En o-cool gubbe

Minus tolv. Kallt. Vinter. Liksom.

Jag stannar inne. Skall veckostäda lägenheten där uppe. Låtsaskontoret här nere får gro igen. Men ut och fylla fågelmat såklart. Fåglarna skall ha sitt. Hur skulle det annars se ut. Sen pellets. Mata Hulken.  Sen mail. Support och spam där.  Sen nyheter. Har det hänt något i världen? Ja lika bra att ta kattlådan också mitt i det där. Den som stinker som en död Buffalo som legat på prärien sedan artonhundratalets stora och onödiga slakt. Ja och så blogg. En topp igår i läsandet. Jag förstår aldrig varför ni är fler ibland. Ja om sanningen skall fram fattar jag inte att någon enda en ens orkar läsa. PO Tidholm läser i alla fall inte längre. Han skrev “svammel” och gick vidare liksom. Men vem hade förresten förväntat sig att någon ur kultureliten skulle läsa en gammal gubbes texter. De är alla alldeles för nervösa. Att läsa “RÄTT” material gäller där. “åhhhh… så bra” material. Liksom.

Den första meningen i det här inlägget är min röst.  Min rytm. Liksom. Kortmeningar. Sanningen utan att den är speciellt märkvärdig. Ja det där vet ju alla. Liksom.

Ja “liksom” ja. Ibland blir man förälskad i ord. Helt enkelt. Jag har en liten förälskelse i “liksom” just nu. Och kortmeningar. De håller i mig. Släpper inte taget.

Nesser leker med språket. Det flyter på och fångar en. Han har tillräckligt självförtroende nu för att ta ut svängarna. Jag gillar det. Har svårare för stora författare med oro att bli för vanliga och folkliga. Uppnäsor. De som bara är oroliga för att förlora sin upphöjdhet. Gör allt för att stanna i upphöjdheten. Säljer sig mer, och till ett högre pris, än en hora någonsin skulle kunnat. Men det är svårt att lägga ifrån sig Nessers bok. Man vill läsa ett kapitel till. Ja och sen ett till. Men det går ju inte. I alla fall inte om man tror på låtsasarbetets befriande terapi dan efter.

Värmen rusar in över landet. Bara minus nio nu. Men sol såklart. Åtta minuter bort klarar den ändå av att värma lite också i den här årstiden. Ja solen ja. Där kan man snacka döden förresten. Helvetets inferno. Ja om man är nära den då såklart så att man kan förstå det. Sitter man på en strand, omslingrad med sin älskade och betraktar en soluppgång eller en solnedgång i horisonten blir det där såklart något annat. Det är det jag menar när jag tjata om perspektiv. Just för att samma sak är tillämpbart på , mördare, Sverige Demokrater, Trump, Nazister och all annan skit man kan plocka fram. Ja det goda också såklart. Moder Teresa, Nelson Mandela, Jesus. Ingenting är bara ett. Det är en förenkling att se det så.

Kallvädret skall tydligen hålla i sig över helgen. Slår sig på söndag. Måndag sex grader varmt. Har man försökt värma upp ett hus som stått tomt och kallt ett tag så fattar man vilka energier det handlar om där ute. Man får braka på med den där pannan ett bra tag innan man får upp temperaturerna om allt är kallt. Men ute. Luftmassor som rös sig. Energiöverföring i stor skala. Ändå är jag säker på att man kommer att frysa mer på måndag än man gör idag. Det händer något vid omslagen. Antagligen ökar fuktighet och så blir det mer drag när fast materia anpassa sig till den nya utetemperaturen. Det sista bara en gissning. Liksom.

Ja Stockholm och frysa förresten. Den där fuktiga vinden som jagar en genom gatorna där är inte att leka med. Det är väl därför det finns så många affärer, matställen och pubar. Men Akkurat ikväll hade inte varit fel. Bra whiskysortiment. Ja öl om man nu gillar det. Hade nog till och med klarat av den kalla promenaden dit. Frankenfestival och första tappen urslagen ur en tunna på onsdag. Det händer mer där än här på det där viset. Vet inte ens hur långt det är till närmaste pub härifrån. Tolv mil?

Det är lättare att leva nu då såklart. Det är nästan lite irriterande för det finns ju inget att klaga på. Men så oändligt tacksam för det väckta hoppet. Var inte helt säker på att jag skulle kunna känna känslan av hopp igen. Fast man “hoppades”. Men det är inte samma sak. 1755 dagar kvar. Bara en grisblink kvar till friheten.

