En o-cool gubbe

Att orka snubbla vidare.

När man inte längre orkar stå rakt upp och ner som förut. Det är då det börjar bli jobbigt. Att vara en i grunden positiv kämpande, en “inte ge sig” människa, och inse att man egentligen bara är en kalkstensklippa som sakta låter sig urholkas av havets eviga rörelser. Bit för bit faller bort där nere vid basen och man känner att snart tippar allt detta och det finns inget man kan göra åt den saken. Det är då det värker till där i bröstet och man funderar på att bara stilla ge upp. Skita i det där “inte ge sig” och bara falla med ett brak, falla mot och till en evig vila.

Betraktelser & Berättelse Swedish

Axelprotes

Sjukgymnast idag. Plågat axeln och axelprotesen lite. Känns väldigt bra att ha någon kunnig som grejar med den. Litar till fullo på min sjukgymnast. Axeln eller hela högerarmen är rätt oanvändbar för övrigt. Börjar fatta och acceptera att det är såhär det kommer att fortsätta livet ut. Min högerarm kommer aldrig att bli bra någonsin igen. Jonna, sjukgymnasten, trodde på en sena eller muskel som är av. Något jag får leva med. Men det är som det är. Hursomhelst tänker jag inte BLI min axelskada. Hatar människor som blir sina sjukdomar. Jag tänker fortsätta att vara en o-cool gubbe från Los så det så.

Betraktelser & Berättelse Status från just idag Swedish

Talgoxen

En talgoxe sjunger om våren för mig nu på morgonen när jag hämtar svenskan. Det finns ingen vår att sjunga om noterar jag när jag frysande, nyvaken och tämligen trött hasar fram där i storstövlar a’la 695 pix från Granngården. Kanske är det alla hjärtans dag som fått blodet att värmas upp hos min tappre vän. Att inte kunna hålla sig och att det måste ut nu genast har vi hur som helst gemensamt. Så jag lyssnar och mår gott av det jag hör. Lovar mig att köpa en sån där stor talgboll med snöre senare i Ljusdal idag och bjuda på den som om den var blommor och uppskattning till en världsberömd mezzosopran.

Poesi & Dikter Swedish

Bara tiden går

En vindpust
ljum, försiktigt,
som smeker dig och
dina 100 miljarder celler.
Den som föder,
och längtar,
efter någon, något.
Den bländande.
Den vackraste.
Den skönaste.
Det är kärleken,
som vinden fört med sig hem till dig.

En kuling,
rör om i ditt hår.
Handen som du håller så lätt
som om den vore av sprödaste glas.
Den du smeker,
så försiktigt, utforskande,
sökande,
för att upptäcka.
Du äger inte,
vill bara vara mikroskopiskt nära,
hos denna felfria och denna älskade.
Som en för alltid och äntligen hemma.
Det är naivitetens spöke
som kulingen fört med sig hem till dig.

En storm,
som tar dig med till
de höga känslorna.
Åtrån som fyller dig,
som lyfter er,
som sammanför er.
Som suger i sig av din kraft,
och pumpar upp sig rastlöst med hjälp av era
sammansatta molekyler.
In i extasens himmelska höjder.
Tillsammans är ni allt.
Det är oxytocinet,
som stormen fört med sig just till dig.

En orkan
som virvlar runt
i evig längtan.
Som kräver närhet.
Som måste få veta.
Som hatar mer än den älskar.
Som rör upp otrohetens
svarta moln.
Som ger tvekans frågetecken näring,
fel eller rätt,
rätt eller fel i evigheten,
amen.
Det är vansinnet,
som orkanen fört med sig hem till dig.

Stiltje
och lugnet efter stormen.
Det uppgivna.
Du är den du är.
Måste accepteras som sådan.
Tror på den du valt,
måste tro för liv som må gå vidare.
Skavanker som offer
som göms i mörka rum.
Åtråns skuggor hämtad från drömmar
i förfluten felfri tid.
Nu älskar du till fullo
i ofullkomlighetens hus.
Det är kärleken,
som stannat, nu för alltid, hos dig, till slut.