Det är gubbarna och jag, där på gubbhyllan på Coop,.. nääää…. vänta nu… Det är VI gubbar på gubbhyllan på Coop i Ljusdal. Jag tänker S E M L A när jag går för att beställa min kaffe. Suget finns där. Men jag har bara trettio spänn och semla med kaffe kostar trettiofem så det får bli en kopp kaffe med bulle a tjugo kronor. Jodå. Gott det med. Och billigt. Spräcker inga budgetar.
När jag sätter mig där så sitter redan sex skäggstubbiga gubbar vid varsitt bord med kaffemugg i olika stadier av urdruckenhet. Med mig blir vi alltså sju. En barnfamilj lever runt i ett av de bakre borden, annars är det bara vi med för många år på kontot som är här. Gubbsamlingen. Gubbslem. Det finns mycket ensamhet här idag alltså. Kanske skulle vi ha kunnat minskat den genom att dra ihop våra bord och börja tilltala varandra. Men ingen vågar ens tänka den tanken såklart. Vi sitter där, som vi alltid sitter där, med vårt kaffe och stirrar ut i tomheten. Varje samtal skulle ha innehållit fler beskrivningar av sjukdomar än vad någon enda en av oss orkat lyssna på. Så lika bra det kanske, att vi sitter här själva med bara våra egna tankar och en mugg kaffe som sällskap.
Jag sitter där för att jag väntar på K som är på möte. Jag har redan klarat ev en timmes promenad runt Kyrksjön och en timmes läsning på biblioteket, samt uträttat en del Ljusdaliga ärenden. Jag kan kasta bort fem timmar nu för tiden som ingenting. Förr skulle jag hellre dött. En utveckling mot det bättre såklart. Det finns ett lugn numera inom mig som aldrig var med mig förut när allt det där jag så gärna ville göra ständigt tryckte på och med stor kraft krävde att bli gjort.
Men jag älskar att studera människor när jag sitter såhär. Just det är ett nöje som följt mig genom livet. Det som ger sin brukare många bekanta men få vänner. Som han den äldre mannen som sätter sig vid bordet framför mig. En bit över sjutti är han. En ansikte som har varit med om en del. En vintage bombarjacka och ett par gräddförgade byxor får honom att se jäkligt cool ut. Man undrar vad han har varit med om. Kanske är han homosexuell. Men eventuellt finns det män som klär sig bra utan att vara det. Någon har man väl ändå stött på. Fast visst, jag fattar ju kläders betydelse för hur man upplevs. Aldrig är det tydligare än just här. Där har jag att lära. Ja de andra gubbarna vid sina bord också.
Så många liv och så många oberättade historier som går förbi här och ut genom dörren som följer på trapporna som tar människorna ut i vintern. Alla vackra människor. Jo för nästan alla är det. De unga flickorna och pojkarna såklart, de som får det där på köpet med sin ungdom. Och visst kan all den där blomningen vara hänförande. Men åtminstone jag behöver inte det där för att själv gå in i ungdom. Är inte som en desperat femtioårig tant som med alla medel säljer ut sig för att få en sista uppskattande blick av någon som fortfarande är het innan allt man tor på har vissnat ner. Nej, för mig är det som finns inuti de där huvudena mer intressant. Historierna. Erfarenheterna. Jag är så jävla nyfiken. Japp, nyfiken så att det är en plåga att inte få gå in i vartenda ett av de där huvudena och gräva runt bland minnen och erfarenheter. För det finns såklart inte tid att tappa av dem alla. Man får nöja sig med några få. Men kan självklart inte låta bli att undra.
Klockan går sakta och till slut orkar jag inte bara sitta här och sitta. Dessutom är bullen uppäten och kaffet urdrucket. Måste vanka runt. Fördel: man ser fler människor på närmare håll. Fördel: tiden verkar gå fortare. Min familj hatar när jag vandrar sådär fram och tillbaks. Åtskilliga är de tågperronger som nötts av mina skor. Men nu, här, är jag själv. Ingen kan väl säga något om jag tar ett trettiotal vänder fram och tillbaks här. Om man nu inte är iakttagen av någon. Fast risken för det är nog väldigt liten. De flesta har nog nog med sig själv trotts allt. Tur är väl det.