Category: Status från just idag

Somnade i soffan till nyheterna ikväll. Ibland blir man trött fast man inte gör några storverk eller avtryck i världen. Somnade med tekoppen i handen och vaknade när jag hällde ut den över soffan och över mig själv. Turligt nog hade innehållet svalnat så det var ungefär som att kissa på sig. Ja, vaknade gjorde jag i alla fall. Det var väl bra det så jag kan fortsätt med att inte göra storverk.

Imorgon skall jag julhandla i alla fall. Klara av det där sista. Förhoppningsvis kan jag komma iväg så tidigt att inte så många andra har hunnit realisera samma tanke. Men det är mycket som skall till för att få till julen. Men det är roligt också. Det är något speciellt med att ha båda barnen hemma. Det och whiskyn framför brasan är nog det bästa med julen. Sen julnatten såklart. Gå ut var du än befinner dig och känn på den. Helst då mitt i natten. Jag är inte på något sett religiös men nog är den magisk den här tiden på året. Ta en julnattspromenad med någon du håller kär och ta in den i alla sinnen. Det är helt gratis. Kostar inte ett öre. Känn dom goda tankarna som strömmar genom vår del av universum. Tänk på dom som inte får ta del av dom. Oslagbart. Bättre än julbord, julklappar, tv och julgodis tillsammans.

Kommer att åka åt Edsbyhållet imorgon. Men nu när morsan inte lever längre så finns det inget annat kvar där för mig. Känner inte många där längre mer än ytligt. Vi har alltid åkt ner annars om åren på julafton och hälsat på morsan eller hämtat upp henne och i samband med det åkt till kyrkogården och tänt ljus på farsans grav. Stått där i snålblåsten och tänkt på alla dom som brukade vara jularna förut. Jag vet att farsan sitter där i sin himmel och tycker det är helt onödigt. Han finns liksom med ändå. Men allt det här känns liksom bra hur som helst. Gravarna är ju inte för dom döda utan för oss som lever. Karins mamma gick också bort för några år sedan och snälla fastrar i Stockholm lämnade oss också nyligen. Det är för dom alla vi tänder ljusen. I år får det bli lite andra rutiner alltså. Men man kan tända ett ljus hemma på spisen och minnas också.

Edsbyn. Många goda minnen såklart men också utanförskap. Som nu. Jag är en ensamvarg. Lider lika mycket av det som jag njuter av det. En dualism som aldrig går ihop som en ekvation utan lösning. Det är ändå musiken som kopplar med Edsbyn hos mig. Det fanns några år när det var oerhört roligt att spela. Eller var det det? Efterkonstruktioner skulle jag tro. Vi spelade egen hårdrock under ett sjuttiotal när det var dansmusik som var det som gällde. Idag erkänner ingen det men man var inte så hot som svensk hårdrockare då under det tidiga 70-talet. Man skulle vara dansbandsmusiker. Timing har aldrig varit min starka sida. Om man tänker efter så handlade det nog mest om att försöka få folk att komma och repa. Men det var det sällan någon som ville. Inte heller att dra därifrån och försöka göra något större. Jag ville till Stockholm tidigt. Pröva om jag kunde flyga, och till sist drog jag. Släppte taget. Ångrade det aldrig. Saknade aldrig Edsbyn efter det. Vissa människor javisst. Men inte det instängda, där dom som så tydligt kontrollerar var som händer, men gentjänster och falskspel, håller sin värld igång. Samma människor idag som då.

