Anders kontaktar mig. Han håller på och städar och har en Jackie-1200 som han undrar om jag är intresserad av. Han har sett att jag skrivit om den på bloggen
Egentligen är jag väl inte sådär jätteintresserad av gamla grejer, jag har kastat mängder, men det här är den första produkten ändå. Anders är snäll och skickar den till mig istället för att kasta den.
Ja så ligger den då här då framför mig. Det känns betydligt starkare än vad jag trodde att det skulle göra. Mats Blomberg är konstruktören. Jag är inblandad i tester och produktionsanpassning. Precis utsläppt från universitetet. 75/1200. Ingen hisnande hastighet. Men 1984/85. Länge sedan. Men ingen hade tidigare strömförsörjt modemen från telenätet, ja och formatet var ju många gånger mindre än vad modem hade på den tiden. I den en egen gatearray som gjorde det där möjligt. Magic då. Ett jävligt bra team som kunde ha gjort allt och gjorde en del.
Tror förresten aldrig att jag såg den här i sin låda. Ja kul var det. Tack Anders i Umeå.
Hmmm… nu måste jag nog försöka få till en hylla till den här. En hedersplats liksom… kanske skall börja söka reda på resten också. Fast det kanske bara är löjligt. Infratex var ju banbrytande på sin tid. Trådlöst tangentbord. Bara det. Men Videotex blev väl ingen större succé även om man redan då anade åt vilket håll det barkade. Beställer biljetter och fixade bankärenden på “nätet” gjorde vi nämligen redan då och jag kan lova att klämma in Videotex protokollet i assembler i en liten skitkrets var inte en enkel uppgift.
Senare blev det Jackie AT. Där har jag hela ansvaret för programvaran. Kan det ha varit 1985? Ett Hayes kompatibelt modem. En Hitachi 6805 i den. Ja en Motorola 6800 arkitektur med EPROM och I/O. Jag minns inte hur mycket EPROM det var men rätt säker på att det var 128 byte ram. Troligen 2K EPROM. Koden skriven i assembler såklart. Man fick använda states för att kunna få plats med alla minnesvariabler. Alltså många minnespositioner lagrade olika data på samma position under olika uppkopplingsmoment. Just det var trickigt och krävde många nätters jobb. Ja ett halvårs kodande ungefär. Sen allt det andra. Tester och produktionsanpassning. Ett år. Iväg till jobbet tidigt på morgonen, hem sent på kvällen. Oftast var det Roslagsbanan som tog mig båda vägarna. Men det var roligt, fast jobbigt. Men en chef som litade på en. Som inte hängde över axeln. Lärorika år där i Täby, När grejerna sen skulle ut på marknaden fick man vackert åka ut med mössan i hand ut till Telia i Farsta och be snällt att få koppla in den på Telias fina nät. Men då hade vi alltså varit med om den processen redan en gång så vi kände oss vana.
Debuggandet gick till så att man hade ett gäng kretsar med fönster. Man programmerade dem, satte in dem i testsystemet, fixade det som skulle fixas, brände EPROM, osv osv. Man fick alltid försöka tima så att man kunde UV radera kretsar under lunch och middag. Ett varv bränning, kodning tog väl en 10-15 minuter. Det lönade sig alltså att fundera innan man gjorde ändringar. Ja och det var väl det man använde de där 10-15 minuterna till. Egentligen var det inte så mycket mindre effektivt än vad det är idag. Skillnaden var bara att det inte var så mycket “test and trial” som man kör numera. Men visst förekom sådant också på den tiden. Oftast med dåligt resultat.
Ja och sen har det bara blivit roligare och roligare för varje år som gått. Ja om man sållar bort alla snackare då såklart.