Categories
Betraktelser & Berättelse

Suckar.

Jag är döden” säger den där rösten i huvudet ibland. Hörs oftare nu än rösten som alltid sagt “Du är väl ingenting att ha“. Jag ignorerar. Åtminstone så gott jag kan. Van att under ett liv ha haft de där rösterna som medboende där i huvudet.

Seså kör över stupet“. “Lägg handen på plattan“. Åtminstone jag undrade väl tidigt över min mentala status efter att huvudet sagt sådana konstigheter till en. Sen läste jag psykologi och förstod att alla har de där tankarna. De där tankarna har till och med fått ett namn. Är undersökta. Katalogiserade. Omskrivna och lagda till de egenskaper vi ser som en normal människa. Hjälp liksom.

Men skärskådar man det när normala inser man ganska snart att den där normala människan inte finns. Normalitet är ett påhitt. Vi definieras till och med av våra olikheter. För något annat skulle inte vara möjligt. Likheterna är för få. För svåra att greppa.

Ändå stöter vi ut och förvånas av de(t) onormala.

Man suckar.

Det är när man ser som som mer normal än “de andra” som man skall se upp. Inte tvärt om.

De som känner mig vet att, ja, normal är jag inte. Att jag är stolt över just detta faktum är kanske mindre känt.

Här på kullen är det annars låtsasarbetshelg. Semester i antågande. Låtsassemester. Vill bli “klar”. Innan visselpipan ljuder som utropar dess varande. Och försöker följaktligen bli det då. Nope, normalt är det såklart inte. Man borde vilja vila. Njuta. Ta det lugnt. Längta dit. Men nu har jag en annan kraft i mig som driver mig framåt och gör att jag måste göra det här. Så stark är den kraften att jag är beredd att offra det mesta för den. Alternativet är nämligen ickeliv. Det jag är mest rädd för nu i inträdet i de åldrades illaluktande balsalar. När förmågorna sviker en, en efter en och ickelivet tar över bit för bit.

Men “Jag är döden“. Man får flina lite. Eftersom den där rösten är så allvarlig. OK. Ta mig då. Hellre det än långvården. Jo då. Jag har jobbar där. Vill inte ligga i de där sängarna och väntan på en sak. Sen slutliga befrielsen.

Jag hade något som kanske var panikångest en gång i tiden. Svåråren. Trodde jag skulle dö. Ofta hände det innan jag skulle somna om kvällen. Till slut så. Trött på det där. Ok jag får väl dö då tänkte jag. Sen försvann det där över några dagar. Som sol på ett troll. Magi.

Men det är ju lätt för dig som någon sa när jag berättade det där. Fast det var det inte. Hade jag då sagt om jag nu känt att det varit lönt att försöka försvara sig. Men det är sällan lönt att försvara sin heder. Jag går hellre undan. Om folk bestämt sig med säkerheten hos ett Jehovas vittne. De flesta är där.

Feg. Antagligen. Har alltid varit det.

Men semester. Kanske kan jag smyga mig ner till studion och göra lite musik en regnig semesterdag. Av allt är det ändå där jag hittar livets största njutning. Fast en av skärmarna till studiodatorn har blivit temporär tv där uppe. Det blir krångligt. Jag tappar sugen innan jag ens kommer fram till “musik”.

Men tror jag har förlikat mig med tanken att det är sandkonst jag gör. Det är stort. Insikten alltså. Åtminstone för mig. Men svag som jag är i anden, så kommer jag säkert ändå titta på andras framgångar och misströsta ibland ändå. Priser. Tusen lyssnare. Tusen läsare. Tusen användare. Fast jag vet att är man där vill man ha tiotusen, hundratusen. En miljon. Sen… Människan per definition. Fast allt ändå bara är den där sandkonsten. Att njuta av att skapa. Det räcker. Inget finns ändå kvar för evigt. Bara ögonblicket, ja det finns där, just då. Så länge man lever. Efter det? Spelar det någon roll? Om så för vem?

Lämna en kommentar

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggers like this: