Month: June 2021

För två år sedan firade man midsommar näst högst upp i det här huset. Bara läkarkåren själv befann sig högre upp. Nära han/hon/det/gud.

Det är ingen tvekan om det. Det är programmerarväder idag. Man borde väl skrika JIPPIE och sjunga glada sånger. Jodå. Flina också. Men har lillkatten med mig och hon gillar inte sådant så jag håller igen. Men perfekt. Ett riktigt regnväder gör underverk för koncentrationen. Det är bara så.

Känner att det är gott att leva. Bästa att skriva det. För jag vet ju att det retar en och annan. Men man kan inte hjälpa det där man känner. JU. Fast man borde kunna hålla igen lite. Hålla snattran hör jag vän av det deprimerade samhället utropa. Världen är ändå på väg att gå under. Alla uppfinnar är redan gjorda. Den galna geten har faktiskt äntrat scenen.

Men det är inte slut innan den tjocka damen sjungit serru. Och förresten var med all säkerhet stenåldersmänniskorna också inne på det där undergångsspåret. Om inte idag så går det åt helvete imorgon. Vi har det där inbyggt i oss vi människor. Anledningen till det förstår jag inte. Men så är det. Går att forska på för den hugade och prislängtande.

Men att INTE tro på undergång är INTE detsamma som att värna om natur och en skön planet. Tröttsamhetens gisslare som tycker att bara en tankeväg är den rätta. Jodå, vi känner igen den från religionerna och deras företrädare. Kungar och drottningar. Dödens diktatorer. Mänsklighetens fiender. Nåja, åtminstone mina. Hur många SD och M och HEJA KUNGEN väljare finns det inte.

Njut av livet. Men jobba samtidigt för en bättre och hållbar värld. Gråt inte så förbannat mycket. Skratta och var glad. Går det åt helvete så var du i alla fall glad en stund.

Synd att man är en antiinfluenser. Nu blir väl alla ännu deppigare. Tur är det ju då att inte så många läser. Ja och tur också då att jag sitter här och njuter av att skriva den här smörjan. Ren njutning härifrån nämligen. Det enda syftet.

Men regn alltså. Jag måste sätta på en kopp kaffe av ren glädje över det hela. Mot bättre vetande då såklart. Lunchkaffet, det man vill längta till, blir inte lika gott. Men ibland får man ge efter för massintagets mantra. Skippa den fördröjda njutningens glädje. Hälla i sig. När jag tänker på det så visar jag faktiskt ett mått av karaktär varje morgon när jag väljer te (billigt) istället för kaffe. Se där. Den insikten var högst oväntad såhär en vanlig tisdag.

Med midsommar snart nu alltså. Man kan köpa färskpotatis på Willis för 2:90:- Läste först godis när mailet kom. Sugen nämligen. Och på sätt och vis kan det ju vara just det. Hemost, veg. sill. Färskpotatis. Och en öl. Sol på det så…

Tänker inte så mycket på döden idag. Skippar sjukdomar också tror jag. Det finns andra dagar för sådant. Resten av veckan. En dag fri från det där. Ja kanske inte en hel. Men några timmar på förmiddagen av frihet från mörkret får man vara nöjd med.

Man borde klippa sig.

Sommarsolstånd klockan 5:31. Jag är såklart upp och vänder båten. Nu seglar vi alltså mot mörkret.

“Jag är döden” säger den där rösten i huvudet ibland. Hörs oftare nu än rösten som alltid sagt “Du är väl ingenting att ha“. Jag ignorerar. Åtminstone så gott jag kan. Van att under ett liv ha haft de där rösterna som medboende där i huvudet.

“Seså kör över stupet“. “Lägg handen på plattan“. Åtminstone jag undrade väl tidigt över min mentala status efter att huvudet sagt sådana konstigheter till en. Sen läste jag psykologi och förstod att alla har de där tankarna. De där tankarna har till och med fått ett namn. Är undersökta. Katalogiserade. Omskrivna och lagda till de egenskaper vi ser som en normal människa. Hjälp liksom.

Men skärskådar man det när normala inser man ganska snart att den där normala människan inte finns. Normalitet är ett påhitt. Vi definieras till och med av våra olikheter. För något annat skulle inte vara möjligt. Likheterna är för få. För svåra att greppa.

Ändå stöter vi ut och förvånas av de(t) onormala.

Man suckar.

Det är när man ser som som mer normal än “de andra” som man skall se upp. Inte tvärt om.

De som känner mig vet att, ja, normal är jag inte. Att jag är stolt över just detta faktum är kanske mindre känt.

Här på kullen är det annars låtsasarbetshelg. Semester i antågande. Låtsassemester. Vill bli “klar”. Innan visselpipan ljuder som utropar dess varande. Och försöker följaktligen bli det då. Nope, normalt är det såklart inte. Man borde vilja vila. Njuta. Ta det lugnt. Längta dit. Men nu har jag en annan kraft i mig som driver mig framåt och gör att jag måste göra det här. Så stark är den kraften att jag är beredd att offra det mesta för den. Alternativet är nämligen ickeliv. Det jag är mest rädd för nu i inträdet i de åldrades illaluktande balsalar. När förmågorna sviker en, en efter en och ickelivet tar över bit för bit.

Men “Jag är döden“. Man får flina lite. Eftersom den där rösten är så allvarlig. OK. Ta mig då. Hellre det än långvården. Jo då. Jag har jobbar där. Vill inte ligga i de där sängarna och väntan på en sak. Sen slutliga befrielsen.

Jag hade något som kanske var panikångest en gång i tiden. Svåråren. Trodde jag skulle dö. Ofta hände det innan jag skulle somna om kvällen. Till slut så. Trött på det där. Ok jag får väl dö då tänkte jag. Sen försvann det där över några dagar. Som sol på ett troll. Magi.

Men det är ju lätt för dig som någon sa när jag berättade det där. Fast det var det inte. Hade jag då sagt om jag nu känt att det varit lönt att försöka försvara sig. Men det är sällan lönt att försvara sin heder. Jag går hellre undan. Om folk bestämt sig med säkerheten hos ett Jehovas vittne. De flesta är där.

Feg. Antagligen. Har alltid varit det.

Men semester. Kanske kan jag smyga mig ner till studion och göra lite musik en regnig semesterdag. Av allt är det ändå där jag hittar livets största njutning. Fast en av skärmarna till studiodatorn har blivit temporär tv där uppe. Det blir krångligt. Jag tappar sugen innan jag ens kommer fram till “musik”.

Men tror jag har förlikat mig med tanken att det är sandkonst jag gör. Det är stort. Insikten alltså. Åtminstone för mig. Men svag som jag är i anden, så kommer jag säkert ändå titta på andras framgångar och misströsta ibland ändå. Priser. Tusen lyssnare. Tusen läsare. Tusen användare. Fast jag vet att är man där vill man ha tiotusen, hundratusen. En miljon. Sen… Människan per definition. Fast allt ändå bara är den där sandkonsten. Att njuta av att skapa. Det räcker. Inget finns ändå kvar för evigt. Bara ögonblicket, ja det finns där, just då. Så länge man lever. Efter det? Spelar det någon roll? Om så för vem?