Villa tidningarna skriver mycket om smarta hem nu. “Det är rent otroligt vad man kan göra”. Ingen talar om att sakerna inte kan prata med varandra. Att det handlar om ett gäng vertikaler som alla slutar i en mobiltelefon eller i en dyr molnlösning. Jag gäspar och lägger sten på sten på sten och vet att jag har en öppen, fri och gratis lösning som fungerar.  Men gäsp såklart. Alltid gäsp.

Men städa var det. Jag kan låtsas att det är “skriva blog” en begränsad tid men verkligheten kommer alltid till slut ikapp. Ja skoj är det ju inte. Men skönt efteråt såklart. Men hörlurar fungerar det ändå. Så är det såklart. Musik, vad vore världen utan musik. Städning och andra måsten får en helt annan “färg” med lite musik. Så på med lite Metallica och köra alltså. Jo, det blir nog bra! Sitter här igen om några timmar.

Edit

“Villa tidningarna”. Jodå en särskrivning. Jag vet ju att det finns folk som avlider om de ser en sådan. Ja som tycker det är den viktigaste saken  av allt. Som exploderar när de ser en. Vore det inte så irriterande för dessa människor så skulle jag rätta den där särskrivningen. Men nu är det det och då får den stå kvar. Är man en gammal ocool och sur gammal gubbe så är man.

Jodå jag sitter här. Knappar långsamt. Inte snabbt som annars. Tecken för tecken med tvekan just nu. Inte ovanligt efter att något är “klart”. Jag är en slow starter.  Var bilen lika svårstartad som jag är så skulle man alltid komma fram en halv dag senare än man tänkt. Å andra sidan ligger jag verkligen i när jag väl är startad. Så det kanske jämnar ut sig. Annars får det väl vara som det vill med det ändå. Man har bra sidor och man har dåliga sidor. Jag har koll på en hög i varje läger sedan länge. De jag parerar och tar hjälp av, för att ta mig fram i livet. Det jag försöker leva. Så gott jag kan.

Men jag tänder mitt ljus här på skrivbordet. Det är hi-tech det med på något sätt. Eller kanske motsatsen helt enkelt. Ja motsatsen är det nog . Den som gör mig hel. Fast vem fan är en hel människa. Vi har alla våra sprickor och delar som fattas hela bunten. Kanske kan det där ljuset i alla fall hindra kalldraget i en av de där Åke Hedmanska sprickorna. Tillfälligt.

Fast egentligen skulle jag velat gå och lägga mig nu på direkten. Greppa den där tjocka Nesserboken och läsa tills jag somnar. Men Luther eller vem fan det nu är som sitter på min onda axel hindrar mig. Tycker att jag skall låtsasjobba mot något diffust mål långt, långt där framme. Så jag lyssnar såklart. Gör som Luther (eller vem fan det nu är) säger.

Sten skall läggas på sten skall läggas på sten ett tag till innan det blir något.

Tröttsamt.

Ja sen kortmeningarna. Kan dock inte tröttna på dom. Men borde. Kanske.

Det är genom sprickorna som ljuset kommer in.

Visst är det Leonard Cohen som sjunger så. Stämmer tror jag.  Våra svagheter formar oss mer än våra styrkor. Svårt att tro bara när de är i vägen och är jobbiga.

Har en längtan att skriva just nu Och egentligen skulle jag väl kunna det. Varför inte liksom. Men känner också att jag vill göra klart det jag åtagit mig. Japp, också om det tar ett helt liv att göra det. Det kan inte hjälpas. Jag håller vad jag lovar. Men tär ett svagt hopp om att det finns några år där i slutet av livet kvar som jag kan ägna åt ord och musik.

Kom hen idag och sa att hen tar över så vore det ju kirrat såklart. Men det gör ju varken han eller hon eller det. Men en dag kanske. Kan man dra sig tillbaka in i skuggorna.

Skuldsaneringsteamet i Göteborg gillade tårtan. Hamnar på deras personalsida vad det lider. Får tydligen sällan uppskattning. Men vi har mötts av både vänlighet och professionalism under den här ansökningstiden. Japp, som varit jobbig. På gränsen till vad jag klarat. Så såklart visar vi vår uppskattning. Den där tårtleveransen gräver ett stort hål i vår existensminimumbudget. Såklart. Men är något bra visar jag min uppskattning också när det kostar. Alltid. Är det dåligt gör jag det ibland också. Men tycker nog det är viktigare att framföra det positiva. Lyfta istället för att sänka. Fast heliumballongmänniskorna, de som är alldeles för högt i det blå, och uppnäsorna, skjuter jag gärna på så de dalar respektive sänks neråt.

