En o-cool gubbe

Det är alltid svårt med relationer och människor.  Så när Wikipedia vill ha länkar till licenserna för grafiken i VSCP logon så kontaktar jag Tim i Danmark som jag en gång köpt det “tjocka biet” av för att användas icke-kommersiellt. Ja VSCP är ju ett ickekommersiellt projekt, Wikipedia med. Det måste man väl säga. Men det tycker inte Tim. Eftersom loggan används på en sida som länkar till VSCP sidan så är det kommersiellt. Suck liksom. Någon slags Dansk logik kanske eller bara vanlig simpel girighet.

Hursomhelst, för att slippa vidare diskussioner ritar jag en egen logga. End of discussion liksom. Ja och den får i alla fall godkänt tycker jag eftersom det här är fösta gången någonsin jag ritar något dylikt i ett ritprogram. MIT licens. Vem som helst kan göra vad de vill med den här bilden. Ogirigt.

Här regnar det. Programmerarväder. Härligt!

Höst också. Eller sensommar. Eller början på hösten. Kalla det vad ni vill. Det som varit härligt med den här tiden varje år har alltid varit att nya projekt startats. Ofta samlas man i nya konstellationer och skall jobba som idioter för att realisera något under ett år. Jag har älskat det där. Projekten. Åtminstone det flesta. Visst, kanske inte de där söndagarna och lördagarna man åkte till jobbet för att hinna “klart”. Inte de där nätterna när man satt kvar och bara körde vidare heller. Inte när dåliga projektledare och chefer sa “jobba på nu det måste bli klart till på fredag” och själva gick hem klockan fem. Nej men själva grejen. Att bygga något från grunden. Göra det med andra. Göra det så bra som det bara går.

Det som är det fina med ett projektteam är att alla gör den där grejen de är bra på. Alltså det förekommer inte att en programmerare sitter och gör en logo som jag gjorde i går. Man lämnar över det till någon som kan. Som gör det perfekt och bra och med full energi. Samma sak med andra delmoment i projektet också. Det blir – i alla fall när det fungerar – full fart i alla moment. För när man gjort sin grej och är helt slut och trött på grejerna så att man håller på att spy så tar någon annan över som definitivt inte är det utan istället är sugen till110% på att få köra sin grej.

Jag mins nätter när alla från chefer och nedåt står i stationer och skruvar ihop enheter som skall iväg nästa dag. Hur någon åker iväg och köper pizza klockan tio på kvällen. Hur småtimmarna kryper närmare. Men hur man till slut skickar iväg grejerna på morgonen utan en enda timmes sömn i kroppen. Ja dagar före demos har väl varit sådär också. Då när inget fungerar. Att få till det, få det att fungera eller få till det där extra. Jag har älskat det där. Verkligen.

Naturligtvis är det inte samma sak att sitta själv.  Tyvärr. Då jobbar man på. Lägger sten på sten. Den eviga cirkelns väg. Ja i bäst fall en spiral.

Ja ja. Så kan det vara. Det är tisdag ändå. Mycket vecka kvar. Det kan man gilla. Borde gå att hinna med ett och annat alltså med lite tur.

VSCP fyller sjutton år idag. Jag antar att man skulle kunna uttrycka det såhär

En besatt som kör ett projekt till framgång kommer att hyllas som en hjälte, en besatt som kör ett projekt utan att nå framgång kommer att ses som en dåre.

Ja och sjutton års jobb för att realisera något måste väl ses som en besatthet. Alltså kan man bara låta historien ge svar om hur den där domen, dåre kontra hjälte, till slut blir för VSCP. Ja och över mig.

Men besattheten behövs för att slutföra de flesta projekt. Det vet gitarrvirtuosen, det vet romanskrivaren, det vet simmaren, ja alla som någonsin velat något väldigt mycket. Ja och alla de här utom ett fåtal, de som verkligen snabbt når framgång, som upphöjs, bärs av andra,  vet också att utan den där besattheten går det inte. Gitarrvirtuosen sätter sig inte sina tre timmar varje dag för att öva, romanskrivaren skriver inte sina fem sidor om dan eller korrekturläser sitt manuskript för 87’e gången, simmaren går inte upp klockan halv fem och tränar sina vändor innan simhallen öppnar och återvänder igen på kvällen. Det krävs galningar för det där. Det går inte annars.

Men såklart, vore det stundtals inte roligt så vore det inte värt det heller. Jodå, de där små stunderna, kanske några promille av den totala tiden man lägger ner, är faktiskt de som bär hela den där besattheten att nå fram till den där visionen, eller snarare realiserandet av den, det där målet man har med sitt “projekt”. Det som ingen förstår. Som det inte ens är någon ide att försöka få någon att förstå.

Så idag, sjutton år, besatthet, så jävla många timmar, så mycket liv som gått åt till det här. Kanske till ingen nytta alls. Fast kanske spelar inte det någon roll egentligen. Kanske finns det inte ens något val för sådan som oss. Vi måste göra det här vi gör. Ja och de flesta av oss blir inte ens ett kommatecken i den nedtecknade historieskrivningen. Det hjälper inte ändå. Vi kör på ett år till.

Så

Flyg lilla humla flyg.