Categories
Betraktelser & Berättelse

Jämlikhet, frihet, broderskap

Kvavt. Annat väder på gång. Allt säger att det är på väg. Till och med Meteorologerna. Fast tillfälligt. Supersommaren verkar fortsätta. Att man inte sett det på Aftonbladets löp ännu förresten. Dom brukar ju vara snabba med superlativen. Jag njuter. Svettas mig genom nätterna. Svettas mig genom dagarna. Dricker däremellan. Snickrar lite. Ser mycket saker på Netflix. Tar min blodtrycksmedicin.

Det är nästan så att man kan börja vänja sig vid det här. Skulle väl också egentligen kunna leva det här livet. Pensionärstillvaro. Men mer än en månad. Knappast. Inte som frisk. Jag är ännu inte klar med det som måste göras. Passionen är riktsnöret i mitt liv.

Jag ser att en av de influenser som tackat ja att delta i serien om influensers har hundrasjuttiotusen följare. Tack och lov att jag tackade nej till att delta i det där. Jag skulle ha framstått som ännu löjligare än vad jag är. Ja även som anti-influenser. Fast fundera kan man ju. En ung kvinna med fillers där det tydligen är nödvändigt vs. en gammal ocool gubbe. Behöver det ens vara en tävling? Vilket är våra respektive budskap? Vad är viktigt?

Fast gubbar, speciellt inte ocoola, står väl inte speciellt högt i samhället. Jag kan leva med det. Ytligheten är dock svårare att leva med. Folk läser bara rubriker. Folk kastar sig över andra och ägnar sig åt personangrepp bara för en åsikts skull. Det hatas, ojas, och hålls prisutdelningar i vem som kan vara mest rädd för det man inte känner igen från förr. Fån min horisont så har sociala medier blivit ett monster som tar tugga efter tugga av det goda i samhället. Tystar röster som bord höras. Spär på det som skiljer oss åt istället för det som förenar oss. Förminskar det goda och höjer det onda.

För…

Det enda som vi har gemensamt är att vi är olika.

Serrö.

Och japp, flockdjur och så. Osäkrat högstadietänkande. Vi försöker skapa grupper av de få likheter vi har. Sverigedemokrater, Moderater. Hat och jag först. Eller mitten. Ingenting. Eller vänsterut. Vi som egentligen också är jag politikern. Pengar och makt.

För jag är säker på att det finns många Sverigedemokrater som är bra människor. Till och med moderater. Det är åsikterna som är problemet. Det är dem man måste bemöta. Påverka. Man är ingen idiot för att man har en åsikt som inte delas. På samma sätt som man inte är en stjärna för att man har en åsikt som gillas. Folk – ja det är vi alla alltså – verkar ha glömt det där. “Tycker du fel skall du dö“. Ungefär så sägs det.

Det värsta med allt det här är att de där som ligger där i bakgrunden och hatar. Det är dom som släpps fria i ett Jugoslavien i krig, i ett Nazityskland. Ja i något av Afrikas eländiga och låga religiöst influerade massakrer. Eller nästa gång när det händer här. Då de kryper fram från sina trygga platser bakom tangentborden och släpps ut i det fria för att våldta, plundra och döda. Troll.

Fast själv försöker jag hålla mig borta från allt det där. Skriver här såklart. För att jag gillar att skriva saker. Enbart därför. Det mesta läses väl inte alls. Rubrikläsare som de flesta är. Det har man insett sedan länge. Men egentligen gör det väl inte ett dugg. Väl skrivet finns det där. Sen kan det diffundera ut i jämviktens evighet precis som allt annat jag gör. Guldmedaljer och tacktal är nog inte min grej ändå. Jag trivs ganska bra här på min kulle ändå. Eller för den delen. Någon annanstans där jag lagt min hatt.

Liksom.

Categories
Betraktelser & Berättelse

1966 -> 2021

Det har gått femtiofem år mellan att de här bilderna togs. Platsen är Ejheden. Släktträff för Törns på den första bilden. Den andra tagen igår. Tittar man på tallarna bakom människorna på den första bilden så ser man att det är samma som på den nedre. Lite grövre. Men inte mycket. Träden har inte människornas brådska (och glömska) i sig. Sjön är såklart också densamma. En dröm för sportfiskaren. Tänk om naturdyrkarna nere i Centraleuropa ens anade att den fanns. Helt tom på folk som den är också under en av de vackraste sommardagarna som denna.

