Categories
Betraktelser & Berättelse

Nope – Inte är det jag!

Den hårdast arbetande gubben i världen? Nope, inte är det jag. Åtminstone inte just nu. Definitivt inte så. Lata dagar fortgår här på kullen. Men varför inte? Man får unna sig. Denna sommar som är som de man minns som barn. De som egentligen inte fanns ens då utan bara är filtrerad och skapad drömtillvaro.

Två veckor till. Sen femtio i selen. Om man så vill. Hundrasex dagar kvar till pension. Så man gör som man vill efter det såklart. Ja och jo, jag vet vad jag vill. Det valet är hur enkelt som helst. Egentligen finns det väl inget val.

Men fantastiska dagar är det här på kullen. nedanför pågår Lo(o)sveckan. Den berör mig inte mer än att jag skall bevista pridevernissage och hejar på prideveckan som tagit sig ända hit upp till skogarna. Önskar bara att vi haft en flaggstång här på kullen så att vi kunnat hissa en stolt prideflagga över byn. En hyllning till olikheterna. Ja och kärlek. Varför kan man inte få älska den man vill? Varför skulle det vara fel men vald kärlek? Självklart är ingen kärlek felaktig. All kärlek är vacker. Är du kär i en hammare. Go for it. I alla fall om hammaren är med på noterna.

Flaggstång förresten. Staffan tog ner en ståtlig gran i sin skog och forslade upp den hit. Jag barkade den, hyvlade och målade den. Men fick aldrig upp den. Vem skulle man be om hjälp med det liksom. Flaggstängernas Viagra? Så den låg där och ruttnade upp. Då var Staffan redan borta. Prostatacancern hade tagit honom. Han var en av de första männen som vågade tala offentligt om det helvetet. Räddade många liv genom att få iväg gubbar till provtagning.

Kroppen har det svårt med att stå hela dagarna. Van som den är att sitta. Jag inser att det måste tillföras träning efter den här semestern. Det här går inte. Inte om jag skall försöka hålla ut ett tag till. Men för en stillasittare som mig är det skönt att vara ute och röra på sig. Konstigt nog känna alltid det man gör med händerna som ett riktigt arbete. Aldrig samma känsla med det man gör framför skärmarna. Fast insatsen definitivt är högre i det senare fallet.

Har förresten också förstått att jag kissar som en god muslim. Bara en sådan sommarinsikt. Vi blev helt plötsligt många fler.

Det finns folk som inte hejar på mig här på byn. Ja till och med inte ens ser mig. Men ser gör de såklart. Men låtsas att de inte gör det. En är en offentliganställd man som en gång stod här och flinade efter att ha stängt av vårt vatten. Svåråren efter konkursen och vi klarade inte vattenräkningen. Jag glömmer aldrig den där glädjen han verkade känna över det där. Storgubbe numera enligt egen syn. Ja då också med säkert. Men en piss i havet innehåller såklart mer substans än vad han presterar ett helt liv. De som själva tycker att de är förmer är alltid de minsta, ofta mikroskopiska, krypen som rör sig på planeten.

Sådant där stör mig inte speciellt mycket. Jag känner inte så många här ändå. De jag hejar på och som hejar tillbaks är inte nära. Kanske skulle jag ha ansträngt mig mer för att bli en del av de här människorna. Men egentligen har jag väl aldrig varit just det.

Men jag skall greppa hammaren igen. Tamefan vad gott och tillfredsställande ett enkelt hantverk ändå kan vara. En hammare, lite spik och några återanvända plankor. Bygga något. Ett växthus t.ex. Som blir “klart” till slut. Härligt.

Njut av livet kamrater. Jämvikten är din broder. Den ökande entropin, din syster.

Leave a Reply

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.