Torsdag.Redan. Jag är ungefär vid tisdag själv. Hänger inte med i tiden. Vad är det som händer? HJÄLP?
Men det är klart jag har aldrig varit i tiden. Aldrig hängt med. Slingrat runt själv i periferin och bredvid. Alltid bredvid. Man trodde ju en gång att man skulle hinna ikapp eller att tiden skulle hinna ikapp en själv. Men så verkar det ju inte. Nej inte alls. Verkligen inte.
Inte konstigt alltså. Att jag ropar HJÄLP!
Men “knöven” idag. Febrig. Känns det som. Men har aldrig feber. När det mäts. Jo en gång efter axeloperationen på sjukhus. Då fick jag antibiotika via dropp. När temperaturen passerat en bra bit över fyrtiostrecket. Men aldrig annars alltså. Men det känns så ganska ofta. Som om jag hade det. Men in med en Alvedon, sen står man sig. Den dan. Om inte, in med en till. Idag en sådan dag alltså. Lite “skit också” över det. Det finns att göra. Nämligen.
Jag sitter och kodar såklart. Ja eftersom jag inte kan skicka över kodandet till någon annan. Därför att det inte finns någon annan att skicka den till. Dessutom skall jag återvända till Javascript idag. Det får det att krypa i mig. Jag skall ändå finnas på de lägre nivåerna. Där jag hör hemma. Inte där uppe på Javascript och UX takens höga höjder. Skräcken. Men jag gör det som krävs. Återigen eftersom det inte finns någon annan som gör det.
Varför? Den livsfarliga, men enkla, frågan ställer jag mig aldrig!
Men sol ute sol i sinne. Eller hur? Det borde väl vara så i alla fall. Ändå kan jag lägga huvudet mot kudden på kvällen och inse att det inte gör något om jag inte vaknar upp igen imorgon. Jag som alltid varit precis tvärtom. Varit rädd för att inte få en dag till. Eftersom det funnits mer jag velat göra. Anpassar man sig efter det som kommer en dag? Snart. Eller är man bara trött efter pass eter pass efter pass efter pass…?
Men känner mig som en omvänd kung midas. Skulle behöva någon som klappade mig på axeln och sa att jag var bra. Ja och menade det. Annars vore det ju ingen vits. Har aldrig fattat det där med att försöka köpa kärlek och uppskattning. Eller lura sig till den.
Kort-meningarna består. Min “blå period”. Men gillar det just nu. Det upphuggna språk det resulterar i. Såklart kan jag inte veta om läsaren upplever det på samma sätt som det hörs i mitt huvud. Men i mitt huvud blir det lite mer spännande än en välskriven, kommarättad, standardmening.
Klockan tickar på. Lillkatten är här på besök. Glädjer mig. Sover sött på en stol. Jag skall sätta på en tvättmaskin. Ett par mjukbrallor äger jag. Trasiga, resårdöda, men mjuka och sköna. De åker på varje kväll. När jag vet att jag inte längre måste ut. Träffa folk. Det gäller alltså att få dem att torka till ikväll. Annars får man sitta i jeans. Dagatidsjobbarkläder. Så kan man ju inte ha det. Så ner i källaren gäller. Stoppa i och starta maskinen. En av slavarna. De som bara jobbar på utan att klaga.
På röntgen förra veckan såg jag att en sköterska tittade på en av livremshyskorna på min jeans som var trasig. Ville nog laga. Ja hon såg sådan ut. “Man skall inte behöva röra sig ute bland folk med en trasig livremshyska”. såg det ut som om hon tänkte. Själv har jag andra problem. Den där trasiga känns som en bagatell. Får nog följa med till ortopenden på onsdag också.
Men nu fylla tvättmaskin sen koda. Ja, eventuellt öppna ett fönster först. Släppa in lite finväder i gammellokaler. Japp, det blir nog bra. Jättebra!