Stormandet upphörde där ute som om någon tryckte på en knapp. Möjligen är vi i stormens öga liksom nu och har hälften kvar. Tycker iof det låter som om det redan tilltar där ute medan jag skriver det här.
Eller också är det slutet. Slutet på stormandet den här gången alltså. Var det nu är som händer därute så är det som det är. Livet går vidare för en o-cool gubbe i Los.
Tre minuter i mikron var tydligen för mycket för mina puckar. Blev hårda som läder men åts upp i alla fall. Ja och trotts bilden så fanns det ingen anledning för brandkåren att komma denna gång. Nu kaffe.
Hela min kropp skriker mat. Måste nog ge den det. Tror att jag har några basilikapuckar från igår kvar i kylen och med lite potatismos så skall det väl kunna mätta några timmar.
Provar det!
Det här året måste gå till historien som det blåsigaste i historien. Idag håller huset nästan på att flyga iväg i blåsten. Igen, är det bäst att tillägga. Ett skitår helt enkelt vädermässigt.
Marie Sk?odowska-Curie har födelsedag idag. Som fysikstudent i Uppsala på resa i Europa 1982, la jag och min dit-tvingade blivande fru en bukett röda rosor på hennes grav i Sceaux, där utanför Paris (idag flyttad till Panthéon i Paris). En naiv gest från en fysikstudent som ville förändra världen. En som senare besviken bara kunde finna karriärtävlan och falskspel i den akademiska världen och flydde den så fort han bara kunde.
Marie gjorde det hon brann för. Hade en far som såg och bejakade vad hon brann för och tur vid flera tillfällen att en del andra människor också underhöll den eld hon hade inom sig. Såg till att den brann lagom men också att den där elden aldrig slocknade. Jodå, hon fick Nobelpris också. Två stycken till och med. Fysik och Kemi. Men det var inte det som är hennes storhet för mig. Hon tvingade sig till att läsa naturvetenskapliga ämnen i Polen. Hon tog sig till Sorbonne och tvingade till sig att läsa fysik fast man inte fick det som kvinna. Hon forskade fast hon hade barn och alla krav det ställer på en kvinna. Gjorde sin grej trotts motstånd från alla. En enorm prestation. En kvinna som hyllades av sin samtid, och förtjänade det. Jag skulle ge mitt liv för att ha kunnat tjuvlyssna på hennes och Pierres diskussioner där i den lilla lägenheten på andra våningen i Paris under dom första åren. Jag kan se dom framför mig i sängen efter att ha älskat diskutera något fysikaliskt fenomen intensivt. Hängivenheten fanns där hos båda.
Det är inte i första hand som kvinna jag tänker på Marie utan som en människa som gjort något som är beundransvärt. Kön kommer i andra hand då. Det finns många sådana kvinnor i min världsbild. Dom flesta får inte priser som Marie. Men lika fullt är dom dom verkliga förebilderna som finns där ute för kvinnor men lika fullt för män.
Hade jag kunnat skulle jag köpt en bukett rosor och åkt till Panthéon idag och lägga den där. För att hedra en av dom stora människorna som levt i världen. Grattis Marie!
Som kund (eller är man klient?) hos arbetsförmedlingen upphör aldrig förvåningen. I min handlingsplan ingår att kontakta en arbetsförmedlare på telefon och berätta om de jobb jag sökt, hur det gått dvs om man kommit på någon intervju och så vidare. Imponerad av bemötandet vid dessa kontakter. Hittills mycket trevliga människor jag pratat med som kan läsa in sig på skärmen och ställa korrekta och relevanta frågor.
Men idag kom ett mail med ett tips på ett jobb efter samtalet.
För det första är det ett jobb som står i platsjournalen. Jodå jag läser den. Varje dag. Kan läsa. Så pass. Fast jag är 56 år. Imponerande eller hur?
Men sen är det ett IT-support jobb. Jaha. Har jag verkligen kompetens för det? Finns det något i min CV som tyder på det? Kan alla programmerare installera Windows och bygga datorer liksom. Kan alla finesser med MS Word, MS Excel och MS SQL Server. Ja tydligen. Det här med Elektronik och inbäddad programmering med en specialitet på systemprogramvara och kommunikationssystem och protokoll betyder inget. Slår mig att det kanske var dataintroduktionen på AF första dan som la grunden för denna nya kunskap.
Blir liksom besviken och nedstämd. Mer besviken än dom 50-60 nej jag hittills fått på jobb och ännu fler som inte svarat. Bryr man sig verkligen så lite om mig som person att man inte ens vet vad jag kan. Inte ens träffar i närheten när man rekommenderar ett jobb. En rekommendation på ren slentrian utan hjärna bakom kunde man ju låta datorn slumpvis skicka ut. Då hade man i alla fall inte tagit illa upp. Sorgligt är vad det är. Lämna mig i fred då helt och hållet istället.
Fick ju inte jobbet som chef för Närljus. Ett jobb som skulle ha varit verkligen kul att ta sig ann. En verkligen utmaning som en sån som jag går igång på. Men hade kanske inte förväntat mig att få det om jag skall vara ärlig. När man sen sökte en näringslivsutvecklar så sökte jag naturligtvis direkt. Det är just något i den stilen skulle jag gärna vilja jobba med. Hellre det än samma gamla programmering. Speciellt om det går att få i närområdet. Här jag vet hur det är att vara företagare. Fick dock “bad feelings” ganska snart och drog tillbaks min ansökan. Att jobba någonstans på en lägre position än den man ursprungligen sökt kommer aldrig att kännas bra i slutänden. Man skall lita på magkänslan det har jag lärt mig.
Är det någon som har koll på ett näringslivsjobb i Hälsingland eller i västra Dalarna så vet ni en som är intresserad här i Los. O-cool och gubbe men ganska snäll i alla fall. Efter jul lär jag väl utöka det området men inte ännu.