En o-cool gubbe

Gråväder, blåsväder men definitivt vår. Jo, lite snö är det allt kvar. Men inga mängder, det kan ingen påstå som genomlevt en hel Svensk vinter. Men visst hänger snön i luften, på sant aprilmånadsmaner, till och från under dagen. Ja den faller lite lätt ibland till och med, vertikalt eftersom det blåser. Ännu har inte kung Bores sista strid för året stått här på kullen. Det är ett som är helt säkert.

Jag sitter här nere och försöker koncentrera mig, men lyckas väl inte speciellt bra med det. Hatar att vara i ett “bara finnas” tillstånd, alltså utan att det går framåt, utan att kunna dyka ner i djupen, koncentrationen. Men här är jag nu. Stil standing och glad för åtminstone det. Önskar mig lugn och ro och bara det. Tänk… inte fan är det så jävla mycket begärt egentligen.

På fredag begravning igen. Alla dessa begravningar. Men det handlar om respekt ändå, så begravningskostymen åker på, vi går. Det är den enda gång man ser mig i kavaj och slips. “Visa-andra-respektkläderna”. Det är Sone som det skall sägas hej till på fredag. Fast vi såklart redan sagt hej och tjena på vårt sätt han och jag.

Råboken och fem hindar här ute i trädgården. Äter allt dom kan hitta. Krokusar är som smågodis. Jag skrämmer iväg dem innan de ger sig på plommonträdet. Det är redan hårt åtgånget, liksom eken och allt annat. Men de kommer såklart bara tillbaks. När man inte ser dom. Tar det dom vill ha. Hör egentligen inte hemma här. Men fina såklart. Dom med och om man tänker på det så hör inte jag heller hemma här och kan med någon självklar rätt hävda att något är mitt/vårt här i en gemensam skog. I alla fall inte med något som kan gränsa till allvar. Fast det finns de som gör det såklart. Ja och gör det med stort allvar. Gränsernas folk. Murarnas folk.

Men vi smågnabbas jag och rådjuren. Man får försöka överlista. Skulle en elektronisk lösning kunna vara något tro? Har börjat fundera på det. Giftpilar eller bomber? Elchocker? Det är frågan. Eller skall de fångas levande? Fraktas ner till Skåne och trädgårdarna där efter infångandet.

Men vi skall nog klara av en samexistens trotts allt. Jo, det tror jag nog. Vi får anstränga oss lite. Enklare att vara rådjur den här tiden på året torde det ju också bara. Vi gläds åt samma saker. Egentligen.

Om en vecka borde man kunna ge sig ut på en första tur i skogen. Det ser jag fram emot. Äntligen. Därifrån blir allt enklare. När man får större ytor att röra sig på. Då befrias också mina tankar i allt högre grad. Höjs och vidgas.  Men mycket björn här uppe. Mötena är täta och många den här tiden på året, så man får låta lite extra när man ger sig ut. Man vill helst inte komma för nära en hona med ungar. De kan vara farliga.  De andra är det ingen större fara med. Men björn känns verkligen som en varelse man känner respekt för när man möter, men det gäller iof älg också när den står där tio meter ifrån en och luktar brunst och frustar. Det är lätt att vara modig framför en tv. Tro mig.

Men nu måste jag leta koncentration. Det här går inte. Så mycket liv har jag inte kvar att slösa med. Nope. Det finns att göra. Japp. också när det gäller låtsasarbete. Så man får  ta tag i det. Göra. Inte åbäka sig i ingentinglandet.  Nä, nej, nej.

Det blåser här på berget. Fjällväder, drakväder, flyga ivägväder. Jag och K håller oss inne. Men mest av slöhet tror jag. Det börjar bli dags att ge sig ut. Våra till det. Plocka ihop. Förbereda för en ny säsong av växtliv.

Livet här på kullen är OK. Mer begär jag inte av livet faktiskt. Vem kan det? Alltså är jag nöjd. Idag också. Jag var nämligen nöjd igår. Alltså en bortskämd jävel.

Men kan såklart tänka mig resor ut i världen. Men överlever utan också. Det är som en smörgås med eller utan pålägg. Båda fungerar och pålägg blir godare om det inte alltid ligger där.

Lundells bok hänger med mig fortfarande. Saknaden. Gillar såklart. 90-tal. Eller 92. Jodå.

Ser Tramps igår. Gillar. Roligt när de nya bolagen producerar bra material. Vi ser det med bok/film och musikbolag. De traditionella lutar sig tillbaks och lever på det gamla. Dör alltså. De nya letar fram det nya. Överlever alltså.  Som vanligt liksom.

Fast allt det där skiter jag i nu. Ger mig. Tar det lugnt. Nyser lite. Erkänner villigt att att det är gott att leva.

Man skall inte klaga på de religiösa tydligen. Då stängs alla siter ned på direkten. Gud hämnas på de otrogna…

eller…

265 obetalda kronor. Ja ibland behövs det inte fattas mer. Ingen har påstått att det skall vara enkelt och lätt.

Well, uppe igen. Känns bra.

Ännu en gång, för hundrade, för femhundrade, för tusende gången har jag fått bekräftat att de som säger sig stå närmare Gud än oss andra vanliga människor är de människor som också är de elakaste och ondaste och mest själviska av människosläktet. JO, javisst, jag är säker på att det finns bra människor som är religiösa också. En måste det ju finnas. Kanske två.  Men jag har ALDRIG träffat någon. De jag träffat är allesammans självupptagna svin, satar och avskum hela gänget. Bottenskrap. En skam som representanter för människosläktet.

Jag undrar bara hur det kan vara så? Hur kan man bli så förblindad, säga sig leva för kärlekens budskap. Haloj du han/hon/det/gud, sänd en enda i min väg som motbevisar min tes och jag skall förlåta de övriga för alla deras synder i ditt namn. Ja som vilken prästusling som helst skall jag göra det. Ta mig den friheten. Men inte tror att jag är närmare något högre väsen för den skull. Nope, icke. Men jag gör det i alla fall. Förlåtelsen jag ger har väl samma värde som vilken annans förlåtelse som helst alltså. Som en Kardinals, en Biskops, eller som en Påves förlåtelse. Ja, en programmerares förlåtelse. Men först sänd en god kristen i min väg alltså.