Det tar ett tag för mig att notera den här albumreleasen. Informationskanalen är nämligen Facebook, Meta har lyckas där, är man med i deras värld tror man lätt att alla har Facebook. Men inte jag alltså (och några miljarder till) som alltså inte får veta om denna viktiga händelse.
Första genomlyssningen gör jag när jag klipper gräsmattan. Gillar det jag hör, men en gräsklipparlyssning ger inte full rättvisa till något alls. Jag faller inte som en fura där bakom gräsklipparen även om förhoppningar (och längtan) uppstår.
Men så…
Startar upp albumet för en RIKTIG genomlyssning här på kontoret. Och WOW, det är en pungspark som gör riktigt ont det här. Fast en spark som gör ont på ett skönt sätt. Om det nu kan vara skönt att få en spark i de regionerna. Nåja… Brutalt är det. Vrålande gitarrer, en bas som får höger benet att hoppa som hos en svårt parkinsonsjuk, trummor som dunkar en nedåt, nedåt, nedåt. Tänk pålning för ett nytt hus. Dunk, dunk, dunk. Sång som ger lidandet en röst. Ja jag gillar det här. Speciellt mycket eftersom jag alltid ansett att Second Place har varit bäst som liveband. Nu jävlar har de bevisat att de kan överföra den där urenergi de har på scen också ut på en skiva.
Who killed the clown är såklart favoriten. Ett mästerverk.
Jag har egentligen bara en sak att invända mot den här skivan. Mastringsvolymen är så jävla låg. Men vrider man upp sina egna grejer, kopplar in en till förstärkare, eller varför inte kör två förstärkare, så kommer låtarna ut i sin fulla rätt. Blåser skallen av en. Friskar upp kropp och huvud.
Fast Second Place live. Ja det är väl så man fortfarande skall uppleva/se/höra bandet. Där lyfts man till nya höjder. Fast nu finns ett urjävligt bra alternativ att ta till mellan deras spelningar.
Det är bara att gratulera bandet till ett mästerverk.