Los var som ett kloster. Jag älskade Stockholm. jag älskar fortfarande det urbana, möjligheterna, men inte att det aldrig blir tyst på riktigt. Inte ljudligt tyst utan tyst på intryck. Jag måste ha båda. Los var perfekt för det. Alla hade redan gett upp här. Ingen ville något. Här kunde man bara vara utan att blanda sig i händelserna för mycket. Här finns lugnet som är förutsättningen för de flödande strömmande processerna. Städerna finns kvar. Bara några timmar bort. Lugnet är ändå det viktigaste. Grunden för det andra. Andra tänker tvärt om. Vi är olika. Det jag saknar mest är dom akademiska diskussionerna. Jag älskar dom men har dom aldrig längre. Det gör mig till en mindre människa. Idag är jag en dvärg. Men så skall det kanske också vara när man kommer upp i min ålder. Man sitter där för sig själv om man inte vårdat vännerna. Har man flyttat runt lite så har man automatiskt gjort en brytningen flera gånger om. Man orkar liksom inte ta nya tag. Men ibland trivs jag fortfarande i mitt eget sällskap och då är ju allt bra såklart. Ibland är det såklart inte så och då blir vi ovänner med varandra jag och “jag” och får gå åt olika håll. Hämta kraft där på var sin kant och försöka mötas någonstans igen. Bli bästisar och kamrater igen. Än så länge har det alltid fungerat en dag kanske det inte kommer att göra det. Vem vet.

Men jag längtar såklart härifrån också. Men det är liksom inbyggt i sådana som jag. Det finns alltid något nytt som verkar roligt och spännande någon annanstans. Det där får man undertrycka lite. I en annan tid hade jag nog blivit luffare. Nu är jag det också men mest mentalt. Mina drömmar är aldrig till salu.

Två talgoxar äter sig mätta här utanför mitt fönster. Det är så enkelt. Jag matar och dom äter. Jag kräver inget i gengäld men kommer ändå att få vacker sång från dom och deras vänner i vår när dagsmejan och vårsolen är här ign. Den tid när hoppet återvänder. Två fåglar som härstammar från dinosaurier. Jag innanför fönstret med bara en kort historia som människa. Jag som med mina likar håller på att förgöra den värld som också dom här två fåglarna lever i med vår kollektiva girighet. Nej det är sant att jag oftast inte känner mig som en del av det där. Prylar har nästan alltid saknat värde för mig. Men det är man ju fast man lever annorlunda. Går inte att undvika om man nu inte bosätter sig i en grotta och lever på det som den närmaste omgivningen erbjuder. Det smärtar mig. Just nu är kanske Talgoxar inte en hotad art men kommer säkert också bli det om pengar och det man kan köpa för pengar är det vi människor fortsätter att sträva efter. Det som ändå inte ge någon enda någon verklig lycka eller ens tillfredsställelse. Det som bara döljer det viktiga.

Det blev en jävla jullåt i år igen. Tredje året i rad. Vissa saker bara blir. Mina låtar och mina texter är sådana. Vill att det skall vara så också. Lite som buddistisk sandkonst. Jag gör. Är djupt inne i den processen. Förgörande och förtärande är den samtidigt som den ger mer till livet än allt annat. Jämvikten igen. Det underliga. När det är gjort är det inte så viktigt längre. De kan få spolas bort eller följa med vinden. Får kallas skit och dåligt av hur många som helst. Ändå är det roligt när någon lyssnar eller när någon läser. Om någon får något från en låt eller en text. Där handlar det om att ge igen utan tanke på att få något tillbaks. De flesta varken läser eller lyssnar förstås. Min röst är för svag för att höras i bruset. Men också det är som det skall vara. Man finns faktiskt ändå. Allt handlar faktiskt inte om att få bekräftelse som många tycks tro. Att göra saker är viktigare. Vad det än är och även om det inte hyllas av massorna. Det bästa är ändå alltid ännu oupptäckt.

Det här året kommer jag minnas som det år jag gav upp drömmar. Det gör ont att göra det. Jag brukar inte ge upp och det är ovant. Talgoxarna skiter i allt det där. Dom äter vidare där utanför fönstret och jag blir glad långt in i mina innersta gömmor av att se dom äta sig mätta där ute. Svårare än så behöver det inte vara heller. Det finns alltid saker att trösta sig med om man vill ta in det.

