Jag vet inte var tonerna till musiken kommer ifrån. Jag vet inte var orden till musiken kommer ifrån. Allt det där som dyker upp i huvudet och pockar på att komma ut har en slags egen vilja att födas och leva självständigt utanför oss. Jag förundras över dess kraft och vet att jag mår bra av att hjälpa den att födas och att jag måste delta i den här processen för att kunna leva. Att musiken och orden är den andra sidan av ekvationerna och algoritmerna jag jobbar med annars. Det ena ger energi till det andra. Med dom här två är det precis som med egna barn. Man älskar dom alla lika mycket men på olika sätt. Förbehållslöst såklart.
Det finns folk som försöker förminska. I alla fall har dom alltid funnits i min omgivning. Dom försöker alltid med olika konstruktioner få oss som skapar att inse, att förstå, att det vi gör inte har ett värde. Att vi inte är lika bra som dom upphöjda. Vi slår ifrån oss. Vi vet att vi hämtar våra toner, våra ord ur det gudomliga kreativa flöde som har sitt ursprung i samma källor som dom upphöjda hämtar sina toner och ord från. Skillnaden mellan att var den dyrkade och den som saknar värde är hårfin. Vi minns det och skapar vidare. För vi kan inte annat. Själva processen är ändå nog.
Vi har blivit utvalda att känna världens orättvisor och missförhållanden starkare än andra. Vi har öppnat våra hjärtan. Är sköra och sårbara. Men också utvalda att se och uppskatta det lilla och vackra i en skapelse som vi aldrig kan förstå – aldrig vill förstå, bara närma oss – men som vi älskar och beundrar. Stänger man in oss i slutna rum så kommer våra hjärnor fortfarande hämta fantasier och skapa världar vackrare och mer spännande än vad vi kan uppleva på riktigt. Bind för våra ögon och våra hjärnor kommer skapa bilder av allt det vi älskar att se och vi kommer fortsätta att förundras. Tejpa för våra munnar och inom oss kommer vi alltid att sjunga de ljuvligaste sånger. Proppa våra öron fulla med jord och vi kommer ändå höra havets bränningar och fåglarnas sång djupt där inom oss. Bränn bort vår hud och vi kommer fortfarande känna dom lätta smekningarna från den vi älskar. Hugg av våra huvuden och bränn våra kroppar och vi låter kroppens molekyler diffundera in i hjärnorna hos dom som högg och brände för att sprida skaparkraften, fantasin, empatin och tron på kärleken.
Vi läser böcker innan dom är skrivna. Hör musik innan den är utgiven. Går på broar innan dom är byggda. Bor i hus som inte finns. Kör maskiner som ingen någonsin har hört talas om. Vår största strid är inte den att skapa utan att övertyga alla dom som säger att det inte går att göra. Att andra gör det bättre. Som säger att det vi gör är dåligt och saknar värde. Som bortser från oss och minimerar oss när vi presenterar det vi alla egentligen äger gemensamt. Men vi har inget val. Vi måste känna det som nästan inte kan kännas. Vi måste se bortanför dimmorna. Höra det som viskas långt bort i fjärran. Kombinera det som aldrig tidigare kombinerats.
Så när du dömer oss, käre bror eller syster, gör det med ditt hjärta öppet för det vi har att ge och med hela din hjärnas alla vindlingar mottaglig för det nya, det som ännu inte finns. Det är först då du kommer se våra verkliga jag. Det är då vi kan mötas på riktigt och tillsammans skapa det som inte redan finns.