Hur överlever programmerare i Norge med det där priset på basmaten.
Categories
Termometern
Det är torsdag och termometern kryper ner mot tre grader under natten. Ovant. Varningar för nattfrost. Det blir inget av med det dock. Men kanske är det järnnätter, K säger att det är för tidigt, och det kan såklart stämma, deras tid är juni. Men inga öppna fönster på låtsaskontoret idag. Strumpor av dock. Fast det är på gränsen att det går.
En ny underbar dag i mitt liv. Jag är tacksam för den och skall försöka ta till vara på den så bra det går. Hedra dagen liksom, man vet inte hur många till man får. Det där självklara. Att man vaknar upp imorgon också. Att man alltid skall finnas. Efter sextio är det inte så självklart längre. Åtminstone inte för mig.
Lundell är ljuvlig att läsa. Kan egentligen inte förstå varför. Alltsammans är inte mycket mer annorlunda än det jag vräker ur mig här på bloggen, ja formatet är ungefär detsamma det också. Men gillar det, det gör jag. Vill förresten läsa mer från bloggar. Om vardagslivet. Men ingen skriver något på de jag följer. Jo Täppas. För övrigt är det tyst. man har väl annat för sig. Eller också tycker man inte vardagsbeskrivningar räcker. Men det gör det ju. Det är ju det lilla som är det stora.
Längtar efter elektronik och hands-on uppgifter. Men sitter fast i mjukvara. Allt det där fast jag egentligen är fri som fågeln. Men man söker sig hela tiden mot “klar”. Den där punkten som har många likheter med att vandra i fjällen. Man tänker att bara man går över den där bergskammen så är man framme, och så kommer man upp på berget, ser att det är en till bergskam att ta sig över. Så man upprepar det där. “Efter den så…” Så där håller det på. “Klar” är virtuellt. Bara idioter blir verkligen “klar” med en uppgift. Alla vi andra kallar saker för “klara” fast vi vet att de inte är det. Antagligen är vi idioter vi med förresten. Bara den som tror sig inte vara det är väl en. Som vanligt. Självinsikt är den svåraste konsten av alla.
Låtsaskontoret är så otroligt rörigt. Borde rensa upp. Gömma saker i lådor. Japp. Ner med sakerna. Så att man inte hittar grejer sen. Ett rörigt kontor måste tyda på en rörig hjärna. Men kanske också på kreativitet. Jag blir alltid rädd för människor som sitter vid tomma skrivbord. Det är något kusligt med de där typerna. Jag väntar mig nedsläpningar i källare, fastkedjande i betongväggar och elchocker från sådana människor. Ryser. Aktar mig noga för att vara ensam med dem i samma rum.
Nu, dags att ge sig hän. Träning för hänryckningens tid. Borde byta glasögon förresten. Ser dåligt. Men dyrt. För dyrt. Men hänryckningsträning var det. Tjing.
Categories
Alltså…
… hur får dessa sandwitchskylts undergångsmänniskor få hålla på? Ge er! Använd er undergågsenergin till att lösa problemen istället.
Hans Rosling är saknad.
Categories
Såja
Så tar man sig igenom alla siffror och avstämningar. Det är en lika jobbig process varje gång, men en fantastisk skön känsla när allt är klart och alla kolumner stämmer. Nu är det såklart inte som vanliga år här. Grodans Paradis AB är vilande (det finns egentligen inte ett begrep “vilande” men ändå), avregistrerad från både moms och F-skatt, men skeppet (det är firman det) skall ändå hållas flytande under de här åren tills skuldsaneringen är klar. Anledningen till det är VSCP. Visst kunde allt köras på som vanligt också. Men vill inte krångla till saker och skapa tveksamheter om syften under de här åren så att missförstånd uppstår.
Mitt enda mål är alltså att hålla VSCP användare servade och att behålla så mycket av upparbetad kompetens som det går genom att fortsätta koda och bygga VSCP pryttlar. Pengar tjänar jag inga dock. Hittar jag ett arbete så är jag i alla fall fortfarande igång kunskapsmässigt. Jag tjänar iof inga pengar då heller. Sannolikheten är dock inte stor för det där “hittandet”. Därom är arbetsförmedling och jag överens. De vill helst att jag avregistrerar mig helt eftersom jag “inte har några bidrag”. Hmmm… Men jag vägrar. Sen må Sverige (ja världen också) skrika hur mycket det vill efter IT kompetens. Gamla gubbar gören sig icke besvär.
Men summa summarum, nu får jag alltså återgå till det där staplande av stenar på varandra. LYCKA!
Jag tror att jag firar det med att gå och lägga mig. Då med en förhoppning om att vaka upp imorgon igen. Helt säker är jag aldrig. Men hoppas varje kväll. Den där längtan efter en dag till att åstadkomma storverk på.
Bara en enkel temperatursensor på ett kontor skvallrar en del om vad som händer.
1.) Den första händelsen ungefär vid tolv är att ett fönster stängs. Det är en varm natt, det märks inte nämnvärt att ett fönster stängs en vindstilla natt som denna. Men kanske är någon hemma?
2.) Vid sju ser vi att det är en solig dag idag. Troligen finns det fönster i öster/söder.läge på det här huset.
3.) Vi åtta kommer någon in i lokalen och öppnar fönster igen. Japp någon är definitivt hemma.
4.) Mellan 8-16 är fönstren öppna. Någon som jobbar hemma? Det är helt tydligt korsdrag i de här lokalerna. Troligen blåser det ute. Molnigt vid lunchtid ungefär, vädret slår om mot kallare.
5.) Ungefär vid sexton stängs fönstren. Det är någon där alltså. Ger sig kanske iväg nu då? Dagen är slut. Ganska varmt fortfarande.
Några sensorer till och lite ML och AI så…