Marie Sk?odowska-Curie har födelsedag idag. Som fysikstudent i Uppsala på resa i Europa 1982, la jag och min dit-tvingade blivande fru en bukett röda rosor på hennes grav i Sceaux, där utanför Paris (idag flyttad till Panthéon i Paris). En naiv gest från en fysikstudent som ville förändra världen. En som senare besviken bara kunde finna karriärtävlan och falskspel i den akademiska världen och flydde den så fort han bara kunde.
Marie gjorde det hon brann för. Hade en far som såg och bejakade vad hon brann för och tur vid flera tillfällen att en del andra människor också underhöll den eld hon hade inom sig. Såg till att den brann lagom men också att den där elden aldrig slocknade. Jodå, hon fick Nobelpris också. Två stycken till och med. Fysik och Kemi. Men det var inte det som är hennes storhet för mig. Hon tvingade sig till att läsa naturvetenskapliga ämnen i Polen. Hon tog sig till Sorbonne och tvingade till sig att läsa fysik fast man inte fick det som kvinna. Hon forskade fast hon hade barn och alla krav det ställer på en kvinna. Gjorde sin grej trotts motstånd från alla. En enorm prestation. En kvinna som hyllades av sin samtid, och förtjänade det. Jag skulle ge mitt liv för att ha kunnat tjuvlyssna på hennes och Pierres diskussioner där i den lilla lägenheten på andra våningen i Paris under dom första åren. Jag kan se dom framför mig i sängen efter att ha älskat diskutera något fysikaliskt fenomen intensivt. Hängivenheten fanns där hos båda.
Det är inte i första hand som kvinna jag tänker på Marie utan som en människa som gjort något som är beundransvärt. Kön kommer i andra hand då. Det finns många sådana kvinnor i min världsbild. Dom flesta får inte priser som Marie. Men lika fullt är dom dom verkliga förebilderna som finns där ute för kvinnor men lika fullt för män.
Hade jag kunnat skulle jag köpt en bukett rosor och åkt till Panthéon idag och lägga den där. För att hedra en av dom stora människorna som levt i världen. Grattis Marie!