Men av människorna på den första bilden är det bara jag kvar. Åtminstone en dag (eller ett tag) till. Ja och levandes till namnet. På femtiofem år hinner man bli en annan. Man har ömsat skinn många gånger. Men nio år är jag där på bilden. Liv ligger framför mig. Morfar. Lill-Karin och dom andra i Törns släkt borta sedan länge.

“Släktens hus” finns inte kvar nu idag som då 1966. Bara en bild i ett fotoalbum återstår och resterna efter en grund. Men platsen är utmärkt med skylt och allt där det låg. Törns väg heter vägen som går förbi. Också markerat. Snyggt och prydligt. Törnshansberget heter berget strax bredvid. Namngivet för evigt på alla kartor. Sicken “minnessten” en förfader fick kan man tycka.

En gren som startar med att Törns-Hans deserterar från den Danska armen (Norrman som han var i ett Norge som styrdes av Danmark) under en tid när Napoleon härjar i Europa. Men en gång soldat alltid soldat. Hälsinge regemente sen under resten av sitt liv. Bocken ni vet. Den som Gävle stal. Eller fick. Vi har alltid varit givmilda av oss vi Hälsingar. Ja tog dom inte hela regementet förresten och kallade det I 14 till slut? I den “nya tiden”, den som redan är den gamla.

Fast jag blickar hellre framåt såklart. Hässjaberg, Ejheden, Ämnebo, Stockholm och Orsa är grundpelare jag står på när jag tar mina steg här i framtiden. Den jag lever i. Inte mer. Inte mindre. Men såklart skulle man lyssnat mer då den där gången på de gamla. Lagt historierna på minnet. För att ha fått en ännu stabilare grund att stå på. Men nu är det ändå så så att man måste bli äldre för att på allvar börja blicka bakåt. Hitta något nöje i tillbakaskådandet. Självklart förstår man människosläktets korta tid på jorden först då. Men som nioåring. Det gamla intresserar inte. Man vill in i framtiden. Helst så fort det bara går. Ja och fort gick det ju. Sett härifrån perspektivet framtiden.

Liksom

Categories
Swedish

Men…

Categories
Musik

Regn

Regn idag. ‘Studio” tänker man. Men skall man ägna sig åt sådant så får man städa, flytta, koppla. Sen hinner man inte så mycket mer.

Regn också i morgon vore alltså en välsignelse.

Categories
Böcker

Senast lästa bok

Den sorgsne busschauffören från Alster av Håkan Nesser

Som vanligt härligt av Nesser. Helt klart en av mina favoritförfattare. En perfekt semesterbok. Det enda jag hänger upp mig lite på är den väl glättiga konversationen mellan de två förälskade kriminalkommisarierna. Men detta beror antagligen på min egenskap att vara en sur, gammal, och ocool gubbe.

Andra böcker som jag läst finns här.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Träning

Det är konstigt att man blir så trött som man blir av att göra ingenting. Semester är inte samma lek som låtsasjobb. Man kan tänka att det har med träning att göra. Tränat på semester har jag sannerligen inte gjort i mitt liv. Eller är det kanske är bara det jag gjort? Vissa tycker nog så också. Helst de som låter liv flyta förbi som om det fanns en hel påse att plocka nya liv ur. De tycker alltid mest. Om andra. Oj och OJ och OJ!

Träning hade antagligen förhindrat det ryggont jag inte tänker prata och gnälla om mer här också.

Träning är bra!

Det har man ju hört.

Själv har man väl gått upp en sisådär sex kilo sedan sommaren börjar. Upp går fort, ner går långsamt. Konstigt. Fast träning lär hjälpa där också.

Men det är inte så dumt det här livet ändå. OK jag kan inte tänka mig det semester som ett livstidsstraff. Ett “alltid semester tillstånd” är nog inget för mig. Men nu, jodå, det känns helt ok fortfarande efter en avklarad vecka.

Att jag befinner mig i Los måste jag ibland påminna mig om. Jag hejar på massor va folk här. Men känner jag någon?

