Categories
Betraktelser & Berättelse

Att vakna upp igen

Mitt normala vakna upp är lite “jippie en ny härlig dag igen”, ja faktiskt, de flesta dagarna är de så, glad är jag över att få en ny dag. Jag har ju som sextioåring ett begränsat antal dagar kvar, är väl medveten om det, och jag skall definitivt inte kasta bort dem som om de vore stapelvara. Inte en enda av dem. Ja, i alla fall inte utan att uppskatta dem.

Igår vaknar jag ur ett svart och stort mörker. Jag hör röster. Det skall vaknas. MEN JAG VILL INTE VAKNA! Jag har det bra i det här svarta stora mörkret. För det är som en ocean av svartaste svart det där jag flyter omkring i, en ocean av trygghet och problemlöshet, en oändlighet av trötthet och trygghet och problemlöshet finns det där i mörkret. Men de där rösterna fortsätter. De är fler än en. IRRITERANDE! De envisas med sina “vakna” rop och de tvingar mig upp i något slags halvvaket “här vill jag inte vara” tillstånd. I den här världen är det kallt.Det gör ont. Jag fryser verkligen så jag huttrar. Skakar. Ett ansikte dyker snart upp ovanför mitt. Suddigt eftersom jag inga glasögon har. Går det bra? Ja, det gör det ju, jag ber om en filt till. Fryser lika mycket ändå. Får morgonrocken omlindad om mig också. Huttrar lika mycket för det. Fryser verkligen så in i h:e. Längtar tillbaks till det svarta.

Tre timmar tidigare har narkospersonalen fått mig att andas in det där dom vill att man skall andas in och till skillnad mot min förra erfarenhet av att sövas så tar det ett tag innan jag slocknar. Men det är axeloperation det handlar om alltså.

Idag mörbultad som om jag kört in i en bergvägg i full fart med cykel. Men uppe och sittandes framför en dator och det tänker jag fortsätta med. Axeln gör inte ondare än annars. Möjligen är det kemi som spelar in där. Halsen är dock som en taggtråd har dragits upp och ner i den. Man gissar slang av något slag. Den känslan minns jag inte från min förre (och första) operation. Ja sen gör det ont lite överallt liksom och man funderar om det var en av de där tonårsfesterna man hade när man var ung igår igen.

Men buss härifrån halvsju på morgonen till Hudiksvall. Buss hem igen klockan fyra (en och en halv timme efter uppvaknande efter operation) och sen hemma igen efter skumpiga vägare vid halv sju. Dagkirurgi. Passar mig perfekt även om det är rätt segt att sitta två och en halv timme på en buss efter en operation. Men jag vräker i mig en påse chips och en godispåse, fastande som jag varit sen dagen före, där på bussarna. Nåja lite försiktigt sker det där ätandet ändå. Bit för bit liksom med pauser där man känner efter hur varje bit togs emot av en längtande magen.

Det där mörkret sitter kvar i mig. Men inte som något ont. Jag kan inbilla mig att det är sådär det är att dö. Att de där rösterna som man hör kanske är anhöriga vid dödsbädden vars röster sakta tynar bort när man sjunker djupare och djupare ner i den där svarta, sköna, oceanen där det varesig finns oro eller problem, och att allt bara är bra, så bra…

Fast nu skall jag oskadliggöra en bugg eller rent utav två.

 

Categories
Betraktelser & Berättelse

Livet tuffar på

Det är lördag. det är lugnt. Bloggen har några besökare. Det är väl allt. Alla andra räknare står på noll. Det är OK. Det är väl sådant livet är i den här åldern. Utifrån sett. För inifrån, alltså från min synvinkel, så tuffar det på precis som det skall. Men man måste såklart kämpa på med det där hela tiden. Hur man värdesätter livet. Skall poängen tilldelas utifrån vad andra tycker eller utifrån vad man själv tycker. Jag vet hur jag själv ser på det där. Vad jag själv värdesätter. Jag låter uppnäsorna slåss i leken herren på täppan.

