Categories
VSCP

#VSCP variables #IoT #m2m

Variables is a big thing in the VSCP daemon. You may wounder why? What the fuck, can a variable be sexy or even be an interesting feature. I would say yes. But don’t trust me. Read on.

In VSCP land two sorts of variables are known. Persistent and non persistent. This is all about sessions. A non persistent variable is fast but is sent to never never land after a power loss or a VSCP daemon restart. That is when a session ends. Still useful for many things. But never around for to long. A bit like money if you think of it. At least mine.

The other type, the persistent one, lives also after a power drop and a VSCP server restart. Saved over sessions. That is, works just as they where a database items. Tell you a secret? They are. They are just exposed to the word as a “variable”.

All VSCP variables have a type. The type tells what sort of value a variable holds. There are plenty. First types like a string, integer, long, double, boolean. A string just stores some sort of text, just as an integer type stores a number and so on.

 

 

Categories
Betraktelser & Berättelse

Fån Småland till treriksröset

Uggla tårta Laholm

Lördag. Kompost skall flyttas till stor kompost. Vi har två små, En stor. Höstjobb som blev vinterjobb Samma sak med säckväv kring eken och plommonträdet. Vi han liksom inte med innan snön kom i år. Nu sitter den i alla fall där. Rådjuren får leta sig annat lördagsgodis. Vi skall försöka bidra med lite morötter. Rådjuren bor här på kullen också.

Men först är lördagen en lång vila. Vi tar det lugnt som vanligt. Det är grön IKEA soffa som gäller. Befinner jag mig för länge i den så somnar jag. En av grundlagarna. Det är som det är med det där.

Jag kan inte äta av vårt eget tunnbröd utan att fundera över hur vi skall producera och sälja det. Har en skada där. Men här behövs ju inte sådana tankar. Man skall tänka på hur man får högre bidrag. Koncentrera sig på det. Landsbygdstänk. Från Småland ända upp till treriksröset.

Fast en del tänker både på skoter, fiske och jakt och fotboll på lördagar med lilla supen.

Fast vad vet jag förresten? Inte ett skit.

Ja och nu är jag ju precis sådär själv. Om man tar bort supen, fotbollen, jakten, fisket och skotern. Ja och bidraget.

Jag ler.

Kan man annat. Man skulle kunna kalla det här landet ett skitland. Men klarar inte av det. För det är det inte. Fast nog är det en helvetes massa som är åt helvete.

Eller också är det bara jag som har fel. Socialdemokraten. Ja, som inte har så många tankar gemensamt med Socialdemokraterna” förutom broderskap och solidaritet. Det dom har glömt.

Nu skall jag upp och äta tårta. K fick en på sin födelsedag av ICA. Hurra liksom. Jag tycker om tårta och det syns på mig. Lång väg…

Categories
Betraktelser & Berättelse

Bagare för en dag

Semester. Bakstugan är vår imorgon. Hela dan. K och jag. Så vi har eldat ikväll. Tunnbröd skall det bli. Med sorgkanter. Sådär gott. Svartbränt. Underbart. Som det inte går att sluta äta av. En ost från Hansjö Orsa till det kanske eller koost från Ostkiosken. Den det inte går att leva en längre tid utan. Ja man får unna sig. För att man är värd det. Ibland. Ja då och då. Liksom, unna sig.

Categories
Swedish

Månatliga

Det är dags för den månatliga handlingsturen idag. Japp, vi gör en resa i månaden för att fylla på förråden. Ett måste faktiskt om vi skall klara av att bo här.

Categories
Betraktelser & Berättelse Noveller

En Julaftonsdröm

Jag sitter där och jobbar. Jag gör gärna det. Sitter där fast klockan går mot midnatt och förbi. Tid har alltid varit en bristvara i mitt liv. Det har alltid funnits mer som velat bli gjort än vad det funnits tid för. Men jag försöker i alla fall. Att bli klar med något av de saker jag så gärna vill realisera. Tar mig framåt bit för bit och ofta är natten och den tid som är tingad åt sömnen de timmar som står till buds för att realisera drömmar.

Jag sitter och jobbar i en gammal skola. Huset har befolkats av lärare och elever i mer än hundra år. Hela sitt liv, om hus nu har sådana, har det stått där det står, ensamt på sin kulle, med fri sikt över den lilla byn i Hälsingland där jag bor.