K hon känner både raggare och bychefer hon. Själv undviker jag helst båda. Småstadsliv och Jönssonligor. Tröttar ut sura tråkiga gubbar som mig såklart. Är nog inte intelligent nog för de där kretsarna ens om jag försökte. Ja platt mage saknas ju också. Synnerligen det. Och flabbet, Såklart.

Men allt gott alltså. På väg in i helg nu. Som om det vore någon skillnad mellan en semesterhelg och en semestervardag. Man vandrar bara vidare. Kastar bort liv. Nåja och nej. Försöker njuta. Ladda. Leva lite ändå.

Imorgon regn. Finns hopp i regnet. Vi får se om det infrias.

Categories
Swedish

Nedåt

Det bli mörkare. Det blir tystare. Fast sommaren bara har börjat. Egentligen. Fast anar det gör man såklart. Om man inte är helt blind och döv och dum i huvudet. Att det har vänt. Ett konstaterande. Inget tyckande där.

Fast funderar inte så mycket på det där just nu. Försöker ta mig nerför de uppvarvades branta – normalt uppåtgående – spiraltrappa. Långsamt alltså. Inga fria hopp. Det går sådär. Vaknar mitt i natten och är redo att sätta igång. Men skall ju inte dra igång hjärna och knappande fingrar så jag går motvilligt och lägger mig igen. Somnar. Vaknar två timmar senare med samma känsla. Genomlever nätter på detta sätt alltså. Utvilad blir man inte.

Men neråt går det. Man förstår också att behovet finns där i en. Så njuter av att greja lite under dagarna. Bygger växthus. Det lilla. Jag är ingen mäster. Men det brukar gå och bli och stå där till slut det jag gör i alla fall. Visserligen utan applåder men jag var en ung man när jag lärde mig levb´a utan dem.

Drygt tusen olästa mail i inkorgen. Skiter i dom. Har angripit några. Men de är ytterst få. Skönt det med. Resten kan vänta. Mogna. Ja en del kan till med få ruttna.

Meteorologerna säger regn i helgen. Jag funderar skarpt på att smyga in i “studion” om det blir så. Det är den där Ljungström, bussförare, grottmänniska och musiker i ett, som lockar och pockar med bidrag från sina egna sessioner i Hudiksvallska övningslokaler. Världen blir visserligen inte ett dugg lyckligare och gladare om jag gör mer musik. Men jag blir det. För mig behövs inte mer än sessionen. Sandkonsten. Jag hör inte till människorna. Troligen inte i alla fall. En gång gjorde jag nog det.

Ont i ryggen idag. Sådant där gammelgubbsgnäll alltså. För alltid har man ont någonstans. Alltid skall man tjata om det också. Håller den delen av texten kort åtminstone. Alltså inte alls i proportion till hur ont det faktiskt gör att ha ont i en gammelgubberygg.

Använder plankor som kommer från Orsa till “lilla växt huset”. Sågat virke från “Farsans skog”. Det som legat orört i uthuset i tjugo år och mer. Det där var släktens skog före det. Går långt bak i tiden. Från ett av Dalarnas supersmala men långa skiften som delats och delats och delats och delats bland barn och barn och barn. Men ändå. Känner det där speciella. Den där kopplingen tillbaks i historien och till förfäderna som fans för och som hade samma blod. Kunde inte använt det virket till ett bättre projekt tror jag. En solmogen tomat som man kan sätta tänderna i och njuta av är väl i sig en hyllning till alla de som gick här före en själv. Det är så man får tänka. Jag kände en kille en gång som kunde ställa sig på gårdsplanen och säga att här har sjutton generationer före mig brukat jorden. Ett ansvar. En speciell känsla. Men också en boja.

Katten, vi har ju bara en, kommer in med en sork stor som en ekorre. Vill äta på mattan som är nytvättad. Övertalar henne om en bättre plats. Men stolt katt. Med r(ä/å)tta såklart.

