Två talgoxar äter sig mätta här utanför mitt fönster. Det är så enkelt. Jag matar och dom äter. Jag kräver inget i gengäld men kommer ändå att få vacker sång från dom och deras vänner i vår när dagsmejan och vårsolen är här ign. Den tid när hoppet återvänder. Två fåglar som härstammar från dinosaurier. Jag innanför fönstret med bara en kort historia som människa. Jag som med mina likar håller på att förgöra den värld som också dom här två fåglarna lever i med vår kollektiva girighet. Nej det är sant att jag oftast inte känner mig som en del av det där. Prylar har nästan alltid saknat värde för mig. Men det är man ju fast man lever annorlunda. Går inte att undvika om man nu inte bosätter sig i en grotta och lever på det som den närmaste omgivningen erbjuder. Det smärtar mig. Just nu är kanske Talgoxar inte en hotad art men kommer säkert också bli det om pengar och det man kan köpa för pengar är det vi människor fortsätter att sträva efter. Det som ändå inte ge någon enda någon verklig lycka eller ens tillfredsställelse. Det som bara döljer det viktiga.
Det blev en jävla jullåt i år igen. Tredje året i rad. Vissa saker bara blir. Mina låtar och mina texter är sådana. Vill att det skall vara så också. Lite som buddistisk sandkonst. Jag gör. Är djupt inne i den processen. Förgörande och förtärande är den samtidigt som den ger mer till livet än allt annat. Jämvikten igen. Det underliga. När det är gjort är det inte så viktigt längre. De kan få spolas bort eller följa med vinden. Får kallas skit och dåligt av hur många som helst. Ändå är det roligt när någon lyssnar eller när någon läser. Om någon får något från en låt eller en text. Där handlar det om att ge igen utan tanke på att få något tillbaks. De flesta varken läser eller lyssnar förstås. Min röst är för svag för att höras i bruset. Men också det är som det skall vara. Man finns faktiskt ändå. Allt handlar faktiskt inte om att få bekräftelse som många tycks tro. Att göra saker är viktigare. Vad det än är och även om det inte hyllas av massorna. Det bästa är ändå alltid ännu oupptäckt.
Det här året kommer jag minnas som det år jag gav upp drömmar. Det gör ont att göra det. Jag brukar inte ge upp och det är ovant. Talgoxarna skiter i allt det där. Dom äter vidare där utanför fönstret och jag blir glad långt in i mina innersta gömmor av att se dom äta sig mätta där ute. Svårare än så behöver det inte vara heller. Det finns alltid saker att trösta sig med om man vill ta in det.