Bra liksom.

Hans Roslings död gör det liksom lättare att föreställa sig sin egen död. Kan en så bra människa som han gå bort så tidigt, för tidigt, så borde väl en annan kunna göra det också utan att oja sig för mycket om det. En vanlig enkel människa liksom. Fast leva vill man ju såklart. Man är ju programmerad så.  Det ville nog Hans med. Men ibland har man inget val.

Andra å andra sidan mår så dåligt att de nästan inte orkar leva. Och jag då som aldrig känt så. Hur jävla bortskämd är man inte då!? Om någon man älskar mår så dåligt så skulle man byta plats direkt om man kunde. Utan tvekan. Men det går ju inte. Alla har sin kamp. Den man måste ta. Och det är inte ett dugg rättvist på något sätt. Livet.

Ulf Lundell bloggar inte längre. Det saknas mig. Jag njöt av hans blogg. Kan njuta av hans böcker också men måste befinna mig i gammelgubbemood. Musiken är lättare att ta in. Konsten har jag inte tagit ställning till. Gissar att han skriver bok. Den kräver koncentration och det solitära. Jag unnar en gammal sur gubbe i Österlen det där. Tror inte han är sur heller egentligen. Bara gubbtvär som alla andra gubbar. Som en själv. Som man blir i all högre grad med varje år som går. Som man älskar mer och mer att bli och vara. Tänka sig. Det hade man inte trott för några år sedan ens. Men så skönt det är. Att alla förväntar sig att man är sur. Så att man lika väl kan vara det. Varför inte passa på och ge sig hän helt enkelt. Uffe har ju tagit sig ann det också såklart. Kräks i pressen när han känner för det. Vi andra får starta en blogg som den här för att få ut spyorna.

Men egentligen skriver jag “Ulf Lundell” bara för att det är en spindel som letar efter just “Ulf Lundell”. Det blev lite “Tji fick den” den här gången också. Flinar gör jag åt det på en ocool gubbes vis.

Jag är ganska imponerad av vad man kan få miljoner till. Om man är snygg. Om man kan le in i kameran. Om man bor i Storstaden. Det tänker jag fortsätta med. Vara imponerad alltså.

Ibland tycker jag nog folk på landet kan lite mer än människorna i storstaden. De flesta kan ju det mesta här ute. Men sen fattar jag såklart att det inte är någon skillnad. Man kan olika saker bara. Vad som är viktigt att kunna är sedan kanske en helt annan fråga som var och en själv kanske skall ta sig en funderare över. Varesig man bor där det är glest mellan människor eller där de trängs i tunnelbanor.

Fast en del klarar sig såklart genom ett helt liv utan att fundera speciellt mycket. Hur skall man kunna klandra sådana människor. Det är väl egentligen dom som har framgångsreceptet. Inte vi som grubblar för mycket.

Min fru brukar säga att jag tänker för mycket. Man skall bara ge sig hän. Tycker hon. Det är säkert rätt. Men ett plus ett har aldrig varit något jag bara sådär hur som helst har kunnat acceptera är två. Varför då liksom? Vem har bestämt det?

Sån är jag.

Min fru har inte rullat ut mig än. Fast det är väl inte för sent ännu.

Ja ni som läser bloggen och hängt med ett tag vet ju vad jag håller på med här. Det handlar om att smita undan. Alla de här orden. Babblet. Eller svamlet som PO Tidholm benämner orden och meningarna i min blogg. Jag försöker komma ifrån att låtsasjobba på riktigt. Ja om man nu kan det. Jag försöker smita från att dyka ner i kod som borde ha sugit in mig som en nyfödd kalvs mjölksugna mun den här tiden på kvällen. Jag sitter helt enkelt här och skriver strunt istället för att låtsasjobba. Avslöjad. Ja jag vet det är inte direkt otydligt. En kastrerad blå kanin skulle ha upptäckt det.  Så kanske skall jag ändå skriva några rader kod. För sakens skull. Innan fylla pellets och öppna sin Nesser. ja jag tror det.

Slut.