Men spännande utveckling här på kullen. Sedan Frasse tog sig vidare till andra jaktmarker och uppdrag så dyker det upp nya katter här hela tiden. I sin krafts dagar såg man ofta Frasse vakta och försvara sitt område. Ingen gav sig på honom frivilligt. Men de senaste åren har han varit rätt svag med ålderns rätt. Men tydligen ändå lyckat upprätthålla sitt revir. Annars kulle väl dessa besök inträffat tidigare. Men kanske räcker det mer markeringar i många fall. En ny kung på kullen lär väl utses. Eller om det nu blir en drottning. Kungen är död. länge leve…

Fick precis tillgång till GitHub Copilot… Hm…. Så nu blev man ju sugen att testa den… men… jo… semestern vinner. Åtminstone just nu…

Det hörs inte ett ljud här i huset. Inte utifrån heller. Anstränger jag mig aningens så kan jag höra fläkten från min dator. Tinnitus. Svag. Tack och lov. Men datorfläktar har man hört. Men just den här burken är rätt snäll och tyst. Återvinningsskrot.

Men sommarkväll. Skönt. Man kan sitta på en krog. Många gör väl det. Eller lyssna på ett bra band. Kanske båda samtidigt. Eller så sitter man på en klippa och titta ut över ett hav. Eller ut mot en sjö där en ensam eka guppar med en far och en son och en dotter som metar sitter. Eller kanske grillar man. Smaskar i sig godsaker till ett glas vin. Pratar. Hoppas. Njuter. Är en del av något. Eller också sitter man där ensam. Kanske till och med tillsammans med andra.

En dam på TV uttrycker förvåning över att pedofilen “var så snäll” och “såg så snäll ut”. Som om död och helvete skulle sitta uppe på ytan. Som på Amerikansk film. Enkelhet och tydlighet – tala gärna om det självklara – så att de otänkandes också förstår. I verkligheten “vackert” såklart inte en garanti för “gott”. Man behöver inte ens leva ett tiondels liv för att lära sig det. Ändå lär sig så många aldrig det. Därför att det inte vill ge upp tanken. Ytan speglar sällan det inre hos en människa. Men tänk så enkelt allt skulle vara om det varit så.

Fast så är det inte.

Blir du sviken tillräckligt många gånger så slutar du lita på någon annan till slut. Du vågar inte längre älska någon full ut. Tanken om sveket gör för ont. Vägen tillbaks till att våga är så bräcklig för den som redan brutits sönder för många gånger. Så man skall antagligen akta sig som för eldens hetta för de brutna människorna. De är för svåra. För jobbiga. För krävande. Där hos dem finns inget att hämta om man inte har magasinsstora förråd fylla men ömhet och kärlek att ge av. Och vem har det?

Min kväll här på kullen skall fortgå med något serieavsnitt hämtat från Netflix. Det blir sällan mer här i semestertider under en kväll. Möjligen går man i säng lite tidigare tillsammans med den där nya boken. Vi inhandlar nämligen alltid en bunt böcker innan semester. Eller K sköter det där. Proffs på området. Brukar göra ett bra val. Hon hinner nästan alltid igenom bunten. Jag bara några stycken. Empatisk träning det där att leva andras liv genom en berättelse i en bok. Se och känna världar och situationer som man annars aldrig skulle få genomleva. En och annan moderat och Sverigedemokrat och KD-människa skulle få det där på recept. En läslista. Att ta till sig. Att lära sig och känna in vad empati är. Fröet till solidariteten är nämligen just empatin.

Men ännu ingen anledning att sätta på sig strumpor. Eller att stänga öppna fönster. Njutningen är enkel. Man bara låter den komma över på besök. Sen bjuder man den helt enkelt att stanna över natten.

Gott så.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Vackert

Noll abstinens fram till alldeles nyss. Men nu sög det till i låtsasjobbartarmen. Men trycker undan. Är det semester så är det. Helvete om jag inte skall ge de här fyra veckorna en chans för framtida segrars skull. Det luriga med att älska något är att man inte känner när det blir för mycket. Det är där man oftast hittar folket i de utbrändas skara. Jag gjorde ju bara det som jag tycker är kul står de där på andra sidan och mumlar förvånat när de tagit alltsammans för långt. Än så länge har jag klarat mig från det där men varit delar ab mikrometrar från gränsen så, så , så många gånger.

Så stopp måste man säga till sig själv ibland. Trotts 616 mail i inkorgen. Tror dom kan ligga tryggt kvar där. Det mesta är ändå skit.

Så klipper gräs gör jag. Snickrar lite. Läser någon timme. Äter kakor. Ser film och serier. K och jag. Som ett rövarband i ett sommarland.

Gott liv helt enkelt.

