En o-cool gubbe

Så sent igår kväll när månen var fullt uppe. När den stod där på himlen och lyste klart som en strålkastare. En sisådär 363 tusen kilometer bort men tydlig och verklig där ute. Hårt hållen av osynliga, oförenade grundkrafter. Återkastat ljus på “mitt” alldeles eget berg i världen. Upplyst som om det vore dag. Men blått ljus, inte vitt och skuggor långa mellan träden som forna kvinnors svarta sorgsläp. Blått ljus som iscensatts för den sogsnaste bluesen på en sliten olaglig bar i Mississippideltat och för de alltid förlorades oändliga vemod där vid de slitna borden. Skuggor som svarta speglar av själens mörkaste vrår där de olyssnade munspelens molltoner föddes men aldrig släpptes ut.

Jag tar av mig alla kläder. Rusar upp där på berget. Höjer mina händer mot vår syster, forntida barn av Theia och Jorden. Låter själen lugna sig och vattenmolekylerna i min kropp känna kraften från månen. Låter solens reflekterade fotoner absorberas i min nakna kropp. Värma mig med kyla. Lyssnar på vargarna som gör detsamma på berget längre bort. Deras ylande fyller de skogsklädda dalarna med sorgen. Så jag följer med, släpper ut mitt innersta. Skriker ut mina vånda med full hals över att livet håller på att ta slut. Allt det oälskade. Arbetslösheten. De gråa hårstrån som finns där i mitt hår. Den medelålderns oformliga feta kropp som inte borde vara min. Glömskan. De krumma benen. Otillräckligheten. Kärlekslösheten. Fantasins förbleknande. Saknaden efter dom döda. Morsan och farsan, mormor och morfar och en farmor och en farfar jag inte kände. Ingrid, Hasse, Lilly, Anna, Gösta, Rut… Vänner som inte finns längre. En bror som alltid var så långt borta. Konkursen som tog allt. Sveken. Pyramiderna jag inte sett. Allt det förlorade och allt det aldrig funna. I skriket finns allt med. Skriket som förenar sig med vargarnas ylande i de månbelysta dalarna.

Och månen håller om mig som den ende som vill trösta. Hårt och fast. Låter mig gråta ut. Hulkande gråta i en stark och trygg famn. Och jag ylar och gråter därför att jag för en gångs skull är tillåten att vara den svage och inte den starke. Och jag känner tillförsikten fylla mig från foten och uppåt. Det ordnar sig. Det sorgsna inom mig lättar lite. Bara lite men tillräckligt för att lämna plats för glädje och kärlek. Så när solen till slut går upp är jag helad. Kall, tom, naken och pånyttfödd där i gryningen. Det är dags att gå hem.

Jag vaknade i natt. Jag gör det. Klockan är strax efter två. Alla sover. Jag är ganska pigg. Det finns några chips kvar i en påse. Jag knycker en colaburk av sonen. Iskall. Ställer mig i österfönstret. Dricker och äter en hand chips. Fett från chips i munnen när jag tuggat och svalt dom. Äckligt. Men chipsen var goda. Starka. Colan löser upp. Jag hickar. Kolsvart ute. Finns inget att se. Inte ens fågelbordet syns. Inte ett spår av det blåljus som månen brukar skicka ut här mellan träden. Det jag älskar. Måste se varje vinter. Men inte nu. Bara svart. Men kanske där mellan träden en stjärna. Ja, det är det. När jag hittat en så ser jag fler. Jag är inte ensam där i natten ändå. Det känns bättre. Termometern säger minus femton. Känner det från fönstret. Jag är nästan naken och huset är gammalt. Gamla hus har fönster som släpper in det utanför eller släpper ut det innanför. Det är olika på dagar. Dom deltar mer aktivt i väderläget. Är inga kalla effektiva hermetiskt tillslutna avskärmade system. Lever. Jag gillar det. Colan kyler också. Jag huttrar. Men står kvar. Jag har ingen brådska.

Los här utanför kan jag hata ibland. Önska mig så långt bort härifrån som möjligt. Men älska stället desto mer andra gånger. I tidningen idag så presenterade man en undersökning där man konstaterar att människor är lyckligare i städerna. Jag undrar det jag. Här står jag och är arbetslös och misslyckad och känner mig ändå lycklig som fan. Tar en till klunk Cola på det. Ja en annan undersökning konstaterade ju här förleden att optimism och lycka är sjukliga tillstånd. Så Egentligen kanske det inte är något att glädjas åt ändå. Men det är klart. Professorer, doktorer och “undersökare” är nästan aldrig speciellt mycket klockare än oss andra. Det är bäst om man drar sina slutsatser själv. Jag tror vi är lyckligare på landet. Inte rikare, bara mer tillfreds. Jag vet också att människorna i städerna längtar efter det här. Inte alla men många. Om dom kunde få ihop livspusslet. Kunde göra sin karriär, tjäna pengarna, shoppa upp dom igen. Bo i ett hus som är betalt och klart. Där man klarar sig på en lön. Där man är fri. Ja, friare i alla fall.

Men skitsamma. Dom får lösa sitt livspussel så gör jag så gott jag kan med mitt. Tassar in och lägger mig igen. Frugan snarkar. Katterna snarkar. Snart gör jag det också.