpt på ebay. Ibland är inte billigt bäst helt enkelt. Jodå, jag somnar igen. K med.
Det var länge sedan jag inmundigade en semla nu. Borde man kanske försöka göra något åt. Gamla ocoola gubbar behöver en viss mängd semlor varje vår annars förtvinar de. Just det är ett faktum. Ibland går själens tillfredsställelse helt enkelt genom munnen och magen. Vi är inte svårare varelser än så vi människor. Ungefär som bilar som de facto går bättre med bensin än utan.
Men torsdag. Noll promenerande. Det får räcka med flängandet fram och tillbaks i lägenheten under städandet. Katterna förstår inte det där alls. Varför det skall väsnas och bråkas en dag i veckan. Men man får stänga igen för katters råd. Lyssnade man så låg man på en mjuk bädd hela dagarna och smekte dem och höll dem varma. Ja utom då när man la upp mat och tömde äckliga kattlådor. Jag vet inte vad det varit med katterna i år men gått ut och gjort sina behov har de inte gjort. Effekt äckligare och mer överfylld kattlåda än någonsin tidigare. Hur man ändå kan tycka om dem är en gåta. Skitkatter i ordets rätta bemärkelse. Ut i snön och skit era kräk. Japp det vill man säga. Men på katters vis bryr de sig såklart inte om sådant. Så man säger det inte.
Jag undrar ibland hur många ord jag skrivit här på bloggen. De flesta till ingen nytta alls såklart. Så många ord finns i den där mängden som aldrig ens lästs. Ändå skriver man. Därför att det inte handlar om att läsas. Det handlar om en lust att skriva. Ja precis som musiken också gör det fast då i ackordföljder och toner. Skapandet. Det som sen går igen i programmeringen också. Lödandet och ritandet. Det är det där man skapar som är det viktiga. Inte vad andra tycker om det eller hur mycket pengar man tjänar på det. Yttre tyckande har inte samma värde som den inre tillfredsställelsen. Visst, konstruktiv kritik kan vara en god hjälp. Men det där andra, hur än många “bra” det innehåller, kan ändå aldrig väga upp för ett “dåligt” sagt i förbifarten för tjugo år sedan. Man vet att det är så. Att det inte är mycket att göra något åt.
Sten på sten… det är det som gäller.
