Isag kom den första riktiga snön. I alla fall den som la sig. Det snöade iof tidigare i veckan också men detta var mer på riktigt. Mer tydligen på Tisdag. Lång vinter att vänta som det verkar.
Categories
Author: Åke Hedman
Gudarna satt där uppe och garvade åt mig idag igen. Packade upp mina varor på bandet. Pjoff sen gick kassan sönder. Efter en kvarts fixande och väntan på bootning av diverse attiraljer så försökte vi igen men icke.
Packade ned grejerna i matvagnen och började röra mig bakåt i dom nu ansenliga köerna. Intressant att se blickarna på dom som stod efter mig i kön. Dom vek gärna bort den när jag moloket kom vandrande där längs kön. Riktigt såg hur dom tänkte att “måtte han inte fråga om han får ställa sig framför mig”. Men jag är ju van datorkrångel både på fritiden och privat och inte mer jäktad än att jag kan stå sist i kön två gånger en fredag.
Datorkrångel förföljer mig. Mer än en gång har det hänt att hotellrummet inte varit bokat trotts att jag haft bokningsbekräftelse eller som i USA, Las Vegas, när jag väckte det sovande paret när jag trött och ovetande vandrade in i det redan upptagna rummet. Då är man glad att det äldre paret som låg i sängen – och trodde att dom skulle bli rånade – inte hade “pickadollerna” med sig och sköt först och frågade sen på Amerikansk maner.
Men som sagt det här är gudarnas spratt det är jag alldeles säker på. Nått slags sinne för humor har gudomen ändå. Hur det gick där i kön. Jo, man öppnade en ny kassa och då fick jag ställa mig först. Jodå, det löser sig alltid till slut. Även på hotellen och annorstädes. Men ni kanske kan förstå att jag känner en viss tvekan när jag skall flyga. Ombootningar blir så mycket omständigare då.
Jag blev gravägare under veckan. Fick ett gravbrev som garanterar mig rätten till en grav där min Morsa och Farsa ligger. En fin plats där dom har rätt att ligga i lugn och ro fram till 2033. Själv är man då 77 år om man själv lever. Känns osannolikt att det skulle bli så. Lång borta känns det som. Men om sånt vet man inget. När man var barn kunde man inte fatta att man skulle leva till år 2000.
Fick beslut på att jag får A-kassa i veckan efter mängder av inskickade blanketter och dokument. Vi är ju lite extra suspekta vi företagare. Att få A-kassa lättar upp såklart. Känns konstigt också. Jag har aldrig varit en del av det Svenska trygghetssystemet tidigare. Företagare har ju stått utanför tidigare. Tacksam såklart. Men vill såklart ha jobb. Sitter mest och kodare mellan jobbansökningarna. Det enda sättet att överleva detta mentalt. För det tär ändå på självförtroendet med alla “platsen är tillsatt med annan sökande” eller ännu värre “inga svar”. Där skulle man ju inte vilja jobba ändå känns det som. Konstig människosyn att inte ens svara någon som är intresserad av ens företag/organisation.
Har sökt en näringslivsrelaterade jobb den här gången eftersom jag tycker jag har rätt mycket erfarenhet och stort intresse för det området. En egen företagskonkurs borde ses som en merit inom detta område och det skulle varit kul att hjälpa andra under som här sista yrkesverksamma åren. Försöka få saker att hända. Entusiasmera. Men blir varken näringslivssekreterare i Ovanåker eller Näringslivschef i Orsa eller Ljusdal och inte heller UF samordnare osv. Så jag får väl tänka om. Men det finns ju inte så mycket att söka. En snart 56-årig programmerare! Vad fan är det att ha? ;-/
Jag får förfrågningar varje vecka om mina grejer men har ju firman vilande nu när jag söker arbete så jag kan inget sälja. Någon har föreslagit att jag skall satsa på Crowdfunding och köra igång igen men för att lyckas med det krävs det att man har vänner och kan bygga någon slags popularitet. Har aldrig haft endera. Så det känns helt döfött att ens försöka. Det är världens BlondinBellor som lyckas i den världen. Vi lever ändå i en “enmenings” och “läs bara rubriken” tid. Jag är en dinosaurie som behöver fler rader. Tyvärr!
I helgen väntar studion. Åter varmt och skönt där och jag känner en längtan starkare än livet att få krypa in där och leka av mig. Där hämtar jag kraft och energi för att orka leva. Jag gör min musik precis i nuet. För just då och där existerar ingen tid. Precis som det alltid är när man är på rätt ställe och gör det man måste. Där och då är jag den ende lyssnaren. Den ende som musiken skapas för. Just nu finns inget bättre och jag behöver det mer än något annat. Men först till Edsbyn och Bollnäs. Handla lite mat, uträtta lite ärenden och köpa en Single Malt. Ha en skön helg alla! Ja, i alla fall ni som läser så här långt…
Categories
Hittar nycklar, plånböcker och glasögon
Categories
Kämpa på
Det är när man inser att världen aldrig kommer att uppskatta det man gör som man måste ta fram dom där superkrafterna. När ens fru eller man tycker att man leker. När barnen skäms för det man gör. När vännerna undrar vad man håller på med. När det 58’e förlaget refuserar din bok. När skivbolagsdirektör 718 inte ringer tillbaks. När någon annan får jobbet som du så gärna ville ha. När tjejen eller killen du spanat in blir ihop med någon annan. När lägenheten du nästan fick försvinner mitt framför näsan på dig. Då gäller det att orka också den sista biten. Det är då du måste minnas varför du gör började med det du gör. Ta fram det sista du har inom dig och och vandra på.