Vi är förkylda här i huset. Hela paketet från halsont till hosta. Just halsont var det länge sedan jag hade. Oklar varför, förr hade man det varje år under någon period, men nu alltså sällan. OK för mig.

Melodifestival ikväll. Chips inköpta. Men vi skiter nog i festivalen. Kollar någon film eller serie istället. Vinnaren lär man väl få höra.

Livet tuffar alltså på. Som det gör. Ingen konstigt med det. Ja, jag känner mig rätt nöjd dessutom. Faktiskt. Man anpassar sig till det som är.

Kvinnorna på barrikaderna skriker på Göran Person som säger något om “snygga tjejer och starka killar…” som inte är så förvånande när det kommer ur munnen från från någon i hans generation, eller ens från munnen ur någon i min generation, men som kanske inte heller är värt att lägga den energi och spaltmetrar som längs på det. Kvinnor dör för i helvete! Kvinnor har de lägre lön än män för helvete! Kvinnor används som slavar för helvete! Se där tre förslag på frågor att ta tag i istället för en jävla ickefråga.

Mer upprörd än så tänker jag inte bli idag.

Nehej då. Återvänder nog till soffan helt enkelt.

Categories
Swedish

Hannah Widell och Amanda Schulmans största misstag: Lyssnat för mycket på kaxiga män – Breakit

Säg det till Ingvar Kamprad, ja som ett råd liksom.

“Jag tror inte att man ska vara på ett och samma bolag i mer än fem år. Nu har vi drivit det här i sex år och vi gör mer och mer andra saker. För bolaget är det lite som att ha en mamma och pappa som inte riktigt är hemma. Perfect day behöver en mamma och pappa som alltid är här”, säger Hannah Widell.

Source: Hannah Widell och Amanda Schulmans största misstag: Lyssnat för mycket på kaxiga män – Breakit

Categories
Swedish

Jag är den stora vinnaren på vår granskning av cykel-apparna – Breakit

Oj, så står man här och är tre år äldre…

Veckans startup-farfar: Mikael Nachemson. Den tidigare vdn för investmentbolagen Custos och Bure tröttnade på sin karriär som styrelseproffs och drog istället igång en egen startup. Nu ska 57-åringen utmana Lendo, Elskning, Insplanet och de andra jämförelsetjänsterna med

Source: Jag är den stora vinnaren på vår granskning av cykel-apparna – Breakit

Categories
Betraktelser & Berättelse

Glad att det är fredag

Jag är glad att det är fredag. Så är det bara. Inga konstigheter. Längtan efter en grön IKEA-soffa och en film. Högre är inte mina drömmar för tillfället. Möjligen skulle jag kunna tänka mig tjugo grader och sol ute. Men vafan. Det kommer, det kommer…

Jag sätter på lite kaffe. Egentligen för tidigt och det är det sista som finns i burken som går åt men vafan. Sugen på kaffe precis nu. Så varför vänta. Gott smakar det. Konstigt nog. Jag började inte dricka kaffe förrän jag började plugga igen. Alltså när jag var tjugotvå på det tjugotredje. Det tog ett tag att vänja sig vid den där beska smaken. Sen satt man ju där. Kaffe och cigaretter en mass. Mycket av båda har det blivit genom åren. På tok för mycket. Men numera inga cigaretter. Måttligt med kaffe. Att jag slutat röka gillar jag mycket. Det var en kamp. Men kaffet klarar jag inte att dricka inte i de mängder jag drack det förr längre. Men det är säkert OK. Kunde man sen sluta med godis och “doppa”, ja och Vicks Blå, så vore väl allt precis som det skulle.

Fast man måste unna sig också.

För varför skall man annars leva?

Man får inte glömma att fråga sig det där ibland. “Lever jag verkligen?”

Men fredag alltså. En bra dag.  Nöjd med det alltså.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Storm på ingång tro?

Kan följas här.