Inget liv man kanske vill leva under återstoden av sitt liv. Då skulle jag nog bli galen. “Galnare” hör jag ett helt gäng skrika. Men såhär några veckor under vacker sommar. Javisst.

Men jag har redan sett havet. Skådat ut över obruten horisont. Känt de där speciella vindarna. Långt innan vi ser allt det där känner jag doften. Vi kör över en kulle och sen så finns den där. Odefinierad. Men sann.

Jag har sett ungdomar som alla ungdomar borde vara. Teateraporna som ger livet allt istället för fingret. All in hela vägen fram till villa, Volvo och hund. Om ens då.

Jag har sett andras drömmar realiserade. Å vad jag älskar det. Tanken som uppstår. Handlingen. Resultatet.

Sen konsten. Den som lyfter själen. Om man tillåter en att göra det.

Ja och så har jag sett vad som händer om många gör lite tillsammans. Storverk. En moderat politiker kommer aldrig förstå vad det där handlar om. Aldrig. En vänsterorienterad borde förstå. Solidaritet är väl just det där också. Empati och samarbete. Men tycker mest det handlar om makt från det lägret också. Var tog visionerna vägen?

Så såhär långt. Inte illa. Lite livemusik behövs. Den måste vi nog söka. Kanske något oväntat. Något man normalt inte lyssnar på. En kammarorkester kanske. Eller några nykläckta punkrockare. Eller opera. En sjungande tjock dam som avslutar alltsammans. Vad som helst egentligen. Som alltid. Jag är mer intresserad av de genuina än av de stora.

Han/hon/det/gud och jag har en lite krånglig relation. Mest kanske för att “han” och “hon” och “gud” går bort. Återstår gör bara “det”. Allt det där som finns. Det vi är och det som vi upplever och ser. Det behövs inga präster för att uppskatta det. Inte för att prata med det heller. Det är bara att prata på. Det är stort men eftersom du själv är den del av det så finns det ingen att hylla, ingen som utdelar straff eller belöningar. Bara du som själv måste avgöra vad som är rätt eller fel. Jämvikten är din väg. Matematiken språket om du vill försöka förstå.

Jag svamlar såklart. Men det är ungefär sådär som jag tror och lever. Maktlärorna, ALLA, Jodå Buddhister också, förslavar bara och försöker låsa in och skapa herrar och slavar. Åt helvete med sådant. Vi föds fria. Det är meningen att vi skall leva fria. Till slut dö fria. Fri är man inte innan man släpper den där sargen som kan kallas han/hon/det/gud.

Lite lunch på det så…

Liksom.

Categories
Böcker

Senast lästa bok

Leonard Cohen : en biografi

av Anthony Reynolds

Mycket tråkigare än såhär blir det faktiskt inte. Varenda musikerbiografi är verkligen urtråkig. Jaha, ha Phil Spector som producent… Måste man falla på knä då? Äta middag med Bob D. Är det så JÄVLA speciellt. Är det musik det handlar om eller någon förbannad jävla musikalisk ängslighet och idoldyrkan. Blir så trött. Så förbannat trött faktiskt att den här boken ligger där halvläst på nattduksbordet under två år. Nu då tänker jag, nu skall jag ta tag i den.Börjar läsa. Men snabbskummar den andra halvan enbart för att bli klar med den och lägga den till handlingarna. Nope inte ens värd det.

Läs inte skiten. Men lyssna gärna på Cohen.

Andra böcker som jag läst finns här.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Kretskort

Beställer kretskort före semestern. Tänker leverantider… De borde levereras slutet av ledigheten. Kina och hit. Men idag dampt det ner paketet. Eller igår om jag skall vara ärlig. Snabbt som fan mumlar jag för mig själv och åker ner till ICA och hämtar.

Ett visst sug efter att börja jobba uppstår när jag öppnar förpackningen och beskådar de små underverken. Ja de är nu ändå mina barn. Sonen, N, har också några kort med i leveransen att greja med. Syntmusikern. Han har lärt sig det här med att rita kort snabbare än en kobra biter. Ung.

Men semester alltså. Jag tänker inte ge mig hän åt dom här delikatesserna innan den är slut. Nope. Det svider lite men det lediga har sin tid och låtsasarbetet sin. Jag har redan jobbat min dos av semestertid redan, japp med råge.

Så åter till den lugna och vilsamma tillvaron.