En o-cool gubbe

Jag tittar ut genom fönstret. Vi gör så vi gamla o-coola gubbar ibland. Speciellt vi från Los. Det är vinter där ute. Kallt. En halvmeter snö och iskristaller på alla träd som fortfarande minns nattens nästan fullmåne. Men nu är det morgon. Solen är ny. Den som forcerar den kyliga luften från en klarblå Januarihimmel åtta fotonminuter bort.

Jag ser gruppen av aspar där ute. Dom som var ungträd när vi flyttade hit. Dom har blivit vuxna träd nu. När hände det? Det är lustigt att det är just på träden man märker tidens gång. Hemma (ja eller borta där i Edsbyn) där jag växte upp har den lilla granen vi gömde oss under, när vi lekte kurragömma, växt upp och blivit ett gammalt träd. Det är samma sak med alla andra träd man minns. Dom är stora nu. Själv känner jag mig så liten. Men jag måste ha blivit lika stor jag också under alla dom här åren som gått. På utsidan i alla fall. Inuti är jag lika liten och ensam som när jag var barn. Fast ensam är ju inte sant egentligen. Det fanns massor av andra ungar. Men då som nu var det något inom mig som fjärmade mig från alla dom där andra. Jag var själv.

Morsan sa alltid att hon kände sig som en 20-åring. Sa så ända upp i 80-års åldern. Ja och nog är det så. Någonstans under resans gång stannar man där inuti huvudet. Det är säkert olika för olika människor men tror det är ungefär 22 år för mig med. Det var då jag började plugga igen. Gav upp musiken och hittade fysiken. Den som följt mig sen dess. Att cirklarna slutits igen och att jag åter gör musik idag är kanske ett bevis på just det att inuti en avstannar tiden. Musiken är iof en sådan där grej som jag inte kan kommer undan. Den har varit högst närvarande också under åren jag förnekade den. För hur skulle jag kunnat läsa till tentorna utan musiken ur högtalarna? Hur skulle jag kunnat jobba utan musiken? Vi har alltid varit tillsammans. Nära i en pågående kärleksrealtion.

Men trädens stammar blir grövre. Kanske är dom också små buskar där inuti i den tänkande delen av sig själva. Jag undrar om dom också undrar varför saker blev som dom blev. Hade dom velat växa upp någon annanstans? Sett andra omgivningar? Kanske. Jag hoppas bara att asparna när dom fått sina dallrande löv i vår någon gång skall ge oss en vacker sommar i år igen. Att dom njuter där dom står i sommarbrisen. Inte för att förra årets sommar var så mycket att ha värmemässigt men det var i alla fall en sommar. Det var inte som 1868 när isen låg till midsommar på sjön där i Edsbyn och snön började falla igen redan i Augusti. Vi klagar för mycket vi människor. Då fick många ge sig ut på vägarna. Söka mat. Det var inte så länge sedan. Ingen pratade ens om klimatförändringar då. Året efter var precis lika illa.

Om jag blir lika gammal som farsan så skulle jag ha fjorton år kvar att leva. Tittar man åt andra hållet så var fjorton år sedan nyss. Ja det skulle kunna gå ännu fortare. Man skulle kunna få en hjärtinfarkt i eftermiddag. Här i skogen överlever man sällan dom. Sånt händer i min ålder. Det jäktar på en lite när man tänker sådär. Det är ju mycket kvar som man skulle vilja göra. Inte har man fotvandrat till Kapstaden. Inte ens seglat till medelhavet. Inte sett pyramiderna. Det är massor man inte gjort när man tänker efter. Men också massor som man faktiskt gjort.

Men jag har jobbat mest. Lagt mitt liv i några drömmar. Har jag lyckats med dom? Nej! Är jag bitter för det? Nej! Jag har uppskattat resan. Till största delen har den varit spännande och innehållsrik. Jodå jag har betalt priset för att gå mina egna vägar. Konkurs 1992 och år därefter som verkligen lärde mig vad som var väsentligt i livet. Ibland undrar jag om just det var meningen med just det här livet. Att lära sig förnöjsamhetens läxa. Att inse att framgång också kan vara att kunna uppskatta att kunna ligga där i sommargräsmattan och se molnen dra förbi på himlen. Medan världen snurrar förbi där utanför i högt tempo. Att det till slut bara är en själv som kan säga om man lyckades i livet eller inte. Det där som folket säger på begravningen hör man ju inte. Dödsrunan läser man ju inte själv. Alla dom som fäller omdömena om en gör det för sent oftast för att dom skall göra nytta. Dom glömmer en i alla fall snart. Då är man ändå bara själv och död. Den ende kvar som kan säga om man levde rätt. Själv tror jag inte att jag kunde ha levt på ett annat sätt. Jag har gått på rätt väg. Den enda väg en sån som jag kunde valt. Om det må andra tycka vad dom vill. Det här är mitt liv.

Dom flesta inser väl någonstans i 30-40 års åldern att dom är medelmåttor som alla andra. För mig – trögheten själv – har det tagit lite längre tid. Jag ligger nog sisådär 15 år efter min ålder utvecklingsmässigt. Behöver fundera lite mer innan jag fattar liksom. Det är först nu efter 55 som jag börjar inse att det inte blir mer än en gammal o-cool gubbe av mig. Att jag får nöja mig så. Alla dom där drömmarna man haft har man gett upp en efter en och ända tills nu ersatt med nya.

Det finns en sorg i det där “ge upp” såklart. Det känns. Men det finns fördelar med det också när man väl insett medelmåttigheten. Jag kan tillverka musik utan att förvänta mig något annat än att njuta av skapelseprocessen. Jag kan skriva olika saker utan att förvänta mig att bli upptäckt och världsberömd. Jag kan utveckla hårdvara och mjukvara utan att förvänta mig att de skall bli ekonomiska succéer. Glädjen finns där i alla fall, måste finnas där, och den kan ingen ta ifrån en. Det har ju varit den som varit drivkraften ändå hela tiden. Skaparglädjen.

Alla tycker väl innerst inne att det man själv gör är stort. Det är inget konstigt med det. Man måste nog ha den inställningen för att orka med processen. Ta min musik till exempel. Lyssnar man tusen gånger på en låt så är det inte underligt att man kommer att gilla den tusen gånger mer än den som snabbt lyssnar på introt och sen kastar bort den. Samma sak med det man skriver. När man läser sina egna texter har man ju bilder i huvudet som det definitivt inte är säkert att man har lyckats förmedla vidare till en annan läsare. Utvecklar man nya tekniker så behöver man ekonomiska muskler för att sprida dem. Det behövs stora mått tur och timing om man skall lyckas med vad man än företar sig. Att känna rätt personer hjälper också.

Så när man har insett detta så sitter man där då. Man kan välja att gräva ner sig och deppa ihop eller faktiskt inse att man tycker att det ändå är rätt roligt att göra det där man ändå gör. Själv har jag bestämt mig för det senare. Jag har alltid varit lustdriven så det är iof enkelt. Jag har kanske inte folk i min omgivning som är uppmuntrande. Det har jag aldrig haft. Men jag vet i alla fall hur jag vill ha saker och vad jag tycker är viktigt och är kul. Är inte det jag producerar det för andra så måste det helt enkelt vara så då. Jag måste leva med det.

Så som medelmåtta sitter man där då. En av alla andra. Men hemligheten är att det egentligen är vi och inte dom upplyfta som bygger världen. Så det så! 😉