Att sitta och jobba i en gammal skolsal när klockan har passerat tolv låter sig inte alltid göras. Ibland behöver de lärarna och de eviga kvarsittarna lokalerna för sina syften. Då börjar dörrarna röra sig otåligt här i lokalerna, de som numera är ett kontor, och jag känner den där skarpa stränga blicken vara riktad mot mig från någon som jag, som den enkel simple människa jag nu är, inte kan se. Bara känna. Bara vet är den gamle stränge läraren. Han som följede med husköpet. De här gångerna brukar jag stänga av min dator och skynda ut. Jag känner den stränge lärarens blick i ryggen ända tills jag slåår igen och låser dörren in till kontoret. Det finns tid för de levande och det finns tid för de som inte längre lever. Den devisen har jag alltid levt efter. Det r inte meningen att vi skall mötas.

För några år sedan jobbade jag åt ett tyskt företag. Jag hade lovat att bli klar med en grej till jul. Men den tjugotredje satt jag fortfarande och jobbade med det sista i det där projekt. Klockan hade passerat tolv och jag upplevde den där oron här på kontoret. Först den där dörren mellan skolsalarna som gnisslande rör sig. Sen de där smällarna i det andra rummet. Som om någon placerar böcker på en kateder. Ja och så mummel utifrån det gamla kapprummet. Barnmummel. Svaga röster från eviga kvarsittare. I normala fall hastar jag alltså ut innan allt eskalerar hit. Jag har stor respekt för det som inte finns. Men idag går inte det. Jag måste göra klart. Bara måste.

Jag hör hur de eviga kvarsittarna ropas in i skolsalen av den stränge läraren. Jag hör hur de går fram till sina bänkar utan att sätta sig. Jag hör det unisona “godmorgon magistern” följt av “sitt ner” som svar och det intensiva rasslet av eviga kvarsittare som slår sig ner i sina bänkar. Sen tystnad. Sen känner jag den där skarpa blicken. Ja och så står han där. Lång. Klädd i en gammal slitgen svart kavaj med vitskjorta och fluga. Håret vitt och oredigt. Blicken stenhår. Nu riktad på mig.

“Skall inte Åke vara med på dagens lektion?” säger han. Ja och det är liksom ingen fråga. Det betyder “gå och sätt dig i din bänk ungjävel” och med ens är han framme vid mig och hans starka kalla beniga hand greppar tag i min nacke och han släpar in mig in i det andra rummet, skolsalen. Lämpar av mig i en bänk bredvid kaminen. Den som brinner. Den som inte finns där annars. På dagtid. Nu hoppar den nästan. Osar. Strålar ut hetta. Men just det passar mig bra eftersom jag nu är en fryslort och den här oväntade vändningen på nattens jobb inte riktigt var väntad.

Så en smäll. Jag fattar inget. Men sen värker det till i kinden där läraren slagit mig hårt med en pekpinne i trä. Han höjer pinnen igen, ser mig i ögonen, de däre strönga kalla ögonen, jag sänker blicken, väntar på ett nytt slag, men de5t kommer inte. Istället går han frm till orgeln. Fäller upp locket. Börjar spela med stor inlevelse. Alla de andra barnen… ja där noterar jag att jag har förvandlats till en smal och spinkig kille i sjuårsåldern. Trsasiga käder. Trasiga skor. Stickade strumpor i skorna som är genomblöta. Jag hinne rinte förvånas så mcyket över det här. För alla barnen reser sig upp. Börjar sjunga. Det äe en psalm som jag inte käönner igen. Det är ju intye måpnga man kan. Den här ha rjag aldrig hört. Men de andra barnen kan den. Sjunger med klara röster. To stycken är de nog. Ja det stämmer. Elva med mig. Fån en annan tid. Det ser man på dereas kläder. Grovt tyg. Slitstarka material.

Categories
Swedish

Branden i Edsbyn: Sexbarnsmamman Emma Schols berättar | Aftonbladet

https://www.aftonbladet.se/svenskahjaltar/a/naJ0Ra/jag-tankte-att-jag-maste-fa-ut-barnen–sen-kunde-jag-do