Igår gjorde jag min insatts för ett lyckad julbord. Jag hjälpte till med julsenapen. Ja till och med det är kanske en överdrift för jag saltade och hällde i en lagom mängd rom. Annars är det frun, Karin, sonen Niklas och sonen Jonas som fixar det där med julgott och julmat. Dom är hjältarna där i köket. Inte jag. Ja, det är dåligt. Jag vet. För jag äter ju allt det där som skapas där i köket med god aptit när det sedan servers. Ja, om sanningen skall fram så nallar jag lite redan idag i lådor och burkar. Vissa nödvändiga attiraljer för julen bakas inte förrän just i sista stund beroende på detta. Hemsysterkakan t.ex. min favorit. Jag kan inte uppbringa tillräckligt med krafter för att motstå den hur jag än försöker och fast man hävdar att den skall sparas till julen. Karaktärslös är vad jag är. Hade jag firat julen helt själv så skulle det alltså inte blivit så mycket lagat. Men köpt säkert. För det är gott att äta.

Dom senaste åren har jag försökt hävda att nu när alla är vuxna så behövs ingen gran. Men det har inte fallit i god jord hos sönerna. Gran skall det vara om dom så skall hämta den själv. Det gjorde dom i fjol. I år köpte jag en för att tona ned min Scrooge image i alla fall lite. Ja det är mitt fel. Alla år man pulsat där i skogen med sönerna i jakt på den perfekta granen. Ja dom första åren släpade man ju dom i pulka. Sånt förstör dom för evigt. Dessutom minns dom det inte längre eftersom dom var så små.

Att försöka sluta med julklappar har inte heller fallit i god jord. Vi har i alla fall minskat mängden till en symbolisk nivå och med det känner vi oss nog nöjda allesammans. Jag med.

Skickade årets julhälsningar till vänner igår. Det brukar bli en chokladask eller något liknande. Men när man börjar bli gammal själv så försvinner också dom där runt omkring en som man höll av. För inte allt för många år sedan skickade vi säkert tio askar. I år bara två. Resten av vännerna är borta nu. Världen blir liksom mindre och man själv mer ensam i den.

Julen är lugn och ro för mig. Så var det för min farsa också. Han jobbade mycket men under julen satt han gärna framför tv’n och slöade. Ofta med en hög med skinkmackor. Vi gör likadant. Bryr oss om varandra. Äter, spelar spel, tittar på tv. Läser. Kastar bort alla måsten. Är oändligt nöjda med med att vi har det varmt i huset och har mat på bordet. Tänker på dom som inte är med oss längre och på dom som inte har det så lätt varesig under julen eller under resten av året.

Svårare än så behöver det inte vara. Stilton och whisky!

Fyller pellets och kan inte låta bli att gå ut och ställa mig under den fantastiska stjärnklara natthimlen ett tag. Bara ensam stå där och förundras över detta häppnadsväckande. Fryser lite i den iskalla vintervinden som sveper ner norrifrån, ner från isande hav. Men mångfalden av stjärnor får mig strax att glömma vinden och kylan. Hur underbart är inte detta här i tystnaden. Med bilden av stjärnhimlen på näthinnan blir det ingen konst att somna i natt. Känner stor vördnad inför allt det okända och accepterar min litenhet och obetydlighet i detta stora utan att blinka. Godnatt!

Veckan är slut. Fredag. Laga lite mat med frun och sen sova i soffan. Fredagstradition. Har knappt ens låtsasjobbat idag. Mest städat och kört snöslunga både här och hos grannen, dragspelaren. Ja städning blev det bara här. I alla fall av mig. Bra vecka annars med släpp av mitt tredje album (http://open.spotify.com/album/0XAQEaLxGECS8SnfaPZcZb). Fast släpp låter såklart pretentiöst. Det blev tillgängligt på streamingkanalerna i någon slags samlad form. Värre än så är det inte och värre behöver det inte vara. Ett av miljoner andra som knappast gör ett större avtryck hos mänskligheten. Inte uppmärksamat och analyserat som genierna och dom upphöjdas verk. Jag är en enkel människa. Nöjd med det. Vet att i alla fall småfåglarna och en och annan katt gillar mig. O-coola gubbar kan faktiskt nöja sig med det. Genier och upphöjda gör det knappast…