Löning är detsamma som Bollnäs. Om det går. Ja, så åker vi dit. Räkningar betalas och skåp och frysar fylls på. Det mesta i pengaväg går iväg såklart. Man lever ändå på existensminimum som skuldsanerande. Det som blir kvar skall räcka till allt det där som vanligt folk använder pengar till. Jul t.ex. Födelsedagar. Liv. Men det går. Men nöd och näppe. Ett stort hav, stora vågor, men huvudet över vattenytan. Så länge man andas lever man.
Vill byta batteri i lamporna på kyrkogården. Men de lyser fortfarande båda två. Den ena omöjlig att skilja från ett levande ljus om man inte tittar väldigt nära. Morsan och farsans grav står de på. Men står där för alla andra också. Svärföräldrar, fastrar, farbröder, morbröder och kamrater. Det där sista är nytt. Att kamraterna finns med på den där listan man rabblar bland de döda. Farsan skulle gilla det där med elektriskt istället för stearin. Morsan kanske inte helt säkert. Funderar på att sätta dit en blåtansbeacon. “Tjena här ligger jag” liksom med hälsningar från farsgubben. Men graven är lite väl nära kyrkporten. Vi kan ju inte ha alla mobiltelefoner pipande och skramlande så fort någon går förbi där. Dessutom är jag inte riktigt säker på att farsan skulle gillat tanken. Fast iof gillade han att vara i centrum. Oftast. Men smet till sitt lika ofta såklart. Uppfinnaren.
Vi är rätt lika farsan och jag. Man inser det med åren. Men han var räddare än vad jag är för världen. Jag står stadigare på jorden än vad han gjorde. Men med en mamma som dog när han var ung och en pappa han aldrig riktigt fick lära känna så kanske man tappar lite av fotfästet i tillvaron. Ändå är jag säker på att alla som träffade honom skulle säga precis tvärtom. Att han var den tryggaste människan på jorden. Ja och så var han för mig som barn också. Men innerst inne var det inte så. Några gånger såg jag igenom den där fasaden. Där inne fanns en rädd liten pojke.
Fast tur hade han. En bror som tog in honom i jobbet. Sen en chef som trodde på honom och satsade på honom. Hur skulle det gått om ingen trodde på honom? Hade han blivit den kuf som jag blev han med. Eller finns det andra utvägar när du står där själv? Ingen kommer att få veta. Han blev bara sjuttio. Hade mycket liv kvar. Snart, om några år är min brorsa där, ja och då vet jag ju att inte långt efter det som följer man efter. Det börjar alltså bli bråttom. Det finns mycket att se och göra ännu.
Fyra grader kallt här ute. Lite lagom sådär. Nytt tändelement beställt till Hulken. Men lite tur ligger det i lådan imorgon. Men det går ändå. Den där anläggningen är som en del av min kropp. Jag känner varenda liten skruv och bricka i den. Det har inte blivit så av intresse dock, nödvändigheterna skapar kunskap de också. “Serrö”. Fast förbränning är intressant. Sotaren är imponerad över sotets förbränningsgrad (bara sotare kan ge sådana komplimanger och bara en nörd inom området kan ta den som en komplimang). Men det måste man väl ändå ta som ett gott tecken. Det kunde vara tvärt om.
Fast nu tänker jag gå och lägga mig och sova den gamle ocoole gubbens sömn. Den är bra inatt får man hoppas. Det finns i alla fall inget på samvetet som tynger. Igår natt var det koffeinet som stormade i min kropp. Karaktär och förnuft i evig kamp när förnuft förlorar och kaffekopp sätts på klockan nio på söndagskvällen. Men det kan jag leva med.
