Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt av Gail Honeyman
OJ, liksom. Jag är alldeles oförberedd på det här. Att årets bästa bok skall bli utläst såhär på årets sista dag. För året har definitivt innehållit fler “förbannat bra” böcker än ett normalår så det borde inte funnits utrymme för en till. Men den här… ja den innehåller allt. ALLT. Helt underbara icke triviala huvudpersoner gör den. Fantastiska icketriviala livshistorier berättas. LÄS! LÄS! LÄS!
Andra böcker jag läst finns här.
En not och tanke bara från en vanlig människa som också råkar vara man
I en #MeToo atikel skrev en tjej att män skall läsa fler böcker om tjejer och deras liv. För att förstå hur det är att vara kvinna. Som om det är hemskt. Som om det är ett handikapp. Ja och om någon orkar titta igenom de böcker jag läst de senaste åren så kommer flertalet ha kvinnor i huvudrollen. Är det män med så är de tuffingar och poliser eller också är det Ulf Lundell varelser som lever den fries och omhuldades liv. Det finns nästan inga berättelser om hur det är att vara man. Ja i alla fall är de svår att hitta. Eller också är otillgängliga i sin läsvärdhet – läs tungsinta.Men visst har artikelförfattaren rätt i att man förstår kvinnor lite mer om man lever deras liv genom deras egna berättelser och ögon. Men det räcker liksom inte. För det finns inte en kvinna. Den kvinna som det berättas om i den här boken är så oerhört annorlunda än en kvinna i Pakistan eller för den delen sin granne. Samma sak gäller för männen såklart. Vi är olika. Om vi lär oss om varandra lär vi oss leva med varandra. Förstå lite av det som inte sägs. Fattar hur det är att gå i någon annans skor. Men att begränsa sig till så enkla sanningar som kvinnan i sin artikel är bara underligt. På samma nivå såklart som de som skanderar att “alla män bara är kåta svin”. Det är vi inte alls det. Inte de flesta av oss.
