Orken tar slut. Klockan är inte mer än tio. Men jag tror att min dag är över. Ibland är det bara så. Koncentrationen går inte att hålla kvar. Ingen fara på taket dock. Den kommer tillbaks. Som den brukar göra. Sen. Förhoppningsvis imorgon.
Men att lägga sig nu känns främmande trotts bra bok där på nattduksbordet. Jag har svårt för det. Om jag inte är sjuk och måste. Tror inte jag är det nu. Så jag sitter kvar i kontorsstolen. Fast jag alltså kunde ligga och läsa en stund i allsköns ro. Men klockan får i alla fall ticka fram till elva innan jag ger mig. Ja ni vet själv hur det är att gå tidigt hem från jobbet en vanlig vardag. Smitning. Så känns det för mig också, fast mitt “jobb” nu bara är ett låtsasjobb. Jag har suttit här på stolen för många 16h pass för att riktigt trivas med kortpassen.
Blir erbjuden en introduktionskurs i programmering av arbetsförmedlingen. Jag bara ler. Borde väl sucka. Det känns lite IQ befriat. Eller också är det tvärtom. Jag som inte är intelligent nog för att förstå det avancerade tänket. Man får hoppas på det senare.
Det känns som Skotsk kust, klippor, upprört vinter hav, vore något för mig just nu. En bärbar. Tid. Lite pengar till mat. Skriva. Skriva. Skriva. En dröm såklart. En utopi. Så långt bort att inte ens en sådan drömmare som jag tror att något sådan någonsin blir verklighet. Ändå kan jag se det där framför mig. Fast det skulle nog fungera med Hälsingekust också. Eller i en stuga vid en sjö mitt i skogen. Ja utan sjön också. Med eller utan skrivandet som jag ändå längtar så efter ibland. Att skriva text på samma sätt som jag programmerar. På allvar liksom. Inte som här i pur glädje. Mer möda.
Det är i alla fall så att jag är på väg in i en ny period av mitt liv just nu. Förändringens vindar susar omkring mig. Jag känner igen tecknen. Ja och gillar läget. Det är i förändringarna man växer. Inte i stillaståendet.
Men tusan om jag inte skall lämna min stol och resa mig upp, släcka ljuset och vandra ut ur de här lokalerna. Den gamle skolläraren och de eviga kvarsittarna kan få ta över lokaliteterna tidigt idag. De har sitt hela vägen in i evigheten. Kanske blir det också mitt öde vad det lider. Straffet. Men ner i källaren måste jag såklart innan jag tar trapporna upp. Hulken. Som skall ha sitt. SKIT!!! Mitt tangentbord, eller är det datorn, klarar fortfarande inte dubbel “l”. De blir alltid enkel “l”. En parentes utan parentes. Men det skiter Hulken i såklart. Han, för han är en han, vill bara ha mer pellets i sin stora gapande mun. Jag fyller. Säck på säck, pall efter pall, ton till ton. Som slav under en mekanisk maskin och elden i dess inre. Men starkt medveten om vem som är herre och vem som är den där slaven är jag förstås. Dummare är jag inte.
Så lampor av…